Verkliga motsättningar

Det har funnits en vilja att inte fokusera grundläggande motsättningar. Det betyder att sådana teologiska ställningstaganden som egentligen är antagonistiska skyfflats undan för att samförstånd ska råda. Inte alltid. Domprosten GA Danell ville gärna ta upp den här sortens principfrågor och skrev teser att diskutera. Diskutera var det ingen som ville. Kyrkopolitiskt var det inte önskvärt. Men det kanske vore friskare med lite rejäla kättarbål än undfallenhet?

Nu spelar kanske inte saken så stor roll. En kyrka som inte förkunnar Kristus kan inte bestå och ska inte bestå, skrev jag i boken Inget för någon. Första upplagan är slut. Den andra kommer snarast och detta "snarast" betyder kanske ett par dagar in i september. Då har förlaget Gaudete på sin hemsida också förslag till en studieplan. Ska det kallas framgång eller ska det kallas framgång?
Resten är och ska vara motgångar, menar jag.
Kyrkans ärende är Jesus som Herre, Jesus Kristus. Vad ska vi med en kyrka som slirar här? Eller som slirar om vad tron är?

Kristen tro är uppenbarelsetro.
I grunden tänker Kyrkan att Gud hört av sig med besked. Inte bara om grundbultar i tillvaron, skapad med avsikt och plan och med en definitiv lösning på katastrofen i skapelsen som heter frälsning. Och då handlar det om Gud som blev människa i Jungfrun Maria. Det skedde vid en bestämd tidpunkt i världens historia, "när tiden var inne". Det gör att den tiden inte bara är "för 2000 år sedan". Den är alltid inne i Kyrkans sammanhang. Och hur inne den är, fattar den som läser bibelböcker, dvs helig skrift. Om den heliga skriften i de många böckerna gäller att Gud för vår frälsnings skull lät avslöja den sanning vi behöver få kläm på för att bli frälsta.

För att vi ska fatta, utläggs Skriften i Kyrkans gemenskap, som har den egenheten att denna gemenskap litar på Guds Ande som Hjälparen och Sanningens Ande. Gemenskapen skapas genom dopet och livnärs genom sakramenten. Därför är det viktigt att t ex eukaristin firas så som den är instiftad - bröd och vin.
Allt detta finns ett ämbete inrättat av Gud för hantera. Detta ämbete finns till för att vi ska få den saliggörande tron på Jesus som vår Frälsare.

Här är vi inte överens. Jo, somliga av oss är överens med Kyrkans tro genom alla tider men andra - präster och biskopar - är inte överens med oss. "Bibeln och bekännelsen är ingen fast mall given att gälla alltid" kan det heta och uppenbarelsen är "successiv" och stavas "demokrati". Vad folket vill, vill Gud - sålunda.
Nå, då vet vi på vilken punkt vi faktiskt är oense - och kan undersöka vem som nu formulerar en tro som säkert är fin och djupt känd men inte är Kyrkans tro.

Ska vi av kärlek till Sanningen gå in för att maximera motsättningarna i Svenska kyrkan?
Tala sanning, helt enkelt?
Vi är faktiskt inte ett i tro och högt upp i beslutssystemet sitt de som är just kättare.

Var det inte dumt att skriva så här när jag kl 10.30 ska stå inför mina domare i domkapitlet? De vet väl så mycket mer i det teologiska än jag, kan man tänka. Deras pastorala erfarenhet går väl långt utöver min och vad de där domkapitelsanmälningarna egentligen är - ett försök att tysta mig när det fanns sådana som inte ville debattera, dokumenterat som en del av er minns - ska vi inte låtsas om.

Fast kanske är det dock en faktor att de som anmälde inte var folk i min församling eller ens i stiftet. Vad säger det? Och ska domkapitlet hantera också den omständigheten? Det domkapitel som, för att stå stadigt, ska visa hur jag avvikit från prästlöftena om Bibel och bekännelse.