Hur kunde det hända?

Det sägs att någon av kvällstidningarna hade en extra löpsedel i reserv där kvällstidningar såldes om den för dagen aktuella skulle förkomma. På den löpsedeln stod det: "Hur kunde det hända?" Det undrar vi ju då och då.

En gång i tiden uppfattade jag att Svenska kyrkan hade en betydande kompetens när det handlade om dialogen med judendomen. Den bottnade i insikter om kristendomens sammanhang. Svenska Israelsmissionen som blev Kyrkan och Judendomen fördjupade kunskapen. Det skedde mot bakgrund av det nazistiska utrotningsprogrammet, för betydande insatser hade gjorts för att hjälpa så gott det nu gick. Elisabeth Åsbrink dömde ut insatserna i den prisade boken Och i Wienerwald står träden kvar. Det tycks mig som om få var å medvetna om Israelsmissionens insatser att boken kunde kritiseras. Det skedde i Östran/Nyheterna - men annars vet jag inte så noga. 3500 judar räddades i Wien - Wallenbergs mission räddade 4500 i Budapest. Som väl är har Monika Sjögren skrivit boken Det var en gång en vallareman (Kulturhistoriska Bokförlaget) och berättar om sin far Göte Hedenquist. Men det blir en bok som samtidigt belyser hur mycket av den ekumeniska vardag som var Hedenquists nu är något bortglömt.

Att Svenska kyrkan också hade insikter om palestiniernas situation var självklart. Där fanns medkristna och med den rådande politiken skulle det snart inte ens finnas så många kristna kvar att kyrkornas vaktmästarbehov skulle kunna täckas. Det sa med uppgiven ironi kristna palestinier till oss. Självklart skulle de kristna palestinierna ha vårt stöd. Och någonstans här tappade vi bort den fördel Svenska kyrkan skulle kunna ha - fördelen att kunna tala med både judar och palestinier. Det handlar om personkontakter. Folk från Svenska kyrkan hade många sådana - men hittade aldrig sin plats i någon slags gemensam dialog  och tappade också det som varit så viktigt tidigare - kopplingen till det vanliga församlingslivet. Det hade behövts något som inte omedelbart hamnar i det okritiska till Israel (läs: svensk frikyrklighet) och något som är mer än palestinaschalar (läs: Svenska kyrkan). Det blev liksom för enkelt på många håll. Och jag antar att vi helt enkelt gjorde för lite och för illa samordnat.

Vad kan nu göras? Vi kan läsa på, försöka förstå. Men jag litar inte riktigt på svenska medias rapporteringar från konflikterna i Mellanöstern. Svenska kyrkan mobiliserar hjälpinsatser. Basförnödenheter som vatten, mat och hälsovård "men beredskap finns för psykosociala insatser, Svenska kyrkans specialistområde" läser jag häpen när saken presenteras på Svenska kyrkans hemsida. Så nu blev ärendet psykosociala insatser och där är vi specialister!! Så har jag läst domkyrkokomministern Ulf Lindgren och har fått lära mig att kulturupprensningen (kyrkor som sprängs) och fördrivandet av kristna alls inte ska uppfattas som något som har med islam att göra. Det var bra att få veta det. Skulle vi likväl acceptera förklaringen att detta handlar om religion "måste vi omgående avskaffa alla religioner", menar domkyrkokomministern. Man lär sig mycket om man skaffar sig kulturell, intellektuell och andlig stimulans på Katedralbloggen. http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/
Vilka "vi" är och hur detta omgående avskaffande går till i praktiken, funderar jag över.
Lika mycket som jag funderar över Antje Jackelén som förklarar att Svenska kyrkan stöder och uppmuntrar arbetet i Mellanöstern "för att i dialog säkra ett arv av mångfald" - vad betyder det egentligen?

Våldet fördöms av Svenska kyrkan. Det kan man göra, men kriget som pågår mellan Hamas och Israel är just ett krig och krigets kännetecken är användandet av våld. Att civila drabbas i krig - inte minst när vi talar om strid i bebyggelse - vet alla. Lika mycket som vi kan fatta att Israel inte avbryter en militär operation förrän fiendens baser för raketbeskjutningar lokaliserats och förstörts. Och verkar det troligt att IS övertygas om vikten att säkra ett arv av mångfald?

Blir man trött eller blir man trött?
Alltså är det tid för löpsedelsfrågan. Hur kunde det hända?