söndag 30 augusti 2015

Diakonins söndag

Lite intressant är det med 13 söndagen efter Trefaldighet. Temat är "medmänsklighet" och kunde tänkas handla om oss alla. Så var det också fordomdags när söndagen hette "Vår nästa". Vår! Men denna söndag har blivit diakonins söndag och i torsdagsdepressionen dök de upp, den ena grönskjortade efter den andra. Förvånas inte. Församlingen är numera de anställda och den kristliga kärleksverksamheten en professionalitet. Yrke.

Tar jag i?
Nä, jag läser Kyrkans Tidning och drabbas av den torsdagsdepression jag varit utan när tidningen faktiskt blev lite mera än ett enkelt PR-blad för det kyrkliga. Nu står en grönskjortad under rubriken "Nyvigd till ett bristyrke". Yrke! Som man vigs till?

Naturligtvis kommer det vanliga om en tuff vardag och höga förväntningar. Det hör till den diakonala självbilden. Det var denna självbild som Lotta Engel, själv diakon, slaktade i sin avhandling. Det talas mycket i diakonin om sådant som inte stämmer när praktiken granskas. Inte för inte kallas Lotta "Mordängeln".

Klart att jag drar efter andan något när diakonen säger sig alltid velat stå upp för dem som inte har någon egen röst. Syster Kerstin i Två Systrars församling kunde stå upp för folk - men ville nog egentligen hellre se människor stå upprätta själva. Det betyder att den gudstjänstfirande församlingen skulle vara en upprättande gemenskap. Men så var det också Marta och Maria - det aktiva och det kontemplativa - som var församlingens förebilder.

Medge ändå att det är underligt med diakoner.
De klagar numera över hur pressat läget är. Förr var diakonissorna "städse redobogna" för det hade de lovat vid sin vigning. Det där med arbetstider var det inte så noga med som nu. Diakoni var en livsstil. Syster Signe for runt på sin cykel som ett torrt skinn för att sluta dagen med completorium i Domkyrkan. Hennes skratt hördes över nejden. Nu klagar diakonen över hur tungt det är att först möta apatiska barn och sedan gå till affären för att handla mat utan att behöva tänka efter vad som ska stoppas i vagnen. Inte? Ekologiskt? Rättvisemärkt? Vi andra som dignar under de kristliga kraven inser att det är just tänka efter man måste göra i affären, annars blir man fördömd. Men menar diakonen att sysslan som kyrkoarbetare är så bra betald att matfrågan inte blir ett ekonomiskt bekymmer, kan jag fatta även om jag är pensionär.  Vad jag främst fokuserade är diakonernas alltid återgivna bild av verkligheten: situationen är svår. Här hörs få skratt över nejden. Svårt är det.

Jag går inte in på frågan om alla diakoner som är inne på sin andra karriär. Tidigare kan de ha varit i sjukvård, omsorg eller skola. Mitt i livet blir de diakoner. De kan, som det heter, jobba 15-20 år. De formativa åren ligger långt tillbaka. De formades i sina liv för andra sysslor än diakoni. Är det ett problem? I så fall inte bara för diakoner. Vi får alldeles för få som vigs innan de är 25 och fortfarande formbara. Det gäller präster och diakoner lika. Vi kanske skulle införa en gräns för vigningar vid 35?

I veckan funderade jag över den kyrkliga arbetsplatsen.
När jag var ung präst var vi i Kalmar sju präster. 30-32 000 inbyggare. Nu är det dubbelt så många präster. Blir det dubbelt så mycket gjort och dubbelt så mycket tänkt, kommer det dubbelt så mycket artiklar och böcker i teologiska och pastoralteologiska ämnen från Kalmar? Jag tror inte det. Jag tycker mig i stället förstå att det skett en uppdelning i två områden, som sedan på någon administrativ nivå hålls samman. Det torde betyda att det finns få fora för samtal om vad som händer i stan. Kontraktet? Det är stort och så många kommer att det finns få tillfällen till rejäla överläggningar och gemensamma beslut. Proletariseringen av prästerna fortgår. Det blir "de där uppe" och "vi här nere".

Hur vore det, detta är veckans kätterska tanke, att ta tillbaka det som var?
Skapa arbetslag med en präst, en diakon, en kantor och en vaktmästare och så ge utrymme för lekfolksengagemang. En kyrkoherde med en adminstratör som hantlangare. En sjukhuspräst och en diakon på sjukhuset. Kanske en deltids prästtjänst för fängelset eller en annan lösning. Det som denna besättning inte hinner göra, får falla. Och då bestämt fokus och en tydlig gränsdragning så att Svenska kyrkan inte  går in och tar över där stat och kommun säger sig inte orka. Faller samhällsstrukturen ska politiskt ansvar utkrävas. Inget annat. Allra minst att kyrkoarbetare känner sitt värde växa inför andras nöd. Enskildas, kommunernas, landstingens eller statens lika.

Ja, på diakonins söndag är det väl läge att se, bedöma och handla?
Om nu inte varje tanke som inte bara upprepar ett "hurra" ska uppfattas som det grövsta kätteriet, förstås. Men det ska det nog. Trots att vi fick läsa att de som nu vigs, vigs till - ett bristyrke! Att något hänt med diakonernas självförståelse ska vi nog inte låtsas om.

I dag är det, som sagt, Diakonins söndag.

