Hat och oförmåga

Jag försöker läsa tidningarna denna måndagsmorgon för att se vad som skrivs om förföljelsen av kristna i det nya kalifatet. Jag läser om matbombningar, vattenbombningar och bombningar som är mer vanliga i krig. Ingenstans får jag en förklaring till folkfördrivningen. Jag kan bara gissa att det beror på att de journalister som ska berätta för mig inte har en aning om underliggande islamistiska tankefigurer. Vi är rätt långt från blågul islam och närmare det som vi inte riktigt ville tro - att vi stod inför en Clash of Cultures. Det finns nämligen en god mänsklig egenskap: oförmågan att förstå det som ter sig obegripligt. Denna goda förmåga får vardagen att fungera - men den blir rätt katastrofal i utsatta lägen. Som nu.

I sak är det väl enkelt att förstå vad tanken på kalifatet går ut på. Det upprättas en islamistisk stormakt. Den är strukturerad utifrån en strikt religiös hållning. Eller: den är strukturerad efter Sanningen. Och den som går emot Sanningen, ja, ni fattar själva. Det gör de kristna, judarna och en del andra grupper. Judar och kristna är Bokens folk. De kan antingen tolereras under Sanningens paraply eller uppfattas vara särskilt fördärvade eftersom de som Bokens folk skulle begripa bättre.

Håller vi oss till Rupert Shortt kan jag inte se annat än att han väl belägger vad han skriver om den utsatta situationen för de kristna i Mosul och Erbil och förklarar hur bomber mot kyrkor och mord på kristna varit ett återkommande inslag sedan 2004. Vad Boko Haram i Nigeria ägnat sig åt har rapporterats då och då, senast var det kidnappningen av 200 skolflickor. I min bloggpost undrade jag ungefärligen:  När världens tid är förgången, blir det så här. Jag har läst det. Ser jag nu IRL vad jag läste?

Frågan ställdes vad jag har gjort i Kyrkomöte och Kyrkostyrelse i anledning av IS. Det är självklart att jag ingenting gjort. Rollfördelningen är inte sådan att det är mig möjligt. Om mig gäller den kyrkopolitiska sanningen att jag är omdömeslös och ska stämplas ut ("kvinnoprästmotståndare och homofob"), inte att jag är en erfaren präst, väl påläst och uppslagsrik, disputerad i Missionsvetenskap och Ekumenik samt docent i Kyrkovetenskap.  Om de som deltagit i utmönstringen därefter kommer och undrar vad jag gjort kan jag bara svara med det bulgariska ordstävet: "Du har pissat i kålen, åt din kålsoppa nu." I det kyrkliga sitter jag mest på åskådarplats. Men jag ser en del, som den kan se som läser vad jag skriver. 

Så vad med våra kristna syskon på flykt eller kvar i IS-kontrollerat land, utsatta för våld, tvång, förtryck och med sina kyrkor sprängda? Vad kan de förvänta sig av de kristna i Sverige? Manifestationen på Medborgarplatsen var en hedervärd insats. Förbön är ett annat verktyg. Likväl känner jag en förfärande hjälplöshet inför det jag uppfattar vara demoniskt hat. Och jag tänker att snälla människor är oförmögna att förstå detta hat och med sin oförmåga ger de då just detta hat spelrum. Snälla människor - fast snälla i egentlig mening är de inte. De är drabbade av snällismen och det gör att det blir farligt för många.

Tillbaka till Kyrkomötet.
Frågeinstitutet är avskaffat. Det gör att ingen ledamot kan ta upp aktuella frågor till debatt. Det som inte skrivits i motioner, finns inte. Jag ville ha kvar frågeinstitutet, skrev motion och fick den avslagen. Nu kanske Kyrkomötets ordförande säger något skarpt om IS - eller Ärkebiskopen? Eller är det möjligt att Ekumenikutskottet tar ett så kallat utskottsinitiativ till någon aktion?

Skicka svensk trupp för att skydda de medkristna är väl inte att tänka på. Annars har jag en vers om det:
Vad svenska stålet biter,
kom låt oss pröva på
Ur vägen islamister,
för våra gossar blå!
Nej visst nej, det finns ingen svensk trupp att skicka.
Vi sänder en vänlig tanke i stället då.

Men fortfarande undrar jag vad muslimer i Sverige säger om IS och Boko Haram.