onsdag 12 augusti 2015

Margit Sahlin hade rätt

Att Margit blev utnämnd till kyrkoherde för 45 år sedan skulle firas i somras. Jag förstod inte riktigt varför. Allt var ju politiskt kannstöperi. Regeringen behövde något att vattna ut utnämningen av Bertil Gärtner till biskop i Göteborg och att det betydde att Helge Fosséus, den uppenbart mer meriterade, skulle ställas åt sidan var pinsamt. Nå, det blev Margit, som alls inte var så populär som hon nu ska göras. Ingmar ström hörde inte till hennes uppbackare och andra klagade över att det alltid var konflikter kring sahlinarna. Nu märker ni att jag lyssnat på skvallret. Och det har jag. Men Margit var min vän och räknade mig till sina, tack vare Morsan, förstås. Hon var inte min vän oreserverat som somliga andra för Margit hade en evne till att spela fult när det gagnade hennes syften.  Eftersom hennes syften var ädla, kunde det passera, kanske. Men ibland tyckte somliga av oss att hon gick för långt. Gunnar Hultgren och jag, för att nämna två. Hultgren? Ja, ärkebiskopen alltså. De som läst boken Kyrklig Splittring kan sätta sig in i sammanhanget.

Men Margit hade rätt - och får rätt!
Hon ville egentligen inte ha kvinnor in i det maskulina prästämbetet utan sökte en annan form. Det markerade hon /självsvåldigt/ genom utformningen av prästdräkten för kvinnliga präster. Den såhg mer ut som en ordensdräkt än en kaftan och några år senare insåg ett antal kvinnliga präster att det förhöll sig så och valde att kaftaniseras. Det ändrar ingenting. Vi får nu i prästämbetets form en annan kyrkotjänst än det sacerdotala. Det är tänkvärt inte minst eftersom Margit just sökte något sådant.

I decennier har vi sett reportagen om kvinnlig präster som blev präster därför att de ville möta människor och de var lämpliga som präster just därför att de gillade att möta människor. Föga sägs om altartjänst. Det är belysande.

Vi har alltså fått kvinnliga präster som är duktiga på många områden. Undervisning, barn och familj, förskola, omsorg, omvårdnad, counselling, administration och församlingsutveckling. Det är bra. Frågan är om de inte fullgör sin egentliga kallelse inom prästämbetets ram med konsekvens att det prästerliga ställs på undantag. Det spelar inte så stor roll. Få vet numera vad en präst egentligen ska göra. Och följdriktigt frågar också få efter just det.

Vad ville Margit?
Margit höll front mot ett utpräglat karitativt diakonat. Det fattar jag, för detta var alls inte hennes kallelse. Hon lyckades aldrig uppfatta att diakoni kunde vara så mycket mer - politisk diaskoni, kulturdiakoni mm mm. Hon sökte något hon anat i ordensväsendet och vad var Sparreholm och Österskär där Sta Katharinastiftelsen huserade som inte ett sökande efter ordensliv? Margit ville ha ett ordentligt böne- och gudstjänstliv. Det försvann när hon blev frontfigur för just de intressen som alls inte velat följa henne 1938 eller 1946. Vilka ska klandras? Sannolikt var det biskoparna som inte såg till att förverkliga bredden av kallelser, den bredd som gjort Svenska kyrkan riktigt intressant.

Vad hände med ämbetsreformen? Det kan man fundera över. Är ämbetsreformen en parallell till beslutet om enkönad vigsel. Beslut fattas om ett utvidgat äktenskapsbegrepp som omintetgör det kristna äktenskapet, för det ska vara en ordning efter Guds vilja - och just den saken återstår att bevisa, för att uttrycka sig försiktigt. I ämbetsreformen samlas allt så att det som specifikt hör prästämbetet till försvinner i allt det mångahanda. Alla kallelser som Gud ger ska kokas ner eller stöpas om i en enda form -prästämbetet. Det är närmast idiotiskt och får konsekvenser. Bland annat den, att en vuxen som plötsligt vill ta den kristna tron på allvar, uppfattas ha en prästkallelse.

I går hade jag på mig en prästskjorta. Jag kunde uppfattas ha något att göra som präst. Och så överraskades jag av ett besked, att jag räddat livet på någon. Det hade jag faktiskt inte en aning om. Jag misstror inte beskedet, varför skulle jag. Men jag kan bara förstå saken så att Gud använde ett rätt otjänligt verktyg och verktyget fattade inte. Det kanske också handlar om vad prästämbetet är. En syssla för dem som fattar dåligt. Men så ska de ju egentligen mest sköta altaret - och det kan en läskunnig 9-åring göra, som Ola Isacsson påpekat. Det riktigt kvalificerade kanske andra ska sköta, de som fattar?

