fredag 7 augusti 2015

Snipers

Tänk er en situation där det sitter en krypskytt, sniper, för att komma åt någon i församlingen - en präst, en diakon eller en lekman, kanske allihop. Då och då kommer ett skott och någon skadas eller dödas. För en sniper är det som en syssla på skjutbanan. Snipern ser mål, inte människor. Men snipern är dödlig.

Nu pågår detta krypskytte mot någon i församlingen, tänker vi oss. Låt oss säga en komminister, bara för att konkretisera? Vad gör kyrkoherden och biskopen då? Det är här vi ser fyra olika typer av präster och de agerar utifrån fyra olika strategier.

1. Väntar på att snipern ska gå hem
Detta är den vanliga prästerliga hållningen. Vi väntar på bättre tider och ingen behöver göra något annat än just vänta. Be lite kanske eller förstås, för det sägs så. "Gode Gud, gör så att snipern går hem" är en konstruktiv bön i sammanhanget.

2. Väntar på att snipern ska ramla ner från sitt gömställe
Denna hållning är mer ovanlig bland präster för krypskytten skulle ju kunna slå sig om han/hon föll ner och vi vill vara vänliga. Men också präster kan tappa tålamodet och hoppas på att snipern ska ramla. Kanske kan prästen be om att det ska inträffa men i grunden inget mera. Hoppas och vänta, alltså. Men kan prästen be "Gode Gud, gör så att snipern trillar ner"?

De två första hållningarna är passiva och framstår självfallet som fromma.
Den tredje är mer aktivistisk:

3. Beväpnar sig och försöker se var snipern befinner sig för att skjuta krypskytten
Don Camillo skulle göra så men annars är det nog inte ens 15% av prästerna som är beredda att ta till våld för att skydda sin församling eller en ämbetsbroder. De kan hitta bibelord för en sådan hållning. Snipern behöver inte vara så rädd. När det verkar farligt heter det ofta i Skriften att man inte behöver vara rädd.
Skulle det komma en präst med vapen i hand, ökar risken för krypskytten även om det är svårt att uppfatta var en krypskytt befinner sig och vart han flyttar sig för att skjuta ett precisionsskott då och då. Men det tar tid och kräver tålamod att försvara sig mot en sniper på det viset. Och risken är att den beväpnade prästen/kyrkoherden blir nästa mål. Vem vill dra på sig eld från en precisionsskjutande krypskytt?

Det finns ett fjärde alternativ:
4. Kyrkoherden ringer efter eldunderstöd och artilleriet skjuter bort hela dungen där krypskytten befann sig
När i somlig krigföring soldater spejar för att se och bekämpa en krypskytt tar de rejäla till artilleriet och skjuter helt enkelt bort snipern genom att lägga allt under eld. Hur många präster är beredda till sådan eldkraft? Och finns det ett artilleri?
Det skulle vara biskop och domkapitel, förstås, som ser till att hoten undanröjs effektivt.

Snipern skulle kunna uppfattas vara en anonym anmälare som ser till att prästen skandaliseras på en tidnings förstasida. Vi talar om en skandalpräst, folk ska veta. Biskop och domkapitel gör ingenting annat än registrerar inkomna ärenden och börjar behandla dem. Prästen ska få försvara sig. En anonym anmälan kunde annars, kunde man tänka, snabbt läsas igenom i sökandet efter substantiella anklagelser. Finns de inte, blir det inget ärende och därmed ingen (fortsatt) massmedial uppmärksamhet.

Vad med en anmälan från en på arbetsplatsen. Den tas upp, förstås. Visar sig anmälan inte hålla, får det konsekvenser för den arbetsplatsen. Granskning av arbetsmiljön och samarbetsklimat, kontroll av hur förtroendemannaorganisationen fungerar visavi personal och mycket annat sådant. Detta är en verksam insats av artilleriet. Hela dungen med buskage och allt skjuts bort.

Varför så krigisk? Jag var i går i mitt gamla förbands ansvarsområde, det påverkar. Jag tänkte på en del goda militära kamrater. Jag såg naturens skönhet och beundrade allt som vi knyckt från danskarna. Det är våldet som försett oss svenskar med dessa vackra tillgångar. Blod har flutit, människoliv gått till spillo, kvinnor skändats, barn blivit föräldralösa och egendom förstörts. Människan är människans varg och en ovän går omkring som ett rytande lejon. I allt detta är de kristna kallade till något annat, att vara tecken på en ny mänsklighet som har sin lust och sin lek inför Guds ansikte. Jag ser inte så mycket av det. Det jag ser, motiverar närmast ett samtal till staben för att begära artillerield över den dunge som anges.

Jag kom till Lund där bokhandeln Arken finns och kunde kolla min fina telefon. Jag fick då klart för mig att Torbjörn Lindahl fått ännu en anmälan mot sig. Anonym. Den kommer, får vi hoppas, att läggas ut på kyrkligdokumentation.nu i dag. Att det pågår kampanj mot Tobbe fattar alla. Vad biskop och domprost sysslar med, fattar ingen. Men jag antar att de satsar på något av alternativen 1 och 2.


11 kommentarer:

  1. Artilleriförband är i dagens kyrkliga situation tillgängliga endast för snipern.

    Skulle mot förmodan motåtgärder vidtas från någon omdömeslös och hederlig person, blir resultatet omgående förintande verkanseld från press och den väldiga skaran av moraliskt indignerade och kränkta. Där är förband, underrättelsetjänst, propaganda, ammunition och logistiska resurser ändlösa.

