tisdag 25 augusti 2015

Bittert?

Ibland hör jag att min bitterhet kommenteras.
Jag borde, menas det, vara mindre bitter. Kanske skulle jag dessutom göra mer uppbyggliga ting än blogga. Oss emellan har jag svårt att känna igen mig som bitter. Det är, tänker jag, snarast den bild som ska målas upp av mig för att hantera systemkritiken. Gamla bittra och sura gubbjävlar behöver man, per definition, inte ta på allvar.

Problemet är egentligen ett annat.
Det är det pigga, käcka och muntra som skaver en hoper läsare, de som ofta förklarar att de inte läser bloggen, inte kommenterar på den och understundom överväger att anmäla mig till domkapitlet. Så lyder orden. Gåtfullt är att de vet vad som skrivs här när de inte läser! Något säger mig att bortom de stolta deklarationerna finns en annan verklighet. De läser för att få sina adrenalinkickar och från sin upphöjda position förfäras över denna förfärliga blogg, som är enastående på så vis att det som där skrivs är fel i ALLT. Det är på sitt sätt en prestation.

De är nöjda med Svenska kyrkan, i varje fall i det lokala. Somliga tycks nöjda med det lokala utan att söndagligen uppsöka lokalen för övrigt.
Präster kan vara nöjda. Det är förhållandevis bra där just de är. De står på en stabil sten.
Nu lärde jag mig av en präst med ett förflutet i Tuve, tror jag, att en sten kan vara stabil men ligger den vid Göta älv kanske hela älvsidan ger sig iväg.
Ungefär som i den socken som just heter Skredsvik. Det var en bit av denna socken som rasade och öppnade ett hål i E6:an, påpekade en präst som i sin ynkedom önskar vara anonym. Och just i detta är svagheten med glädjen över det lokala. Skredet kan visa sig vara mycket värre och ta allt med sig ner i älven eller hålet.

Det logiska har jag försökt påpeka.
Allt hänger samman på något sätt. De svenskkyrkliga stridsfrågorna har inte gällt några perifera detaljer, som några kyrkopolitiska stridspittar valt ut därför att de gillar konflikter. Det har hela tiden handlat om den kyrkliga identiteten. De försiktiga har lurat sig själva men, självfallet, kunnat leva ett tryggare och mer uppburet liv på så vis.
Låter detta komministerbittert, underhuggarsurt? Då fattar ni inte.
Nu blir det nämligen roligt när högkyrkliga komministrar upprepar som ett mantra "Vad var det vi sa". Det kan bara bli roligt och vi ska krama ur varje uns av glädje ur detta.

De andra kan också glädja sig, dvs de som förvaltar den goda traditionen från KRISS, den som gjorde att inga ville vara med och att studenthemmet på Tomegapsgatan, inventarierna och biblioteket måste säljas - om det inte kastades. Dessa de ansvariga ser jag vara förblivande odugliga. Det upprör mig inte. Men andras passivitet förvånar mig. De vägrade se vad som hände. Egentligen vägrade jag tro att deras misslyckande skulle kunna genomföras i kolossalformat i Svenska kyrkan. Jag trodde kyrkfolket skulle samla sig - men det ville inte kyrkfolket. I haven icke velat, som Frälsaren plägade formulera sig om förhållandet.
Ingen skam över dem som faktiskt förde fram kritiken!
Ska jag få medalj i stället för dalj nu?
Och kommer domprosten Hans Ulfvebrand att bli ögonöppnaren?
Ingen skugga över honom. Han inser inte riktigt vad som nu händer. Han vill ju bara vara snäll. Så är han prästson också. Som en Franck, en Frostin, en Hammar, en Lind, en Wejryd ...

Det bisarra kan överraska också mig - men bitter är jag inte. Bara förvånad.
Tänk er de präster som burit upp den svenskkyrkliga identiteten få se vad som nu debatteras eller sker - de hade vägrat tro sina ögons vittnesbörd. Eftersom många är döda, slipper de. Men några skulle jag gärna vilja konfrontera och säga: Se! Då doge de. Vad de än ville, detta ville de inte. Men de såg aldrig var skiljelinjerna gick och nihlilisterna i Svenska kyrkan ser en organisation som går att utnyttja. Det lyckas de bra med - och de förser oss - just som Rauschning noterade - med moraliskt patos.

Thomas Ehde försåg mig med en dikt.
Men han är ju död?!
I våra sammanhang är döden ett absolut ingenting!
Dikten är skriven av Ralph Chaplin.

Sörj ej de döda, dom funnit har sin färdvägs hamn,
den tysta mull som bjuder sist envar sin modersfamn!