Nu kan det som vill göra testet.
Hur många kvinnliga präster återfinns på specialtjänster, på planerartjänster (inkl kyrkoherdetjänster), på stiftstjänster, i byråkratierna, på skolor och universitet och bland övriga? Uppgifterna torde finnas att få i matrikeln. Vad säger detta? Och detta behöver inte kommenteras förrän ni räknat!

22 kommentarer:

  1. Flykten från prästämbetet är stor, och har varit stor.

    Bäst härdar de okunniga, lata och tjockhudade, f a inte säga tjockskalliga, ut.

    Som lärarkåren, alltså?


    J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åja, en del av oss jagas nog in i det också när Gud behagar tillåta livets skickelser att taga ut ur tjänst efter modell av den gångna söndagens evangeliepassage, där ansningen sker av lärjungarna i vinstocken utan ord om något utanför den, varför Jesus tillfogas smärta i båda snitten, ansningarna. Så enkelt som J låter saken framställas är det nog inte. Hälsar en som efter sjätte operation, snitt, legat både med blodtransfussion, antibiotika och drogad av såväl feber som morfin, och kan intyga att när ett rum fyllt av tjugotalet tillspringande gudsavbilder, och en sköterska något kunnat skaka liv i medvetenhet hos den som utbildas, och denne lyckas pressa fram orden: be dem vara tysta en stund, och då säga "TACK! Allt löser sig GUD är god", innan dvalan sänkte sig igen, så blir det tyst.. Om det kan jag berätta för jag var där.

      Dra inte för snabba slutsatser. Evangeliet i söndags har i sin kontext: utan mig kan ni inget göra. Även döden har i Kristi uppståndelses verk, att nederstiga i dödsriket, fått erfara " nu lever icke längre jag utan Kristus i mig" ( Gal 2:19-20) och som sådan är Döden Kristi slav, och tuktad.
      / MO

      Radera
    2. Givetvis är det inte enkelt. Föga är enkelt här i världen.

      Att Magnus O är med, är mycket glädjande. Ännu mera glädjande är att Gud är med. Även i svaghet och förnedring.

      J

      Radera
    3. "Ecce sacerdos Magnus"! Gott att höra från Dig

      Radera
    4. ".. en del av oss jagas nog in i det (tjänsten)..." var en träffande formulering, Magnus!

      Argus

      Radera
    5. Glädjande att höra från Dig Magnus, och ber om allt gott där i sjuksängen! Ser, trots att Du inte är gammal, att "någon annan" omgjordar dig (Joh 21:18b), och hoppas att allting blir till det bästa! Hälsningar i Kristus! - och med bön om både hälsa, kraft och att inte i dimmorna tappa bort den som inte tappar bort Dig!

      Radera
  2. Om det sacerdotala prästämbetet ersätts med en funktionell vigningstjänst innebär det att man "går utöver" bekännelsen (CA 5). Genom den tilltagande "protestantifieringen" har ju detta skett. Sekulära krafter vill naturligtvis ha ett prästerskap som omdefinierats till en lydig vigningstjänst som symboliskt bekräftar och inordnar sig under fattade beslut. De ser inte Ordets förkunnelse och Sakramentens förvaltning. De ser inte och deltar därför inte i Ordets diakoni, Martyriet och Liturgin. Därför anmäler man dem som inte uppfattas dela det man kallar "värdegrund"

    SvaraRadera
  3. Jag blir orolig nu och kommenterar därför utan att ha räknat. Ska jag förstå det som att diakoniämbetet ska vara öppet för både kvinnor och män eller bara för kvinnor? Om det senare, hur blir det då med de män som är duktiga på "Undervisning, barn och familj, förskola, omsorg, omvårdnad, counselling, administration och församlingsutveckling"? Eller anser sig ha en hjärna som är mer utvecklad än en nioårings? De blir ju alldeles utan då?

    Vad en kulturdiakon gör vore intressant att få veta. Men det låter viktigt.

    SvaraRadera
  4. Jag är pensionerad lärare och ändå berörs jag illa av denna beskrivning av vilka lärare det är som härdar ut.

    Mina trettio år som lärare präglades aldrig av att jag var okunnig, lat eller tjockhudad. Min eventuella tjockskallighet lämnar jag åt andra att bedöma.

    Men jag menar - ytterst seriöst - att genom att gång på gång misstänkliggöra en yrkeskår genom försåtliga definitioner hjälps vi alls inte åt att skapa en vänlig och mänsklig värld. Och det är väl det vi försöker?

    Även präster - som jag alltså vet betydligt mindre om - utgår jag ifrån har detta på sin agenda, om än med andra förtecken än mina.

    En mild och vänlig fortsättning på augusti önskar jag oss alla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Personligen tror jag att de fallande kurvorna för personliga kvaliteter hos präster resp lärare, gått för långt för att man skall kunna "prata upp" situationen.

