Syndares gemenskap

Jag läste någonstans polemiken mot begreppet "syndares gemenskap" eftersom synden bryter sönder gemenskap. Jag övertygades inte. Kyrkan är de heligas gemenskap och syndares gemenskap. Polemiken är felaktig. Jag var tillbaka i min "gamla" församling, den som inte är "min" längre, dvs mitt ansvar, men som jag ber för då och då och där det finns människor jag håller av. Vigsel med fest i lördags. Högmässa i Högby och gudstjänst i Böda i går. Jag celebrerade mässan för första gången på 22 månader. Noga taget 21 månader och 3 veckor. Mer pensionär än präst, alltså. "Men predikar gör du varje dag", sa professor J och det är väl rätt. På gott och ont - men det gäller oss allihop.

Överste Salander var i Högby och överste Busse i Böda. Vi hann byta några ord. Salander sa att Olofsson ringt om intressant information från Luleå. Ville jag ha den? Vad tror ni jag svarade? Vi får se om den är av intresse på denna blogg. Wikileaks och Vatileaks har ni hört talas om. Kommer nu Luleleaks? I dag ska kamraterna samla ihop något att skicka över för Salanders semester är slut. Han körde från Öland efter lunch, pigg och fräsch. (Han hade ju inte heller varit på storståtligt bröllop.) Lite spännande är det allt när folk tror de kan skicka information via nätet och det är lika enkelt att läsa som ett vykort. Det fattar de nog inte. Men allt sker i nationens intresse.

Överste Busse såg allvarligt på mig och frågade: "Har du fått någon information om de hårda striderna i östra Ukraina denna vecka, de hårdaste på mycket länge?" Det hade jag inte. "Det pågår ett krig alldeles nära och det ska tydligen inte allmänheten känna till längre..." Jag delar överstens upprördhet. Är inte journalisterna till för att hålla oss informerade? Vad gör de i stället? Menar de att Ukrainakrisen börjar bli så svårfångad att den förlorat sitt underhållningsvärde - eller vad?

Jag lugnade mig med att gå till Kaffestugan i Böda, som haft en intensiv säsong. "Trötta efter allt slit?" frågade jag en av innehavarna. "Inte förrän jag sätter mig ner", blev svaret. Nu är det öppet i helgerna under augusti och sedan vid Skördefesten. Åk till Öland! Jag åkte därifrån. På vägen funderade jag över blogg och bloggkommentarer.

Jag stryker alla kommentarer som inte undertecknas med minst signatur. Efter domkapitelsanmälningar för blogginlägg ska nog somliga passa sig för att uppge nummer och namn, i varje fall om de är kyrkoanställda och kyrkokritiska. Men signatur ska det vara. Jag kan läsa en del roliga kommentarer som borde fått vara med - men tyvärr! Det räcker inte att vara anonym.
Jag har raderat några kommentarer som inte för någon sakfråga framåt men vill förstås att det ska vara ett pågående vitalt samtal på denna blogg där värdeomdömen får liva framställningen - men det är också det enda de gör /fritt efter Hägerström/.

I alla repliker vi fått läsa på Bloggardag är ett drag genomgående. I diskussionen förs personliga meningar och tyckanden fram och det där att Kyrkan har en egen mening om ämbete eller sakrament försvinner i fjärran. Man tycker själv. Vad är det vi förlorat? Förmågan att ta till oss vad som tänkts tidigare? Kanske. Den viktiga frågan är inte "vad tycker jag nu?" utan frågan om vad Kyrkan kommit fram till. Vad är Kyrkan i det sammanhanget? Påven? Vilken påve? Den romerske eller den koptiske eller kanske patriarken i Konstantinopel? Luther? Men inte Melanchton? Inte Calvin, förstås. Ärkebiskopen? Vilken? De ekumeniska koncilierna? Kyrkornas Världsråd? Nog blir det förvirrat men inte värre än att man därmed kan finna goda anledningar till samtal. Det där att övertyga varandra med goda argument - och hämta de goda argumenten från Kyrkans förråd. Grundtanken är den enkla att Guds mysterier är mysterier i samma mening som i kriminalromanen. Det går att nysta upp sammanhanget bara vi får tag på en ledtråd. Och det är just då som fördomar blir så besvärliga. Det vet alla som läst romaner om brott och poliser som klantar till det hela därför at de vägrar se sammanhangen.

Komplikationen att många av oss på djupet är oense om trons sanningsfrågor ska jag inte ta upp nu. Bara lite. Vi behövde en sen kvällspromenad och gick till en pub på söder. Vid en stillsam pilsner samtalade vi. Vid ett bord i närheten satt ett gäng damer i något skiftande åldrar. Efterhand begrep vi att vi överhörde ett gäng som läste religionsvetenskap i Stockholm. Hur vi hamnade i samtal med det glada gänget minns jag inte. Vi tänkte på många sätt olika, så mycket fattade jag. Det var många år sedan. Nu torde kanske de flesta av damerna vara prästvigda och i tjänst i Svenska kyrkan. Frågan "vilka äro dessa och varifrån komma de?" är en i sammanhanget välmotiverad fråga. Ställ den! "Hur och när fick pastorn sin prästkallelse och vad gjorde pastorn dessförinnan? Vad är det innersta i prästtjänsten, menar pastorn?"

Tro mig, det kan mestadels bara bli intressant, men möjligtvis kan det då visa sig att det just här inte är tal om en syndarnas gemenskap. För det finns, medges, syndare som självvalt hamnar utanför. Deras projekt är ett egenprojekt, inte mera. Och då ska vi inte tala om syndares gemenskap.