Till Ekströms försvar - en liten inblick

Nu är det inte Ekströms blåbärssoppa eller Ekströms Marsansås det ska handla om utan om Sören Ekström. I en bloggkommentar till Politik och partipolitik (2/8) fick den intresserade läsekretsen se hur det gått till i slutna rum. Hur nu någon vet vad som sagts just där ...

Innan jag kommer till det slutna rummets mysterium, vill jag bara redovisa min fascination inför en annan kommentar på samma bloggpost, den att jag - just jag - av alla: jag - skulle tycka det var ok och opolitiskt att kyrkoherden röstade på högern men att det blev politik när folk blev sossar. Min lilla hänvisning till Karl Radek kunde indikerat att jag förhöll mig distanserad till både högern och den socialdemokrati, som visade sig vara karriärväg.

Detta sagt styr vi över till Sören Ekström, som onekligen gjorde karriär inom S men var - är - genuin sosse. Alltså tar vi upp några av interiörerna från de slutna rum till vilka bloggkommentatorn dock icke ägde tillträde.

Vad gjorde jag och var finns mina reservationer från den dåvarande kyrkostyrelsen? Några sådana finns, men inte särskilt många. Bilden av mig som ständigt motvalls stämmer inte. I många sammanhang är det jag som är kompromissarius och i många fall levererar jag idéer som det går att enas kring. Givet, förstås, att det finns en vilja att hitta kyrkliga vägar. Om det kyrkliga systemet ska användas för andra syften, går det inte, och snart måste jag läsa kyrkomötesmotionerna som i år skulle kunna tänkas visa upp just en sådan traktan att använda kyrkosystemet i partiets eller den goda viljans intresse. De båda storheterna brukar förresten överensstämma per definition!

I den dåvarande kyrkostyrelsen och dess au försökte vi hitta vettiga vägar. Så räddades det s k bekännelsearbetet. Så hanterade vi alla knepfrågor som varit surdegar - dop och kyrkotillhörighet och kyrka-stat t ex.
Sören Ekström var en duglig generalsekreterare.
Fick han alltid som han ville? Nej. Men en styrelse ska inte onödigtvis hamna på kollissionskurs med sin generalsekreterare, som ska se till att de beslut som fattas också kan effektueras och att det finns resurser att göra så. Generalsekreteraren ska med omsorg sköta sin personal, styrelsen och ärkebiskopen, ha pejl på stora frågor och nödgas då och då ta upp små men besvärliga vardagsproblem. Städse måste också generalsekreteraren idka organisatorisk självkritik - har vi en organisation som på bästa sätt gagnar ärendet?  Det hade vi inte dåförtiden heller. Rutiner ändrades och jag lärde mig hur svårt det är i en idéburen organisation, där medarbetare visserligen noterar att organisation och rutin ändrats, men fortsätter köra som vanligt. Jo, ni läste rätt.

Ett stort problem var en ledamot (M) av kyrkomötet som övertygats om att generalsekreteraren Ekström var en politisk skurk och på därför begärde material kring beslut, som naturligtvis alla var av kategorin "märkligheter". Det gick så illa att (M-)mannen var den osynlige gästen på kansliet - vad kunde han tänkas hitta på om man gjorde si eller så. (M)-isstänkliggörandet förrödde arbetsglädje. Och han fick svar på frågor han ställde men fortsatte upprepa frågor. Någon  kanske känner igen tekniken.

KG Hammar var rädd för (M-)annen ifråga. Det var mig obegripligt. Det spelade ingen roll att besked och underlag lämnats, det var som om svaren aldrig uppfattades.
Hur kan det förklaras?
Det förklaras utifrån själva utgångspunkten, tanken att Ekström var, måste vara, maktfullkomlig. Då blir det så.
Men om generalsekreteraren i stället var den som på sina späda, nåja, axlar, tog ansvaret? Då blir intrycket ett annat.
Sören Ekström är den bäste generalsekreterare Svenska kyrkan haft. Det ska sägas med eftertryck. Inte ofelbar - men den bäste.

Självfallet är inte alla nöjda med de beslut som måste tas i en stor organisation. En del går också väldigt långsamt. Det tar tid att samla ihop sitt folk. Sörens folkrörelseerfarenhet var en tillgång då. Och hans år i politisk förvaltning - och som tidningsman - gav honom den, kanske lätt ironiska, distans till beslutsfattare som är nödvändig för den som ska ha sin arbetsplats i en sådan miljön.

Skulle jag uppfattas vara särskilt efterlåten gentemot socialdemokraterna i styrelsen? Knappast.

Levi Bergström hade t ex något år passat på att jaga Synoden i ett 1 maj-tal och jag frågade om saken i kyrkomötets frågedebatt. Levi undvek förstås att svara, men ett par tappra sossar satte ihop en presskommuniké, där jag skulle svartmålas. Vi var i Sigtuna och s-kamraterna satt i en av arbetsbodarna där en poskare hörde vad som pågick. Ett papper blev kvar, hon bad Bengt Olof Dike ge det till mig i plenisalen när han just skulle gå in, jag fick det när ordföranden undrade om debatten var avslutad. Så mycket hann jag läsa att jag i denna sista sekund kunde begära ordet och läsa in deras kommuniké i kyrkomötesprotokollet.

Hade jag kastat en handgranat i ett hönshus, hade effekten inte blivit större.
Sossarna fylkades i ett hörn av lokalen och förvirringen var total. Men det fanns ju inget att göra. Kommunikén kom aldrig in i några tidningar, tror jag. Vilket år det var, minns jag inte men kommunikén såg fin ut i protokollet. Och aldrig har S-gruppen inför alla förnedrats så till den milda grad.

Bloggkommentatorn vet att POSK-gruppen hade trevliga fester på Sigtunastiftelsens övervåning. Ja, det fanns en tid när POSK satte en ära i att inte vara normalkyrkligt följsamt. Det var utvecklande med goda studiesatsningar och, omvittnat glatt humör. Vi tog i svåra frågor och genomskådade det politiska systemet.

Det fanns POSK-are som inte förstod vilken styrka som låg i den svenskkyrkliga bredden. De plågades mest av att ÖKA i Göteborg blev en grupp som var en utbytargrupp under ledning av en docent i engelska. Då blev de mer konfessionellt medvetna en belastning och det skulle skapas ordning i leden. I den processen kom Frimodig kyrka (FK) till. Jag tycker att det i grunden var felbeslut som POSK tog. De samlade greppen hade varit bättre. Och nuförtiden undrar jag över den innovativa kraften i POSK.

Har FK en sådan innovativ kraft? Inte vet jag. Läs motionerna. Följ debatterna i kyrkomötet. Och lyssna utanför, då FK har sina trivsamma fester eller sina arbetsintensiva gruppöverläggningar. Skratt och sång kan höras då.
Allt är jubel och sång (Ps 65:14)