      Kanske bättre då, att visa på verkligheten i all sin mångskiftande bristfällighet? Även om det för några är både omänskligt och ovänligt?

      Det finns f ö stora likheter mellan prästers och lärares betydelse. Det mesta i skolan, liksom i kyrkan, vinnes och faller med personliga kvalifikationer hos lärarkår och prästerskap. När man numera som regel mest lyckas locka till sig de svagare korten, urholkas och förändras verksamheterna. Det räcker att se till antagningskrav för olika lärarutbildningar de senaste decennierna.

      En pensionär, kanske från ett "bra" skoldistrikt med högkvalificerad personal, ser möjligtvis inte den verklighet som är dagens.

      J

      Radera
    2. Jag tror mig om att se dagens verklighet.

      Arbetade trettio år i ett tungt belastat förortsområde med människor från alla möjliga - och omöjliga! - samhällsgrupper och från väldigt många olika länder. Det fanns lika många olika skäl till att familjerna bodde där som det fanns människor.

      Ett utmanande och lärorikt förhålllningssätt tycker jag är att i första hand bedöma eleverna för sina förtjänsters skull och inte sina fel. Ibland fick jag anstränga mig mycket.

      Jag minns ett utvecklingssamtal med en - ganska avig - pojke och hans föräldrar, där jag blev mångordig och förklarade att min uppgift var att se det fina hos honom och hjälpa honom så att det som inte var så bra slutade att växa och bre ut sig.

      Han tittade förskräckt på mig och frågade om jag var någon j-a trädgårdsmästare.
      Javisst, sade jag käckt.

      Detta är ganska längesedan, vi har fortfarande kontakt.
      .
      Undervisningen måste få fungera i en positiv stämning - skolan handlar naturligtvis främst om kunskapsinhämtande, men allt sådant sker lättare i en vänlig miljö.

      Detta tror jag gäller även oss vuxna yrkesverksamma -
      att ständigt uppmuntra, se kärleksfullt på varandra, hjälpas åt.

      Det måste vara möjligt.
      Lätt är det inte.
      Alls!

      Radera
    3. Ingrid Berlins trädgårdsmästarbild är träffande, och det även för den kyrkliga verkligheten. Helt klart behövs dessa goda trädgårdsmästare allra mest i problemområden.

      Vad beträffar faran med rutinmässigt klankande på lärarkårens och skolans brister (liksom f. ö. motsvarande på prästers och kyrkans), har Signum följande tänkvärda artikel:


      http://signum.se/dags-att-lamna-krisretoriken-i-skoldebatten/


      Lars Jensen

      Radera
    4. Tack Lars Jensen för artikeln! Intressant och viktig.
      Möjligt - önskvärt - att tillämpa förhållningssätt och tankemodell även utanför skolans område.

      Radera
  5. Anonym,

    I absoluta tal har vi väl knappast någon prästbrist. Dvs om vi jämför t ex antal gudstjänster över hela landet t ex över ett år med hur det var bara några decennier tillbaka. Hur många präster fanns då och hur många finns nu?

    Problemet ligger väl mest i att prästerna helst sysslar med annat än vad de prästvigts för. Sysslor som lika väl, kanske tom bättre kunnat skötas av annan personal eller o hädiska tanke - inte behövde skötas alls.

    Glöm inte att en stor del av prästernas jobb förr hade med folkbokföring att göra.

    Trots det kan det vara skäl att undersöka varför många präster tycks ha tappat intresset för sitt ämbete.Kan det vara så enkelt att de som vill vara präster i egentlig mening och tar detta med ämbete , bekännelse och trohet mot Kyrkans Herre på allvar känner sig så motarbetade av de politiskt valda ledamöterna som helst vill ha en tam och foglig pastor Jansson typ att de helt enkelt ger upp.

    Alla har inte en Paulus energi och drivkraft. De känner pressen av att hela tiden väga sina ord på Guldvåg för att inte riskera trakasserier av olika slag med den nu så vanliga motiveringen- samarbetssvårigheter. De ger upp och gör just inget annat än minsta möjliga med motiveringen att då gör de i alla fall inget som kan läggas dem till last ?

    //HH

    SvaraRadera
  6. "och just den saken återstår att bevisa, för att uttrycka sig försiktigt".
    Man kan ju börja försöka bevisa saken för de tre biskopar som reserverade sig i läronämnden.
    En mycket märklig situation med flera biskopar som reservanter i läronämnden.
    Så märklig att man kan ifrågasätta hela konstruktionen.
    Borde inte biskopsmötet avgöra alla lärofrågor, liksom i de tidiga kyrkan?
    Då kan kyrkomötet glatt hålla på med sina solceller på kyrktaken och vad det nu är de fjantar om.

