Domkapitlet var mållöst

Så var det. En knapp timmes exercis, där advokaten Karlgren och jag la ut texten. Han frågade och försökte skapa klarhet om bloggen som genre och bloggens målsättningar, och jag svarade. Till sist pläderade han utförligt och kan skicka in en handling nästa vecka. Domkapitlet förde inget samtalsprotokoll, enskilda ledamöter gjorde strönoteringar, sas det. På slutet av sin plädering tog advokaten upp de principiellt knepiga frågeställningarna och jämförde med vad t ex Advokatsamfundet skulle göra i motsvarande fall, dvs ingenting.

Jag påpekade att det inte var någon i församlingen som anmält det som var "Årets blogg" 2013, inte heller någon i stiftet och jag frågade om det fanns annat än det som domkapitlet nu sänt över. Det upprepades, för jag tjatade lite, att det fanns det inte.

Sålunda har anmälningarna om kvinnoförnederande uttryck alls inte tagits upp. Jag var faktiskt anmäld för en trad sådana. De exemplifierades visserligen inte, men anmäld var jag. Man kan undra varför denna del av anmälan är helt borta och utan kommentar. I varje fall om man inte är jurist.

Domkapitlets lilla konstruktion i förra beslutet, det som undanröjdes, om en koppling mellan ärkebiskopen och nazismen är också borta. Det var ju den bärande konstruktionen. Återstår en anklagelse att jag skrivit på tyska i några rubriker och citerat dr Goebbels. Det är, oss emellan, inte så mycket. Det är också, men bara oss emellan, ingenting alls. Jag frågade inte domkapitlet hur det kändes nu. Fast jag undrar. Domkapitlet hade fått ihop en så fin tankekonstruktion och, hast Du mir gesehen, nu är det putz weg.

Jag kom inte åt att fråga om Domkapitlet läst Frithiofs drapa, man talar ogärna om rep i hängd mans hus. Jag kunde inte heller påpeka att domprosten är den värste satirikern. Men så är det. Inte domprosten Pettersson, förstås, utan domprosten Swift i Dublin.

Innan jag gick överlämnade jag till stiftets bibliotek Det lustiga året 2008, Gaudete, 2008. Den fanns nämligen inte där tidigare, la jag märke till. Det borde den göra, eftersom mina bloggar väcker ett sådant intresse.

Domkapitelsledamoten Lindén var inte på plats. Ska hon döma mig nästa månad utan att ha hört mig?
Och varför ska det hela dra ut på tiden? Kunde inte domkapitlet sagt att saken är klargjord och enkel. "Vi gjorde fel, vilket visas däri att de bärande anklagelserna, de vi dömde på, är borta. Domkapitlet ber att få överlämna en rejäl presentcheck i Bokhandeln Arken för att understryka att vår hantering av fallet berett möda och tagit tid. Domkapitlet vet att vara lesset."

Så blev det inte i går - men kanske om en månad? Eller är det så att vi kanske är oense. De är på andra sidan, som förvaltare av det kyrkosystem som inte var det jag prästvigdes in i, utan som införts senare. Med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Detta talade vi om - utan att domkapitlets ledamöter fann anledning till frågor. Hur ska det förstås. Att de inser? Att de inte vill inse? Att denna beskrivning är så långt från deras illusioner man kan komma?

Jag kom förresten på en viktig sak när jag talade i sessionssalen, en hommage till bloggkommentatorerna. Böcker skrivs och är skrivna. Det är inte alltid de öppnar för en dialog. Bloggen är mer som ett filmmanus som regissör, producent och skådespelare tar hand om. Författaren börjar och lämnar över men gestaltningen blir mångas verk. Det tyckte jag var en begåvad upptäckt.

Sönderfallet då?
Jag var, som ni kanske minns, i Skara i lördags och till det jag sa hörde också en läsefrukt av Winston Churchill. Jag har plöjt igenom hans Det stora kriget, folkupplagan Skoglunds Bokförlag, Stockholm 1939 i tanke att är det 100 år sedan det första världskrigets utbrott bör jag ha gjort just detta. Jag fördelade läsningen på lite läspass innan middag och satt på verandan med något läskande. När jag kom till sidan 1443 (andra bandet, alltså), markerade jag vad Churchill skriver och tänkte på Svenska kyrkan. Gå ni och gör sammalunda! Tänk nu på Svenska kyrkan.

"Då de stora organisationerna i denna värld utsättas för en spänning utöver bristningsgränsen, faller deras byggnad ofta ihop på alla punkter samtidigt. Det finns ingenting, varpå ens den klokaste politik kan byggas. Intet fotfäste kan upptäckas för dugligheten och tapperheten, ingenting finnes som kan skänka ett räddningsförsök auktoritet eller framgång."

Jag, som i enstaka ögonblick kan bli till fromhet förfallen, tänkte på Psaltaren: "När grundvalarna raseras, vad kan den rättfärdige göra?" (Ps 11:3)

Jag inser numera, att så kan det gå. Stora organisationer som Barclay´s Bank, andra banker och SAAB är plötsligt något som inte finns. Var de inte på sin tid mer stabila än Svenska kyrkan?

Och så slog det mig. Var ska 48 miljarder dras in för att ta emot flyktingar? Biståndspengar förstås. Det kan på något sätt sakligt motiveras, för det handlar om bistånd men än bättre - detta drabbar inte folk. Men, det var det som slog mig, måste inte det betyda att SIDA-anslagen till Svenska kyrkans internationella arbete kommer att drastiskt/dramatiskt reduceras? Och då är vi i ett utsatt läge för det där med kollekt till det internationella är inte längre den viktigaste grenen i det kyrkliga. Jag ser problem. Stora problem. Kanske ohanterliga. Den där brigaden tappra damer som visste vad frågor om u-länder och Tredje värld handlade om finns. men på kyrkogården. Och jag då? Jag är föga intresserad av att ge pengar till en kyrklig organisation som, noga besett, inte vill ha mig. Bara mina pengar. I praktiken har jag slutat ge. Till Svenska kyrkan i utlandet har jag definitivt slutat ge. Jag viftar avvisande när kyrkovärden kommer för att tigga mitt bidrag. Det där vill jag inte stödja. Vill organisationen inte ha mig, är det närmast en oförskämdhet att skicka fram en stackars kyrkvärd att försöka vigga mig på pengar. Koskinen, som såg till att hantera mig illa i SKUT-organisationen, får betala för mig. Om han vill. Där har ni förresten också ett exempel på hur en biskop fiffigt använder lögnen som vapen och sveket som verktyg. Om detta ville det mållösa domkapitlet intet veta.
För att citera mig själv: Informationsbärande. Och jag undrar: är det internationella Svenska kyrkans nästa krisbransch.

Hur var det nu Churchill skrev?