Väl bekomme!

Det uppstod ett litet samtal efter David Thurfjells bok Det gudlösa folket, Molin & Sorgenfrei AKADEMISKA, Stockholm 2015 på temat att det är svårt att träda fram som kristen. Man blir betraktad som lite udda och lite mindre vetande. Det är töntigt att vara kristen och några av replikerna i boken beskriver rädslan att placeras in "i det kristna facket". Ivar Arpi fick i ett ledarstick sammanfatta: "Att vara kristen har i Sverige så låg status att till och med präster skäms." (SvD 7 aug)Hatbrotten mot kristna anmäls nu mer och det ska enligt Karin Wiborn bero på att "vi har insett att vi inte behöver ta skit hursomhelst helt enkelt". Jag undrar det. Jag tror det i hög grad beror på att vi får hit konflikten mellan kristna och muslimer. Hur många medlemmar i Svenska kyrkan anmäler hatbrott?

Ska jag låtsas förvånad över att de kristna betraktas som skit? Inte om jag läst vad Frälsaren och hans apostlar försökt få mig att förstå. Det blir inte bättre för det. Men begripligare. Den billiga nåden är dyr och lärjungaskapet kräver något. När det kostar på att vara kristen får de kristna uppfatta den kostnaden som en belöning och vara glada. Vi hör dock till en motståndsrörelse och motståndsrörelser möter motstånd. Det är själva grejen.

Nu finns det ett motstånd mot de kristna som de själva sett till att skapa. Det kan vi just nu strunta i. Dumma finns det överallt. Men det finns något i den kristna tron som utmanar och ställer till det. Så i romarriket i den första martyrtiden, så i det franska 1700-talet, så i Nazityskland, så i Sovjetunionen, så i Kina, så i Afrika och så i den innevarande martyrtiden i IS-områden och där Boko Haram med flera härjar. Islamister vet var de har de kristna och vill just därför inte ha dem. På sitt sätt är det märkligt att vi inte utbildats eller utbildat våra församlingar i konsten att vara motståndsrörelse. Men det förklaras av att motståndet fick bäras av några få i Svenska kyrkan, de bortdefinierade. De medkristna blev motkristna till dem för de var finare. Men så kommer en dag då de bortdefinierade inte längre är intressanta mål. Då kan de vänligt säga till de motkristna i Svenska kyrkan: "Nu får ni pröva på hur det är. Väl bekomme! Ni blir också definierade som något ni i all mänsklig svaghet dock inte är. Men är ni definierade så, är ni sådana! Ni kommer inte undan."

Det är lite underhållande när intervjupersoner i Thurfjells bok menar att den, får jag kalla det "svenskkyrkliga pinsamheten", kommer sig av att detta inte är tillräckligt annorlunda (s 193). Det finns en folkkyrklighet som blir den präktiga varianten av mainstreamkulturen, menar intervjupersonen Hilda. Lovisa, som är präst, måste ibland stänga av andakter i radio. Det blir för pinsamt. (aa s 184)

Margareta lyssnar på P1 men slår över till P2 söndag förmiddag. Hon vill inte lyssna på någon gudstjänst. Det kunde jag ha respekt för. Jag lyssnar inte själv. Men Margareta är en dam med bestämda fördomar. Hon lämnade Svenska kyrkan när synoden kom till. "De utnämner sig själva och sin sort som de enda sanna människorna, det var droppen. Jag blir uppröd, jag blir fortfarande upprörd." (aa s 78).

Må vara att Thurfjell intervjuar folk på Söder i Stockholm och det blir begränsat när det kommer till klass och klassintressen, kan jag tänka. Men hur dumt kan det bli? Går en reflekterande person på vilka utminuterade fördomar som helst? Jag finner henne dum och så inser jag, hon är ett offer för dumheten och orkar själv inte skaffa sig ett bredare sakunderlag. Varför skulle hon? Offer, alltså. Hon var klar över vad vi som bildade synoden ville och det hon var klar över var en helt falsk föreställning som hon fortfarande emotionellt drivs av. Det gällde oss då. Det gäller fler nu för nu är det "de kristna" som kan avfärdas på samma sätt och det finns ingen motståndskraft. Bara i kvardröjande kyrkliga områden kan en präst få en förstasida där han benämns "skandalpräst"men tanken på att fler präster är likadana, fast de inte träder fram, ligger nära till hands. Om en manlig präst är "bra" beror det på att han avviker från vad präster generellt är. Detta är inget nytt. Jan Carlquist berättade om ett samtal han upplevt.
- Vad jobbar du med?
- Jag är präst.
- Det kunde man inte tro.
"Tänk", sa Jan, "om man haft en rörmokare hemma i källaren och sagt att 'det kunde man inte tro att du är rörmokare', då hade man fått rörtången i huvudet. Det som är en oförskämdhet i alla andra sammanhang är en komplimang när det handlar om präster. Ju mindre människor har med präster att göra vardagsvis, desto mer kommer främlingskapet att tillta och med dem fördomarna att blomstra.
Då hade de motkristna behövt oss andra, de väl- och bortdefinierade, sådana som de motkristna kan avgränsa sig från och säga sig alls inte vara sådana. Nu får de ta smällen själva. Eller inte? De kanske kan leva i en anpassad kyrklig verklighet där inget blir pinsamt längre utan allt ligger rätt i tiden? Men då talar vi inte kristendom. Då talar vi civilreligion.

Detta skrivet 10 söndagen efter Trefaldighet, den som hade temat "Förspillda tillfällen" och var en allvarlig söndag men som nu heter "Nådens gåvor". Det är en söndag när Jesus inte längre gråter och inte heller förkastas, som han brukade göra på gamla 10 s e Tref.