Med snopp. Del sju

Nu tar vi bibelfrågan.
Fast det går inte om jag inte först markerar att vi hanterar två frågor.

Från statens sida handlade det om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, dvs den i det statliga lönesystemet integrerade tjänst som Svenska kyrkan, inte staten, betalade. Alla statliga tjänster skulle vara öppna för både kvinnor och män, det hade markerats. Prästämbetets annorlunda kunde inte det politiska systemet vidgå. Här är konflikten som man måste ha i minne. Vi har att hantera två olika frågor eller, om man vill, två olika intressen.
Bibelfrågan först.

Det är egentligen inte riktigt så enkelt att det handlar om tolkningar i betydelsen "du tycker si och jag tycker så" men hur det egentligen är och ska vara kan vi inta ha en aning om så då röstar vi om saken".
Det handlar om hur Kyrkan obrutet uppfattat en ordning som Herren själv instiftat och det var ordningen att somliga, ett fåtal, män skulle vara präster. De skulle betjäna gudsfolket, kvinnor och män, med Ord och sakrament. Orden som tydde detta var inte så svåra att förstå.

Som påmints om tidigare, hade Luther funderat och kommit till slutsatsen att Den Helige Ande inte tillät kvinnor som präster.

Bibelkommissionen, den biskopsmötet tillsatt år 1963 och som var färdig med sin rapport 1970, var på det klara att sedda mot sin bakgrund var det Paulus skrivit relativt klart, alltså begripligt. Och samma kommission var kritisk till hur beslutet fattats - jämlikhetsidén hade slagit igenom utan konfrontation med det bibliska materialet.

Det är fullständigt klart hur det gick till. Men i sak är det förödande att bibelkommissionen dömer ut beslutsprocessen. Det fanns ett bibelarbete kvar att göra, menade kommissionen. Bakom beslutet fanns inte bibelord, tradition eller reformatoriska argument. Bakom beslutet fanns en politisk vilja. Den skulle självklart klä sig i teologiska argument, tillyxade för intresset.
Vem går på sådant? Jag gjorde det inte, när jag började tänka efter och läste på.
Men det bibelarbete som efterlystes 1970 blev det inte mycket med, kan vi konstatera.

Argumenterar inte de romerska katolikerna annorlunda för sitt nej till kvinnliga präster än med enskilda bibelord? Kanske - eller kanske inte. Apostlavalet ställs i förgrunden och det är också ett bibelargument. Men den paulinska undervisningen går de romersk-katolska inte förbi. Påven kommer till samma slutsats som Luther när han säger att Kyrkan inte har befogenhet att införa kvinnliga präster. Ekuemeniskt är somliga av oss ense!

Talförbudet handlar inte om kvinnor som pladdrade i gudstjänsten - detta är ett fullkomligt sanslöst argument att diskreditera fromma kvinnor i urkyrkan för att förklara ett bibelord. Förkunnelsen - kerygmat - var inte kvinnors uppgift men det var vittnesbördet, martyrian. Och det finns i Urkyrkan undervisande kvinnor. Blir det inte lite tillkrånglat nu? Jo. Och det var just detta tillkrånglade som beslutsfattarna undvek för 60 år sedan. Måste vi vara imponerade av denna icke-insats?

Mot Kyrkans förståelse av ämbetet ställs i ett antal protestantiska kyrkor en annan förståelse. Det handlar om statskyrkor där staten fattar beslutet (Danmark och Norge 1948 och Sverige 1958) och dessförinnan om en uppsättning tyska landskyrkor som har en kvinnlig tjänst som noga besett kanske inte är en prästtjänst utan något annat. Vad Vikarinnen egentligen var hade Margit Sahlin lite svårt att klura ut.

Är det rimligt att förstå vår tids prästämbete utifrån bibelord?
Svaret kan bli tvåfaldigt: 1. Vad ska prästämbetet idag annars förstås utifrån och 2. om inte - varför läses bibelord, just bibelord, vid prästvigningar om de inte har med saken att skaffa.

Min fråga så här långt är enkel. Varför ska Kyrkans gemensamma skriftförståelse om ämbetet så enkelt överges genom ett riksdagsbeslut som tveklöst måste följas? Kyrkomötet 1957 beslutade ju något annat än riksdagen 1958 - och mellan kyrkomötesbeslutet och riksdagsbeslutet fanns inte tid eller intresse för redovisad bibelreflektion. Varför skulle en riksdag bedriva bibelstudier, tror ni?

Fanns inte den tiden före det beslut i kyrkomötet som konfirmerade riksdagsbeslutet? Nej, inte det heller. Och då vill jag i all enkelhet hänvisa till god och nyttig läsning.
http://kalin.nu/km1958.htm
Så illa var det.
Och domprosten Johanssons memorabilier borde få varje kyrkokristen att bli lite bekymrad.

Domprosten skrev sedan Women in the Church's Ministry (utan tryckort och år) som 1990 kom i svensk översättning 1 Korintierbrevet 11-14 och prästvigning av kvinnor (Pro Veritate). Han kunde  också under åren läsas i Svensk Teologisk Kvartalsskrift och Svensk Pastoraltidskrift. Hur eller hur - bibelargumenten var inte självklart på den sida som fattat majoritetsbeslutet.

Hur är det? Lär oss Skriftens böcker fast, troget och utan villfarelse den sanning Gud för vår frälsnings skulle velat låta uppenbara? Det är dagens knäckfråga. Menar vi så, finns det all anledning att kritisk värdera 1958 års kyrkomötesbeslut eftersom det rätt uppenbart vilar på andra förutsättningar.

I nästa del tänkte jag komplicera saken ytterligare för det är i vart fall två frågor till att belysa, frågan om vad ämbetet och frågan vad Gud skapade, när han skapade människan till man och kvinna.

Fast redan här och nu kanske jag måste anmäla avvikande mening när det gällde en kommentar om kvinnor som inte passar i offentligheten. Vad då med drottning Christina eller den heliga Birgitta eller Drottning Elisabeth II? Vad med betydelsefulla abbedissor? Vad med trons viktiga kvinnor?

Det är något anat saken gäller. Prästeriet är en tjänareform med de risker en sådan form har. Blev det helt enkelt fel när prästeriet blev fint och en karriärväg, inte det där att vara Kristi tjänare och allas slav, som aposteln beskriver sysslan? Ligger felet i att prästen blev statstjänsteman och därmed viktig? När prästen ska vara viktig böjer han sig ner inför gudsfolket och säger kärleksfullt: "För dig, för dig".

Detta sagt, gör den oss en tjänst som för resonemang som vi andra inte övertygas om - för det ger oss en möjlighet att precisera hur vi själva tänker. Man måste ibland ha fel för att komma rätt. Eller: någon måste ha fel för att andra ska komma rätt. Människan är människans glädje.