Den skamliga

Ibland kommer de över mig, Svenska kyrkans skamligheter.
Det handlar om beljugandet av medkristna eller transformerandet av medkristna till motkristna.
Det handlar om påhittskyrkan, den där man med med verkliga eller påhittade utmärkelser dekorerar varandra.
Det handlar om de lysande karriärer som oduglingar gör.
Det handlar förstås om hur dugliga präster hanteras som skit - med åtföljande följder.
Det kan förstås handla om lön och pension men, tror jag, för de flesta av dem det gäller handlar det om att de drabbas av inlåsningseffekten. Det de kan och skulle kunna bidra med, får de aldrig pröva att förverkliga. Och har de försökt få pröva och inte fått göra det, så varför bry sig? Det håller deras tid ut...

Det går Svenska kyrkan illa därför att en uppsättning inte bara begåvade utan också kompetenta präster fått se sina begåvningar låsas in i säkert förvar.
Kanske är det synd om dem.
Alldeles säkert är det synd om Svenska kyrkan - och om svenska folket.
Det borde gå att uppfatta nu.

Varför låter jag nu så hätsk? Jag skyller på prosten Nils Parkman, för jag har läst hans minnesteckningar från Härnösands stift. Där ser jag hur han ger de utsatta en Ehrenrettung. De är visserligen allihop döda - det är därför de minnestecknas! - men prosten Nils menar det tydligen vara en moralisk plikt att ett sanningens ord ska sägas som återställer proportionerna.
Det gläder mig, förstås.
Det är hederligt gjort och jag har på en nivå haft nöje av min läsning men det är moraliteten i det skrivna, som just nu gripit mig. Vad är det för ett kyrkosystem som låter hederliga präster hanteras som skit? Och kom nu inte dragande med Jesus-ord om lärjungaskapets kostnader som ursäkter för det system ni med ert tigande verksamt hållit uppe!

Svenska kyrkan är i dessa avseenden ingenting annat än det agerande eller tigande och tyst samtyckande som åstadkommer detta. Det är förvisso politiker som driver sin agenda. Om de inte hade en agenda att driva skulle de, det fattar ett barn på sju år, inte vara i den kyrkliga beslutsapparaten. Men det politiska agerandet är möjligt bara därför att folk tiger. En rejäl kyrkokristen vet att med Sven Stolpe och upprörd allmoge ta en grep och bära ut misshagligt folk på ett skithustunnelock, som Stolpe sa till Ingmar Simonsson i en minnesvärd tv-duell. Men sådant sker i tv. Inte i kyrkolivet. Jo, bildligt - men då är det faktiskt fel folk som bärs ut. Och det är detta alla ser som försöker förstå vad som hänt i Svenska kyrkan - faktiskt! - hela mitt liv. Så förfärande är det.

Jag ser på en bild av Per Frostin, 21 år gammal. Den är publicerad i en veckotidning - Hemmets Journal, kanske - år 1964 och den nyprästvigde 21-åringen, iförd rundkrage, "kan inte tänka sig sin syster i predikostolen..." Nej, så var det. Så var det med Martin Lind också. De blev fina. Per professor, Martin biskop. Och åsikt bytte de enkelt. Det säger jag ingenting om. Men jag har en hel del att säga om
1. att de inte gett de goda skäl för omtänkningen som innebär att de förklarat hur de tänkt fel tidigare och hjälpt dem som fortfarande har frågor att få dem besvarade och
2. aldrig försvarat dem som tänker annorlunda, aldrig talat väl om dem, aldrig slagit vakt om att givna löften ska hållas, aldrig varit noga med att också den sortens prästkandidater ska prästvigas. Martin Lind har tvärtom varit aktiv i hetsjakten på sådant folk. Vad ger ni mig för det? Jag vill faktiskt veta!

Jag håller före att löftesbrottet - sveket - mot de givna löftena gör Svenska kyrkan till den skamliga. Ett kyrkosystem kan inte skämmas, men jag skäms över Svenska kyrkan som hamnat i denna moraliska förnedring.

Fast vad är Svenska kyrkan?
Det är det fåtal som håller systemet igång. De är faktiskt få. Väldigt få. Det är i deras intresse utrensning och renhållning genomförts. Och det är skamligt. Bara skamligt.

Är det därför att det skamliga accepteras som det går Svenska kyrkan så illa som det gör nu?
Jaså, går det inte illa?
Jo, den verkligt viktiga statistiken ger besked. Utförslöpan är verklig och den började för länge sedan när folk inte längre samlades till gudstjänst. Det är när det sker, som den verkliga skadan inträffar. Det där med pengarna är bara en konsekvens. Och lika bra är det att pengarna sinar och resurserna dräneras om inte Svenska kyrkan gör det hon egentligen skulle: Förkunnar Jesus som Kristus och vågar tro det som är uppenbarad (avslöjad) kristen tro. För det är ju anspråket. Tron är inte en konstruktion utan Guds eget verk både när det gäller vad jag tror och att jag tror.

Det var präster som tänkte så, som blev illa hanterade i Härnösands stift och annorstädes. Och det var minnesteckningarna från Härnösand som satte mig på ett tankespår.
Förresten ska det vara biskopsval i Härnösand.
Vem bryr sig egentligen?