Det lilla ljugandet

En kyrkokristen övar sin känslighet inför propaganda och lätta lögner för det är där somligt avslöjas. Djävulen är lögnens fader och en mandråpare från allra första början. När luranterna stiger fram är de i tjänst åt Lögnens fader. Det vanliga knep som vi möter är inte de grova lögnerna, de som är lätta att genomskåda. Det är i stället det försåtliga, det som inte är riktigt rätt men som likväl är svårt att komma åt. Det skaver mot verkligheten, det är uppenbart. Men vad är det som skaver?

Till lögnväsendet hör att enkelt avfärda dem som betraktas som motståndare med epitet och etiketter. Att den som tänker, som Kyrkan alltid gjort, att äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna blir plötsligt definierad som "homofob". Den som tänkte om ämbetet som Svenska kyrkan gjorde också drygt åtta månader in på år 1958, kallades "kvinnoprästmotståndare", som uttyddes "kvinnomotståndare". Det visade sig vara en tolkning som står sig. Nu var inte detta sant. En fråge fördes över till att bli en annan fråga och då fungerade epitet och etikett. En liten passlig lögn, alltså.

De små passliga lögnerna hör nu till vardagsmaten för det blir Pridefestival.

Grundlögnen är förstås att detta är en festival för Mångfald och Kärlek. Det kan man lura i de svagsinta. Detta är en sexualpolitisk agenda som också är en affärsidé. Den syftar till att omdefiniera vår kulturs sexualsyn. Dess idéhistoriska bakgrund är den rena nihilismen. Priderörelsen har väldiga resurser till sitt förfogande. På polishuset ska tydligen Regnbågsflaggan vaja. Detta flaggande markerar hegemoni, förstås. Kan ni tänka er att Svenska kyrkans flagga skulle vaja över landets polishus i det mångkulturella Sverige?

Kyrkan mobiliseras eftersom den kan vara en ideologisk statsapparat och det är en ideologisk statsapparat som nu framträder under Pridefestivalen. Statsråd går där i gåsmarsch. SD får inte vara med men de andra utom Hägglund kommer - och vad ska de annars göra, valår som det är.

Jag vill gärna ha reklam i min postfälla. Den kostade så mycket att jag vill ha så mycket som möjligt i den. Tidningar, tidskrifter, brev, försändelser med viktigt innehåll och, alltså, reklam. Jag hålls informerad av människor som bryr sig om att se mig som kund. Det är fint.  Alltså kommer reklambladen sorterade i ett omslag som heter Uppslaget och det är gamla Kungliga Postverket som framträder som Postnord. Där passar någon på att informera mig om Pride Nr 31. Jag ser att det sålts tusen biljetter fler - delvis tack vare billigare biljetter till unga. Jojo. Och så får jag lära mig att jag den 28 juli kunde fira invigningen av Pridefestivalen genom att grädda Kärleksfulla pannkakor. Jag ska lägga smeten i olika bunkar, färga med pastafärg och vips har jag vispat ihop regnbågsfärgade pannkakor och kan fira mångfalden. Jag kan frånvarande ändå vara en del av hbtq-rörelsen för kärlek och mångfald. Jag drar mitt ägg till smeten, så att säga.

Den där övertalningsdefinitionen att det är Kärlek och mångfald saken handlar om är väl just det som ska ifrågasättas. För på samma blad uttalar sig operasångaren Rickard Söderberg. Det bästa med Pridefestivalen är att det är fokus på politiska frågor med glädje, lust och musik, säger han. Ja, statsideologi, som vi brukar säga.

Det som kallas Kärlek och Mångfald är statsideologi i någras intressen. De vet vad de vill men jag är inte alldeles säker på att de vet vad de gör. Det vet Lögnens fader dock. Han går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. Nog letar han i parader också. Kanske just där.

Världen är som den är. Det dystra är att Kyrkan inte är som den ska vara.