Alternativet?

Kyrkoherden i Lindesberg, Sören Trygg, skrev en debattartikel om de krångliga regler som skymmer kyrkans budskap och var egentligen ute efter de arbetsuppgifter som tar tid och kraft från det egentliga ansvarsområdet. Församlingarnas grundläggande uppgifter har blivit lidande på grund av den sammanträdesbörda inte minst kyrkoherden har. Många dokument ska fram och dessa ska processas. Trygg efterlyste samordning. Samtidigt berättade han hur man i andra kyrkor skrattar åt Svenska kyrkans organisations- och policyhysteri. När hinner ni förkunna evangelium, har man frågat, och kyrkoherden har skämts.

Sammanfattningsvis är detta en helt förfärande debattartikel. Och många kan känna igen sig. Tror jag.

Jag satt med den nyinköpta båten på släp och hann tänka lite.
Kan det vara så enkelt att vi får hela den väldiga organisations- och policysatsningen JUST DÄRFÖR att folk egentligen inte vill ha det vi kommer dragande med och att alla vet det. Firmans produkt är osäljbar men något måste arbetstiden ägnas åt och därför är det alldeles konsekvent att det nu produceras gigantiska planer och formuleras policies för alla upptänkliga områden, numera enligt önskan också om chemtrails?

Jag kanske inte ska strö salt i sår men nog är det så att alla i Svenska kyrkan inte söndagligen återfinns i församlingens gudstjänst. Det gör inte ens pensionerade biskopar, anförtrodde Caroline Krook oss. Men hur många procent av de anställda  vet egentligen vad firman tillverkar?
Då blir alternativet att försöka tillverka det folk vill ha.
Annars återstår bara fortsatt reträtt med personalnedskärningar och katastrofal ekonomi.

I bakgrunden finns en gammal undersökning. Den kom fram till att svenska folket relaterar till Svenska kyrkan, inte till den lokala församlingen. Jag antar att denna insikt gav oss fokus på just Svenska kyrkans grafiska profil. Det var inte längre Knäckebröhults församling utan Svenska kyrkan i Knäckebröhult. Med ett så övergripande perspektiv på det lokala, blev det lokala inte lika självklart angeläget och själva firmans ärende blev motsvarande otydligt.

 Det har under 80 år funnits alternativ och boken presenteras i sin tredje upplaga. Gunnar Rosendal, Kyrklig förnyelse, Gaudete förlag. Nu finns i boken ett förord och en studieplan som dr Braw skrivit. Jag var tveksam till att boken skulle ges ut på nytt. Finns de kvar som kan förstå ärendet och förstå detta ärende också efter 80 år? Är risken den att den kyrkliga förnyelsen uppfattas ha stannat i växten och bliivt repristinerande? Vi får se. Kanske kan den fungera som en fjärran spegel. Gunnar Rosendal tänkte nytt i det sammanhang där han stod och det nya han tänkte var förnyelse, inte  något främmande.

Själv ska jag denna söndag fira mässa och predika i mitt gamla öländska sammanhang. I går vigde jag i Böda och festade i Torp (Byxelkrok) därefter. Kul är bara förnamnet! Och oxfilé med potatisgratäng var anpassat, sa brudgummen, till  att det var hantverkare och bönder på kalaset. Jag räknar med att överste Salander dyker upp i Högby kyrka innan hans semester nu avslutas med färd tillbaka till Stockholm från Vedborm. Jag tror översten varit upptagen av sommarstugeägarens mångahanda och inte är så kyrkligt uppdaterad. Det får bli ändring på det.