Bittert?

Ibland hör jag att min bitterhet kommenteras.
Jag borde, menas det, vara mindre bitter. Kanske skulle jag dessutom göra mer uppbyggliga ting än blogga. Oss emellan har jag svårt att känna igen mig som bitter. Det är, tänker jag, snarast den bild som ska målas upp av mig för att hantera systemkritiken. Gamla bittra och sura gubbjävlar behöver man, per definition, inte ta på allvar.

Problemet är egentligen ett annat.
Det är det pigga, käcka och muntra som skaver en hoper läsare, de som ofta förklarar att de inte läser bloggen, inte kommenterar på den och understundom överväger att anmäla mig till domkapitlet. Så lyder orden. Gåtfullt är att de vet vad som skrivs här när de inte läser! Något säger mig att bortom de stolta deklarationerna finns en annan verklighet. De läser för att få sina adrenalinkickar och från sin upphöjda position förfäras över denna förfärliga blogg, som är enastående på så vis att det som där skrivs är fel i ALLT. Det är på sitt sätt en prestation.

De är nöjda med Svenska kyrkan, i varje fall i det lokala. Somliga tycks nöjda med det lokala utan att söndagligen uppsöka lokalen för övrigt.
Präster kan vara nöjda. Det är förhållandevis bra där just de är. De står på en stabil sten.
Nu lärde jag mig av en präst med ett förflutet i Tuve, tror jag, att en sten kan vara stabil men ligger den vid Göta älv kanske hela älvsidan ger sig iväg.
Ungefär som i den socken som just heter Skredsvik. Det var en bit av denna socken som rasade och öppnade ett hål i E6:an, påpekade en präst som i sin ynkedom önskar vara anonym. Och just i detta är svagheten med glädjen över det lokala. Skredet kan visa sig vara mycket värre och ta allt med sig ner i älven eller hålet.

Det logiska har jag försökt påpeka.
Allt hänger samman på något sätt. De svenskkyrkliga stridsfrågorna har inte gällt några perifera detaljer, som några kyrkopolitiska stridspittar valt ut därför att de gillar konflikter. Det har hela tiden handlat om den kyrkliga identiteten. De försiktiga har lurat sig själva men, självfallet, kunnat leva ett tryggare och mer uppburet liv på så vis.
Låter detta komministerbittert, underhuggarsurt? Då fattar ni inte.
Nu blir det nämligen roligt när högkyrkliga komministrar upprepar som ett mantra "Vad var det vi sa". Det kan bara bli roligt och vi ska krama ur varje uns av glädje ur detta.

De andra kan också glädja sig, dvs de som förvaltar den goda traditionen från KRISS, den som gjorde att inga ville vara med och att studenthemmet på Tomegapsgatan, inventarierna och biblioteket måste säljas - om det inte kastades. Dessa de ansvariga ser jag vara förblivande odugliga. Det upprör mig inte. Men andras passivitet förvånar mig. De vägrade se vad som hände. Egentligen vägrade jag tro att deras misslyckande skulle kunna genomföras i kolossalformat i Svenska kyrkan. Jag trodde kyrkfolket skulle samla sig - men det ville inte kyrkfolket. I haven icke velat, som Frälsaren plägade formulera sig om förhållandet.
Ingen skam över dem som faktiskt förde fram kritiken!
Ska jag få medalj i stället för dalj nu?
Och kommer domprosten Hans Ulfvebrand att bli ögonöppnaren?
Ingen skugga över honom. Han inser inte riktigt vad som nu händer. Han vill ju bara vara snäll. Så är han prästson också. Som en Franck, en Frostin, en Hammar, en Lind, en Wejryd ...

Det bisarra kan överraska också mig - men bitter är jag inte. Bara förvånad.
Tänk er de präster som burit upp den svenskkyrkliga identiteten få se vad som nu debatteras eller sker - de hade vägrat tro sina ögons vittnesbörd. Eftersom många är döda, slipper de. Men några skulle jag gärna vilja konfrontera och säga: Se! Då doge de. Vad de än ville, detta ville de inte. Men de såg aldrig var skiljelinjerna gick och nihlilisterna i Svenska kyrkan ser en organisation som går att utnyttja. Det lyckas de bra med - och de förser oss - just som Rauschning noterade - med moraliskt patos.

Thomas Ehde försåg mig med en dikt.
Men han är ju död?!
I våra sammanhang är döden ett absolut ingenting!
Dikten är skriven av Ralph Chaplin.

Sörj ej de döda, dom funnit har sin färdvägs hamn,
den tysta mull som bjuder sist envar sin modersfamn!

Sörj ej de kämpar som sin frihet gav till frihets värn
och dömdes levande till fängslets grav av sten och järn!

Men sörj den fromma, slöa mänskoskock med rygg i kut
som världens vånda ser men vågar dock ej tala ut!

Bitter är jag sannerligen inte. Pigg, käck och munter. Men kanske någon skulle tycka att det är bittert med en kyrka som förlorar sig själv - utan att ens fatta det?

För högkyrkliga dissiderande återstår ett. Att ta vara på samtidens underhållande. Vi hade inte fel, fast alla sa att vi hade det.
I går firade jag och tänkte förresten på min vän Torbjörn Lindahl och förstärkte tänkandet med drinken Pajala. Lägger man till en lakritsstång blir det en Kekkonen Delight, lärde jag mig.
Min fru, som vägrar förekomma på denna blogg, sa. "Det var alltså därför du gick med på att vi skulle äta falukorv och pasta till middag!" Hon fattar sammanhangen.