Kyrkostyrandets vedermöda

Ett tag tänkte jag att Bengt Olof Dike förstått att han hade fel och därför inte kommenterade. Sedan blev jag orolig - han var väl inte sjuk eller hade fått blodstörtning av min bloggpost. I går stillades all oro och jag påminns om den tappre soldaten Svejk som kastades i häkte och där kring ett bord satt de fem som, häpnadsväckande för alla utom för rättsväsendet, var misstänkta för mordet på ärkehertigen. För sig själv satt en sjätte man på en brits. Han markerade på så vis att han enbart satt i häkte för ett rån och mordförsök på en bonde i Holice.

När vi nu fått besked att Sören Ekström var/är "en ren politruk" så sitter också kring hans bord allt fler. Precis som i häktet. Om detta behöver vi inte diskutera. Men bevisföringen ter sig som den vår tappre soldat Svejk mötte.

Det kan dock inte vara så att en socialdemokrat skulle vara diskvalificerad som kristen eller rakt av inkompetent i de kyrkliga värven - eller kan det?
Peter Weiderud nämndes. Det är en kompetent man. Han kan obestridligen internationella frågor.  Dike är tydlig. Det var borgerlig majoritet och därmed skulle det politiseras! Fast åt annat håll. Kättarjakt ska bedrivas på sossar.

Det erkännandet får dock Ekström att han smort mig genom att ge mig fördelar: "utrymme för sina intressen" på hemmaplan och så fick jag "för kyrkans räkning sticka utomlands ibland."
Det skulle inte vara utan intresse att få se en detaljerad specifikation! Det var annars i Kyrkokansliet känt att jag för Svenska kyrkan räkning aldrig skickades utomlands. För några var det ett problem, de som visste något om mina internationella kontakter. Andra kunde dra nytta av dem. POSK t ex.

Men låt oss inte orda vidare. Vi vet nu helt konkret hur Dike ser på Ekström.
Han agerar konsekvent därefter. Sätt åt politruken! En ren politruk och därmed oren!
Då blir det mesta begripligt. Utifrån denna förförståelse agerade Dike kyrkopolitiskt.
Vi andra som ser en kompetent generalsekreterare ser något annat och är glada för det vi ser. Och hur var det med direktorn på Sigtunastiftelsen - han är väl inte kvar? Var det Sören Ekström som sparkade honom? Jag blir riktigt nyfiken.

+Biörn minns en genomgång i dåvarande kyrkostyrelsen med direktorerna. Men saken gällde väl inte riktigt dialog utan organisation?

Direktorerna hade en julhelg - av alla helger - drabbats av eufori när de kunde snickra ihop en ny organisation för det internationella. Hopsnickrandet kom som en överraskning för generalsekreterare och styrelse, om jag minns rätt. Att julhelgens insats kunde betraktas som en palatsrevolution, var för de kyrkopolitiskt naiva direktorerna en överraskning. De fattade inte att deras önskemål om något bättre kunde uppfattas som rent mygel. De ville ju bara väl, ville bara driva utvecklingen åt rätt håll och skynda på processen.

Generalsekreteraren fattade omedelbart att vi hade fått ett problem att hantera. Problemet var inte i första hand en fråga om makt utan om timing och förankring.
Vi håller oss med en generalsekreterare för att hålla ihop hela organisationen. Det kan vara besvärande eftersom förankringsarbete oftast tar tid. Men helheten tjänar på förankringsprocessen och saken tjänar på att skärskådas från fler håll. Kanske inte minst om gamla missionärer är på G.

Om dem gäller att de i högsta grad måste vara självgående och dådkraftiga. De finns i ett arbete där mycket är upp till deras avgörande. Det var därför som missionärskonferenser blev grälsjuka tillställningar. Missionärerna var inte vana vid att andra styrde och ställde också. Vad mycket jag vet! Som väl var kunde motsättningar ofta dränkas i GT, missionärsdrycken framför andra. På så vis motverkades också malaria.

Tillbaka till vedermödan.
Den är av samma slag som när en kompani/batterichef eller en bataljonschef  ser möjlighet till initiativ i strid men brigadchefen eller chefer högre upp ger inte tillstånd. Det som skulle gå att genomföra ska inte genomföras då och där för det finns en stridsplan som innefattar fler förband. Det betyder inte att det är fel om en officer rapporterar in vad som kan göras. Så ska en chef göra och vänta på vad högre befäl säger. Kraft, rörelse och tid, ni vet.

Problemet i Svenska kyrkan är förstås den totala avsaknaden av stridsplan, ni vet den där saken man går till strids för, vågar rubbet och är glada till mods. Jag hör nämligen inte till stiftsentusiasterna, de som menar att stiftet och församlingen är de två enheterna. Det behövs i vårt land också en nationell nivå som en resurs för uppgiften att evangelisera och utbilda. Och då struntar jag just nu i den omständigheten att de som vunnit sina sporrar antagligen inte är kapabla till den uppgiften. Men då är de det inte heller på stiftsnivå. Det saknas allvar i salighetssaken, misstänker jag.

Jag menar att de olika fromhetsriktningarna skulle ha ett friare spelrum för att gestalta Svenska kyrkan. Det var till skada för just Svenska kyrkan när utmönstringsentusiasmen slog till.

Blåslampan på +Biörn, som dåförtiden bara var Biörn, återkommer han gärna till.
En omständighet när man har mustasch är att leendet under mustaschen inte alltid syns. Och oss emellan. Missionsdirektorn sparkades inte. Det var inte så som det blev när kommunikationsnissen och sedan generalsekreteraren fick gå. Hade det då kunnat bli så? Självfallet, om styrelsen då haft att hantera en palatsrevolution. Vi var nog några som försökte förklara att det, hur det än såg ut, inte var avsikten med det idoga arbetet en julhelg när det begav sig.

Jag fick frågan vem jag skriver för och varför. Det är en bra fråga. En weblog, blogg, är en dagbok (log) på nätet. Så jag skriver för mig själv och kanske för någon som är vetgirig eller behöver den stimulans som en käck, pigg och munter blogg alltid ger.
Nu skrev jag till och med så att vi fick en skön själs bekännelse om en världsbild som hämtad från berättelsen om Svejk. Läs boken! Eller läs denna blogg, där kommentatorerna understundom ger oss en framställning som inte kommer Jarolsav Haseks efter.

Livet är underbart. Och jag är enligt Bengt Olof Dike obenägen att se sanningen i vitögat eller sedan länge anfäktad av naivitetens krafter. Fast kanske inte anfäktad då?