    SvaraRadera
  7. Vad är det som gör prästämbetet MASKULINT? Bara det att några MÄNs ord i Bibeln ser ut att ge stöd för det? Tänk om Jesus faktiskt hade kvinnliga apostlar men den tidens kvinnosyn inte erkände dem och därför står det ingenting om dem i Bibeln?

    Vad är det som gör att en man som sprider Guds Ord skulle behöva vara annorlunda klädd än en margit? Den enda meningsfulla skillnaden som jag kan tänka mig är att en margit har en BH på sig och en manlig motsvarighet har den inte.

    Det håller till ett antal fasaner där jag bor. Jag har bara sett tuppar med färgglada huvuden men har googlat på bilder på honan. Hennes klädsel har mycket mera dämpade färger. Tuppen brukar promenera omkring, gärna ställa sig på upphöjda ställen och låta mycket. Och som sagt har jag aldrig sett honan i naturen.
    Men det finns NATURLIGA orsaker till deras olika utseende och beteende.

    Fasaner här:
    https://www.google.se/search?q=wikipedia+bilder+fasan&biw=1054&bih=918&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0CAYQ_AUoAWoVChMI07Pr3KijxwIVSZpyCh0cZwnQ#tbm=isch&q=fasanh%C3%B6na

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Därför att prästen står i Jesu ställe och talar med hans röst i Faderns ställe. Det betyder inte att prästen blir eller ska vara Gud själv. Det som gör prästens ord till Guds Ord är just att de står i överensstämmelse med Guds Ord, den Heliga Skrift. Om de inte står i överenstämmelse med evangeliet är det inte Faderns och Sonens lånade röst utan andra herdars.
      Den som menar att Guds Ord inte kan vara så konkret förnekar inkarnationen. AN

      Radera
    2. En anonym en: "Tänk om Jesus faktiskt hade kvinnliga apostlar men den tidens kvinnosyn inte erkände dem och därför står det ingenting om dem i Bibeln?".

      Detta är och har varit min egen invändning. Kvinnor menar man har haft väldigt mycket (negativt) inflytande över kyrkan och tolkningen av Guds ord de senaste 60 åren samtidigt som aAmän skulle ha haft liknande inflytande de första 60 åren - eller de närmaste 2 000 åren - tillbakavisas. Endast kvinnor sätter sin könsprägel på hur bibelordet ska uppfattas. Männen sätter inte någon egen prägel och har aldrig gjort så utan predikar detsamma som Jesus skulle ha gjort. Anden verkade i kyrkan då men gör det inte nu. Även om hundra tusen ligger framför oss när det gäller kristen tro kan inget ha misstolkats de första två tusen.

      AN: När prästen tar på sig den vita skruden så är hans eller hennes könsorgan inte det väsentliga längre. "Hen" har neutraliserat sin roll som människa och iträtt sig Jesus roll.


      Radera
  8. Som konfirmand 1945 blev jag ordentligt undervisad av Pastor Odenrick i Eds församling. Föreslår att man behåller Kvinnor och män som präster.
    men slopar de övriga ändringar som gjorts efter 1945.
    Förutsätteer man att övriga förändringar blir en sak mellan Gud och person - så behöver man enbart följa det som tillämpades 1945.
    Med vänliga hälsningar Leif Ekstedt

    SvaraRadera
  9. Borde inte Dag skriva en biografi över Margit Salin? Inkännande och analyserande. Det kunde bli en spännande läsning!

    SvaraRadera
  10. Då tillhör jag väl tjockskallarna, för särskilt hårdhudad tror jag mig inte vara. Är välsignad med tjänst i en liten församling som lever av söndaglig mässa, ett gäng som glatt dyker upp på bibelstudierna efter veckomässan, ett spirande ungdomsarbete som tidigare låg för fäfot pga sjukdomar bland personalen m m, m m. Att det säkert står illa till på många sätt i andra delar av vår Kyrka är jag medveten om. Mötte en gång en kollega i frimärkskrage som visste berätta att vederbörande var utan fast tjänst eftersom "det bara var dop, vigslar och begravningar som hade någon mening att arbeta med" samt att "Gud absolut inte är allsmäktig" (!). Men jag är tydligen en tjockskalle. Dessutom har jag inte kommit åt någon matrikel eftersom jag just nu står mitt i ett konfirmandläger på stiftsgården. Kanske kommentaren kan få passera ändå, trots att jag inte räknat?

    SvaraRadera
  11. Margit Sahlin förundras och sörjer I sin sista bok över att Jesus inte längre förkunnas i Sv.Kyrkan. Vart tog Jesus vägen ? Sannolikt har det inte ökat efter att boken kom ut.
    Tydligen har hon tyvärr rätt efter vad många kan omvittna i dagens kyrka.

    SvaraRadera