Diakonins söndag

Lite intressant är det med 13 söndagen efter Trefaldighet. Temat är "medmänsklighet" och kunde tänkas handla om oss alla. Så var det också fordomdags när söndagen hette "Vår nästa". Vår! Men denna söndag har blivit diakonins söndag och i torsdagsdepressionen dök de upp, den ena grönskjortade efter den andra. Förvånas inte. Församlingen är numera de anställda och den kristliga kärleksverksamheten en professionalitet. Yrke.

Tar jag i?
Nä, jag läser Kyrkans Tidning och drabbas av den torsdagsdepression jag varit utan när tidningen faktiskt blev lite mera än ett enkelt PR-blad för det kyrkliga. Nu står en grönskjortad under rubriken "Nyvigd till ett bristyrke". Yrke! Som man vigs till?

Naturligtvis kommer det vanliga om en tuff vardag och höga förväntningar. Det hör till den diakonala självbilden. Det var denna självbild som Lotta Engel, själv diakon, slaktade i sin avhandling. Det talas mycket i diakonin om sådant som inte stämmer när praktiken granskas. Inte för inte kallas Lotta "Mordängeln".

Klart att jag drar efter andan något när diakonen säger sig alltid velat stå upp för dem som inte har någon egen röst. Syster Kerstin i Två Systrars församling kunde stå upp för folk - men ville nog egentligen hellre se människor stå upprätta själva. Det betyder att den gudstjänstfirande församlingen skulle vara en upprättande gemenskap. Men så var det också Marta och Maria - det aktiva och det kontemplativa - som var församlingens förebilder.

Medge ändå att det är underligt med diakoner.
De klagar numera över hur pressat läget är. Förr var diakonissorna "städse redobogna" för det hade de lovat vid sin vigning. Det där med arbetstider var det inte så noga med som nu. Diakoni var en livsstil. Syster Signe for runt på sin cykel som ett torrt skinn för att sluta dagen med completorium i Domkyrkan. Hennes skratt hördes över nejden. Nu klagar diakonen över hur tungt det är att först möta apatiska barn och sedan gå till affären för att handla mat utan att behöva tänka efter vad som ska stoppas i vagnen. Inte? Ekologiskt? Rättvisemärkt? Vi andra som dignar under de kristliga kraven inser att det är just tänka efter man måste göra i affären, annars blir man fördömd. Men menar diakonen att sysslan som kyrkoarbetare är så bra betald att matfrågan inte blir ett ekonomiskt bekymmer, kan jag fatta även om jag är pensionär.  Vad jag främst fokuserade är diakonernas alltid återgivna bild av verkligheten: situationen är svår. Här hörs få skratt över nejden. Svårt är det.

Jag går inte in på frågan om alla diakoner som är inne på sin andra karriär. Tidigare kan de ha varit i sjukvård, omsorg eller skola. Mitt i livet blir de diakoner. De kan, som det heter, jobba 15-20 år. De formativa åren ligger långt tillbaka. De formades i sina liv för andra sysslor än diakoni. Är det ett problem? I så fall inte bara för diakoner. Vi får alldeles för få som vigs innan de är 25 och fortfarande formbara. Det gäller präster och diakoner lika. Vi kanske skulle införa en gräns för vigningar vid 35?

I veckan funderade jag över den kyrkliga arbetsplatsen.
När jag var ung präst var vi i Kalmar sju präster. 30-32 000 inbyggare. Nu är det dubbelt så många präster. Blir det dubbelt så mycket gjort och dubbelt så mycket tänkt, kommer det dubbelt så mycket artiklar och böcker i teologiska och pastoralteologiska ämnen från Kalmar? Jag tror inte det. Jag tycker mig i stället förstå att det skett en uppdelning i två områden, som sedan på någon administrativ nivå hålls samman. Det torde betyda att det finns få fora för samtal om vad som händer i stan. Kontraktet? Det är stort och så många kommer att det finns få tillfällen till rejäla överläggningar och gemensamma beslut. Proletariseringen av prästerna fortgår. Det blir "de där uppe" och "vi här nere".

Hur vore det, detta är veckans kätterska tanke, att ta tillbaka det som var?
Skapa arbetslag med en präst, en diakon, en kantor och en vaktmästare och så ge utrymme för lekfolksengagemang. En kyrkoherde med en adminstratör som hantlangare. En sjukhuspräst och en diakon på sjukhuset. Kanske en deltids prästtjänst för fängelset eller en annan lösning. Det som denna besättning inte hinner göra, får falla. Och då bestämt fokus och en tydlig gränsdragning så att Svenska kyrkan inte  går in och tar över där stat och kommun säger sig inte orka. Faller samhällsstrukturen ska politiskt ansvar utkrävas. Inget annat. Allra minst att kyrkoarbetare känner sitt värde växa inför andras nöd. Enskildas, kommunernas, landstingens eller statens lika.

Ja, på diakonins söndag är det väl läge att se, bedöma och handla?
Om nu inte varje tanke som inte bara upprepar ett "hurra" ska uppfattas som det grövsta kätteriet, förstås. Men det ska det nog. Trots att vi fick läsa att de som nu vigs, vigs till - ett bristyrke! Att något hänt med diakonernas självförståelse ska vi nog inte låtsas om.

I dag är det, som sagt, Diakonins söndag.