Sörj ej de kämpar som sin frihet gav till frihets värn
och dömdes levande till fängslets grav av sten och järn!

Men sörj den fromma, slöa mänskoskock med rygg i kut
som världens vånda ser men vågar dock ej tala ut!

Bitter är jag sannerligen inte. Pigg, käck och munter. Men kanske någon skulle tycka att det är bittert med en kyrka som förlorar sig själv - utan att ens fatta det?

För högkyrkliga dissiderande återstår ett. Att ta vara på samtidens underhållande. Vi hade inte fel, fast alla sa att vi hade det.
I går firade jag och tänkte förresten på min vän Torbjörn Lindahl och förstärkte tänkandet med drinken Pajala. Lägger man till en lakritsstång blir det en Kekkonen Delight, lärde jag mig.
Min fru, som vägrar förekomma på denna blogg, sa. "Det var alltså därför du gick med på att vi skulle äta falukorv och pasta till middag!" Hon fattar sammanhangen.


10 kommentarer:

  1. -Det är säkert friskt fjällbäcksvatten under faluskivan, säger Pelle. En Pajala kunde vi väl prova nån gång, föreslår han förnumstigt.

    Pelle är bara för godtrogen, den svanslösingen!


    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  2. Det "teologiska" avsnittet i den nya utredningen om fastighetsförvaltning är en stilstudie i modern civilreligion. Där ryms partipoliti(s)ka floskler om öppenhet och tillgänglighet "för alla" som används som bålverk mot dem som inte enbart vill konservera 1900-talets kyrka. Det finns inte behov att göra förändringar eller nystart, allt går fint! Om inte innehållet var så uppenbart menlöst och rymde ett sådant självbedrägeri hade det ju i sig inte varit fel med "öppenhet" men detta är en folkkyrka utan folk. Dess engagemang kan inskränka till att rösta vart fjärde år och gilla gulliga feelgood-bilder på Svenska kyrkans Facebook. Författare är huvudsakligen kyrko (s)ekreteraren.

    AJ

    SvaraRadera
  3. Att beskylla någon för att vara bitter är bara att sätt att definiera ut personen ifråga så att man inte behöver ta denne på allvar. Härskarteknik, helt enkelt.

    Någon bitterhet finner inte jag på denna blogg, varken hos bloggaren eller kommentatorerna. Däremot ser jag, hos många av oss, en stor sorg över hur präster i Svenska kyrkan leder folket på vägen som till helvetet bär. Oomvända präster verkar i Svenska kyrkan och djävulen skrattar gott. Vi får be om väckelse bland både präster och lekfolk.

    SvaraRadera
  4. Går det att få tag på HB i djupaste Småland nuförtiden.
    Men det kanske är årgångsvarianten HB86?

    SvaraRadera
    Svar
    1. I hela Södra Sverige är det numera svårt att få tag i HB. EU:s införselregler och närheten till Tyskland har konkurrerat ut hemmaproduktionen.

      GG

      Radera
  5. Hmm.

    Det där är väl en Pajala Sunrise? Alltså en odalvariation av Tequila Sunrise, där solskivan representeras av en apelsinskiva?

    Man tager vad man haver.


    Lars Jensen

    SvaraRadera
  6. Nå men är du då kanske lite sur? eller dyster? eller bara trist? Du kanske inte vet om att du är bitter helt enkelt för att du inte begriper vad du borde vara bitter för? Du kunde t ex vara bitter för att syndarna har så skojigt men du för en eventuell gudfruktig och därigenom trist tillvaro? Eller så kanske de antas att du väljer att försöka leva ditt liv rättfärdigt, syndfritt helt utan något krav på detta, och det borde leda till bitterhet kanske de som har skojigt tycker?
    Guds Frid
    Ann-sofie Kassberg

    SvaraRadera
  7. Lite bitterhet behövs: tänk på bäsk -och på kinabark! Utan kinabarken vore tonic inget att ha!
    Dessutom hjälper den mot malaria.
    Och beskan är nödvändig mot den kllistriga-förlåt: kristliga!- sockvervadden.
    fm

    SvaraRadera
  8. Vet inte om du är mer bitter än vi andra. Vi som trodde på nåt. Gjorde våra offer för att sen bara bli hånade för det. Och bli hånade igen när vi försökt sätta ord på vår smärta.

    SvaraRadera
  9. Visst är det bittert när det inte blir som man tänkt, som det var tänkt. Ännu mer bittert om man inte får erkänna det! Men kanske det kan finnas en mening också med bitterhet. Om allt ALLTID var pickt, käckt o muntert orkar ingen. Du avslutar bittert utan bitterheten. Inte heller det blev väl som det var tänkt. Men det kanske var avsiktligt? an

    SvaraRadera