Skillnad mellan helighet och skenhelighet

Vi tar det igen. Det finns folk som regelbundet går i kyrkan. Regelbundet på varje julbön, t ex. Förr gick folk regelbundet så att någon från gården varje söndag återfanns i kyrkbänken, gårdens egen. Söndagen var gudstjänstdag. För majoriteten av gudstjänstfirare gäller nu att regelbundenhet inte är lika med gudstjänst varje söndag. Mycket annat konkurrerar. Den som går av plikt kan drabbas av att pliktkänslan tar söndagsledigt då och då. Och antalet gudstjänster har minskat.

Den som är 90+ och förr tagit sig till sockenkyrkans gudstjänst, den som firats alla sön- och helgdagar, ser nu att det inte firas mer än en gudstjänst i kvartalet och klent är det i nästa kyrka. Den tredje grannkyrkan är stängd på grund av mögel. Den som är yngre men inte tror att 1958 års riksdagsbeslut är gudomliga och inte övertygats i sak, har allt mindre att välja på i det magrare utbudet. Jag hörde från en församling att någon konstaterat att de två damer som brukat gå, inte längre kom när församlingen fått en kvinnlig präst. Ni behöver inte värdera förhållandet, bara konstatera att så går det till i den öppna demokratiska folkkyrka som välkomnar alla fast inte riktigt.

Nu till poängen. Kyrkohandboken ger besked. Det talas om Gud och Jesus, som det heter. I Kyrkohandboken återfinns Fadern och Sonen och Den Helige Ande (strunta i "n"-et som faller bort och "a"-et jag inte använder när jag skriver eller talar om Anden och beskriver Den Helige). Det läses bibeltexter och det firas någon typ av kristen gudstjänst, det kan man se. I kyrkohandboken.

I praktiken kan gudstjänstfiraren snappa att det inte firas högmässa, just. Det firas varianter. De kan vara lokalt utformade. "Lekarydsmässa", "Västrabomässa" eller "Alvestamässa" t ex. Riktigt vad det är, går inte att på förhand veta. Antagligen är det som i söndagsmässan" färre läsningar. Kan det vara annan musik eller lokala folksånger? Jag vet inte. Den vidare identitetsmarkören "högmässa" är ersatt av en lokal markering av identitet, SD typ.

I kyrkohandboken finns ett skriftemål. Den tidigare ordningen med rannsakande fråga som hjälp för syndabekännelsen är i praktiken borta. I söndags skulle vi försöka hantera våra tillkortakommanden genom syndabekännelsen, hörde jag. Vi? Jag försökte så gott det gick, dvs inget vidare. Men försöka duger. Bättre vore nog om fokus låg på att Gud verkligen förlåter och att detta är finessen. Jag går till högmässan för att hämta något jag behöver.

När hörde ni ett introitus senast?

Det finns ett utbud av melodier för den liturgiska sången. Laudamus kan ersättas av Joe Hill-låten "När andra har jobb, varför går du så här?" - fast med annan text. Sv ps 10.

Läsningarna efter evangelieboken, i vart fall två men inte alltid de som är söndagens, har jag understundom märkt. Predikan. Gud hjälpe! Den gamla neologin utlade vikten av vaccinet och potätera. Den nya utlägger andra behjärtansvärda ämnen. Jag lägger märke till en sak. Predikningarna blir lätt fristående - från bibeltext, söndagens tema eller tidigare (eller senare) predikningar. De är tal, men bygger inte församling och blir därmed inte särskilt uppbyggliga.
Vilken är drivkraften för prästens predikan?

Nå, jag försöker gå där det är annorlunda. Man lär av misstagen, som igelkotten sa. Det betyder, märker jag, att jag blir nöjd när jag märker att prästen i sin predikan vill mig något. Jag vill bli undervisad och själavårdad. Det betyder att jag regelbundet påminns om trons basfakta, hur det egentligen är fast mitt tröga hjärta tappar bort den saken.

Trosbekännelsen ska vi läsa. Vi talar om Honom som är född av Jungfrun Maria och då tänker jag att den som tror att denna utsaga handlar om biologi har inte fattat ett dugg. Det är inte så kul att ha fått den domen fälld över sig, tänker jag. Ska jag tystna? Men vi slutar inte tro så att vi inte läser trosbekännelsen, men den betyder något annat och något så fint så det kan en barnafrom docent inte begripa.

Vi tar oss vidare. Psalmvalet ska jag inte kommentera. De traditionella lutherska läropsalmerna sjunger vi sällan. De är för svåra. Det var de inte när vi hade en skolkantor på deltid. Nu med heltidsanställda musiker och en uppsjö instrument, kan församlingen inte sjunga. Kan det bero på att detta inte är en församling utan bara en samling av folk vid ett givet tillfälle?

Kyrkobönen kan vara en exercis i all den välvilja vi ska visa, ett litet fromt föredrag för Gud. Väl bekomme.

Det blir mässa. Frälsaren gav oss sakramentet och så ofta vi gör som Han sa, blir det som Han sa och Hans kropp och blod räcks oss. Det är många finesser här. Genom dopet är jag en del av Hans kropp som i mässan blir en del av min kropp, den som en gång ska uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.

Kyrkans gemensamma övertygelse är att det behövs lite, bröd, lite vin och lite präst som läser de heliga orden, dvs konsekrerar. Den välsignade välsignar för han är vigd till detta. Benedictus benedicat. Byter man vetet till E420 och en del annat smått och gott tvekar jag om detta är bröd som går att använda. och vin är väl i allsindar vin och inget annat? Det är sådant som ska glädja människans hjärta, det vi använder i kalken. Och byts ordningen är det de som vill byta (bryta) som har bevisbördan och skyldigheten att svara på invändningar. Blir det alltså en skenhelig mässa? Det är den allvarliga frågan.

Vi tackar och på sluttampen välsignas det. En massa präster är modalister och välsignar i "Faderns, Sonen och Den Heliga Andens namn", men kristen tro talar om tre personer och därför ska det vara två "och", som i handboken och "genusandet" beror på en missuppfattning av vad som är realt genus och inte. Människan är inte kvinna bara för att hon är "hon" utan kvinna och man. Ni fattar. Men man ska inte gnälla. Det kan olyckas så att man blir välsignad i Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn också.  Och det är säkert fint och religiöst sagt - men är det verkligen kristendom, den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga? Det sa inte söndagsskolfröken. Det sa inte konfirmationsprästen.

Och om nu Gud är en svart kvinna - varför sa hon inte det meddetsamma till profeterna och apostlarna utan anförtror detta endast åt Jonas Gardell f.v.b.?

Det verkar som om Svenska kyrkan inte är ett i tron. Inte konstigt om friden viker. Fil 4:9 Och en liten undran vad det Jesus säger kan betyda är inte ur vägen. Matt 7:22-23. Allt är inte guld som glimmar, somlig helighet är skenhelighet och somligt fromt tal dess motsats.

Det sades vid biskopshearingen att Kyrkan överlevt Romarrikets fall, digerdöden, två världskrig och Dag Sandahls blogg". Den biskopskandidat som tänker så, måste vara prästbarn.
Kyrkan har överlevt. Frågan är om Svenska kyrkan överlever Svenska kyrkan. Ta i den frågan!
Och inse att Jesus inte kommer tillbaka än på länge, om jag får tro biskop Åke Bonnier, som firat stiftet som avstamp för 1000 år till. Detta under målsättningen att "vi ska inte bara upprepa gamla sanningar".