    Bättre att satsa på den sida som under alla omständigheter kontrollerar terrängen?


    P

    SvaraRadera
  2. Förundrad läser jag Dags fantasieggande och hemska beskrivning av vad som pågår. Insatt i det konkreta är jag inte alls, har googlat och försökt förstå. Men mekanismerna i det anonyma känner jag igen. Nu kommer jag att tänka på hur spöklikt det kändes med klotter i den skola, där jag arbetade i trettio år.
    Kan man betrakta detta som abstrakt klotter, där klottraren lutar sig mot tanken att hen har rätt att klottra, kanske till och med skyldighet för att försvara någon övertygelse?!?
    Jag vet att människor som ser varandra i ögonen och känner ansvar både att lyssna och tala med respekt, de behöver inte krypskytteri eller klotter. Alls.
    Och då hamnar jag i mina gamla pedagogtankar om att vi är varandras miljö, att vi bygger världen tillsammans och att vi faktiskt måste behandla varandra som vi själva vill bli behandlade.
    Inte medlem i Svenska kyrkan, saknar religionstillhörighet, men både döpt
    och konfirmerad samt uppvuxen - mer eller mindre - på en orgelläktare med en älskad skönsjungande morfar framför sin kör. Jag bryr mig om Svenka kyrkan - och alla andra kyrkor och sammanslutningar med religiösa förtecken! - jag bryr mig om människor.
    Lite lätt bedrövad blir jag av att läsa om vad som tycks pågå. Men jag vill hoppas och tro att det går att hitta ett sätt att samexistera, jag vill verkligen det.
    Nu går jag snart ut i solskenet och bryr mig om min trädgård önskande alla en fin helg!

    SvaraRadera
  3. I det här fallet blir väl alt. 4: Eftersom anmälan från kyrkofullmäktiges ordförande gäller Torbjörns anställning, skickar domkapitlet den vidare till Arbetsmiljöverket.

    SvaraRadera
  4. Gode Gud, gör så att snipern trillar ner men inte slår sig så fördärvat att inte du Herre sedan kan lära missdådaren att leva rättfärdigt. Amen

    Guds frid
    Ann-sofie Kassberg

    SvaraRadera
  5. Det är inte alltid "snipern" träffar. Men sprider en massa dåligt riktat bly i skogen. Och med det skjuter sig själv i foten.

    SvaraRadera
  6. Salig Tage Erlander skulle ha sagt: "Huk er gubbar och käringar! För nu laddar han om!"

    LG

    SvaraRadera
  7. Efter att under min utbildning I det militära inom just artilleriet, och därvid som eldledare, vid ett tillfälle gjort en miss av ren glömska: att med temperad (tidsinställd) eld inte skjuta ett provlag på verkanshöjd, alltså inte kontrollerat om samtliga skott verkligen briserade på rätt höjd över målet (i detta fall en skogsdunge) - brassade jag av en hel bataljon på i och för sig rätt mål, men fel I höjd. Detta gav resultatet att fienden bara behövde ducka, och sedan var de på det igen.

    Denna parallell som Dag själv initierade visar på behovet av en duktig eldledare. Denne måste befinna sig så nära målet att han ser det, vet var det finns och instruera skjutande förband I var de ska skjuta och hur mycket de ska skjuta - ja, faktiskt också vilken ammunition som ska användas. De skjutande enheterna befinner sig oftast mer än en mil bort, och ser ingenting - utan måste kunna lita på order från eldledaren på plats.

    Således: Vi är många som nog gärna skulle vilja skjuta skarpt från flera olika håll I vissa frågor - men vilka är koordinaterna? Var finns målområdet? Hur mycket ammunition ska vi använda, och av vilket slag?

    Dag - ser DU målet? Vi väntar på rätt frekvens på "Eldsignalering Ropa!" , och då gäller härifrån "Eldsignalering Ropa - Manöver!", således endast tjänstesamtal. Innan vi riktar och pjäsplutonchef beordrar "En eldstöt, Eld!"

    Jag tror att den tiden är passerad då vi bara tiger I det tysta. Men jag tror också att det krävs en viss form av samordning, en duktig eldledare, så att vi inte skjuter hej vilt åt alla håll, eller I värsta fall på varandra.

    SvaraRadera
  8. Den militära parallellen är utmärkt, men jag vill också påminna om diktaturer som i vår närtid, som uppmuntrade anonyma anmälningar. De togs alltid på fullt allvar av makten. Utifrån dessa anmälningar kunde det ställas till massmöten där "missdådaren" skulle ställas till ansvar. Mötena kunde vara på en arbetsplats, men också i andra sammanhang. De som hade makten kontrollerade vilka som inte entusiastiskt applåderade när anklagelserna haglade eller inte entusiastiskt skanderade slagorden för dagen. Så skapades en rädslans kultur. Alla visste, att det kommer att kosta om någon dristar sig att försvara "missdådaren."

    SvaraRadera
    Svar
    1. "En rädslan kultur", något som tyvärr är alltför vanligt inom svenska kyrkor och arbetsplatser.
      Bäva månde de som är bådadera.

      Radera
  9. Ytterligare en "totalätär" anmälan mot Torbjörn. Stackars biskop Hans som nu har fullt upp med alla gläfsande vargar. Har han staven beredd?

    SvaraRadera
  10. Inte heter väl snipern "DIKE" ??? / Antianna

    SvaraRadera