26 kommentarer:

  1. Jag blev intresserad av Lotta Engels avhandling. Hittar den inte i databaser. Titel?

    SvaraRadera
  2. 2. Svenska kyrkans sociala arbete – för vem och varför? : En religionssociologisk studie av ett diakonalt dilemma
    Detta är en avhandling från Sköndal : Ersta Sköndal Högskola
    FÖRFATTARE :Charlotte Engel; Uppsala universitet.; Ersta Sköndal högskola.; [2006]

    SvaraRadera
  3. Jag kan presentera sammanfattningen också: Charlotte Engel har i sin avhandling studerat relationen mellan en kyrklig retorik på nationell nivå och diakonal praktik i lokala församlingar. Medan retoriken på nationell nivå beskriver Svenska kyrkans diakonala uppdrag i termer av ett radikalt socialt uppdrag som såväl i ord som i handling står på de i samhället mest utsatta och marginaliserade människornas sida, riktas församlingarnas fokus mot andra, och mer resursstarka grupper i samhället. Charlotte Engel förklarar detta glapp men också vilka effekter det kan få för Svenska kyrkan i framtiden, bland annat mot bakgrund av en religionssociologisk analys som knyter an till José Casanovas teorier om "private" och "public religion".
    Det lustigaste var när Lotta på ett prästmöte sopade banan med den arma diakon som körde just det gängse diakonala, det Lotta avslöjade som fagert tal. Diakonerna blev då samfällt så ledsna, att den kritiserade valdes in i domkapitlet. Detta påpekat på Diakonins söndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Charlotte Engel gjorde en s k diakonal inventering i Brännkyrka runt år 2000. Hon upptäckte att diakonin i mycket handlade om att serva villaägarna och annan medelklass med trevliga program och kaffe med smörgås, de trevliga utfärderna icke att förglömma. Ren och skär ackvisitionsverksamhet bland dem som eljest verksamheten. Miljonprogramsområdet var helt bortglömt. Reaktionen bland de anställda var upprördhet och rop på rättvisa. Rapporten hamnade i ett mörkt arkiv utan vidare åtgärd. /BoR

      Radera
  4. En from förhoppning vore att "Ordets diakoni" (diakonia tou logou) apg 6:4 kunde främjas. Martha vill gärna dominera genom att försöka "lägga ord i Jesu mun". En del tycks tro att evangelisten och aposteln Johannes gjorde sammalunda som Martha försökte. Kanske är detta en projektion av de egna önskedrömmarna angående av vad man vill försöka göra med Jesus nu. Så är det inte med Ordets diakoni som lever i bönen: Må det ske med mig efter ditt ord.

    SvaraRadera
  5. Hej medmänniska: du som har ett ansvar för mig; och jag för dig.
    I varje medmänniska kan jag identifiera en präst, en diakon...- inför gud är vi alla kallade.
    "Följ mig", säger Jesus , som ville leda oss till fadern.
    Nåd och frid från vårherre, som Paulus plägade inleda.
    Nåd och fred denna diakonins söndag/Tiger

    SvaraRadera
  6. Detta med teman på söndagar är en styggelse. Söndagens tema är ett: Kristus är uppstånden! Restan tar isynnerhet Evangeliet och i andra hand övriga bibelläsningar hand om, i enlighet med den tradition från fornkyrkans Jerusalem, varifrån ordningen för gudstjänsttexterna kommer. Att tematisera söndagarna är en bekväm smitväg för predikanter, ett missbruk av Herrens Dag när han själv borde i stå i centrum och inte tidens självkära idéer. fm

    SvaraRadera
  7. Särskilda anställda, som ska vara mer kärleksfulla än andra. För att komma ifråga måste man först vara total-idoktrinerad med den profana sjukvårdens sorteringsideologi. Helst en yrkesbakgrund som akutsjuksköterska: Du ska till IVA., du ska till ortopeden, du ska till onkologen, du ska tll reutatologen, o.s.v. Allting medikaliseras. Missbrukare är psykiskt sjuka. Alholfri nattvard för att inte sjuklingarna ska få återfall. Jag har påtalat behov av religiös verksamhhet för psykiskt sjuka för några stora stadsförsamlingar i tre stift, men det föll på diakonernas motstånd. Det ansåg de vara en uppgift för den profana sjukvården. Och sjukhuskyrkan?

    Hellre då pyssla om missbrukare, "för de är ju inte så svårt sjuka".

    Diakoni som inte är för alla, klarar vi oss utan.

    SvaraRadera
  8. "Världen behöver mig. Världen behöver Din kärlek strömmande genom mig" (sv Ps 96:4). Om nu Fädernas Kyrka kan missbrukas till otillbörlig nationalism och "Blott i det öppna" till otillbörlig hbtq:ism. Vad skall vi säga om Lindgrens psalm vilken troligtvis sjungs i många gudstjänter idag? S:t Paulus skriver om Demas (passande namn?) som av "kärlek till denna världen" övergett aposteln (2 Tim 4:10). Kan inte demagogi och demokrati fungera som något som leder oss till världskärlek så att vi inte längre ber och väntar på "den tillkommande världens liv"? Jag kritiserar inte Lindgrens psalm, men i den nuvarande kontexten är den minst lika sårbar som Fädernas Kyrka och behöver därför "dogmatiskt skydd".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur var det nu som det står i en av dessa nygjorda "nattvardsböner" :
      "...låt denna värld, som vi älskar, få ett nytt ansikte r" -eller hur det nu var? Alltför sant! Det borde ha stått: "Låt denna värld, som du älskar..." fm

      Radera
  9. Uppstånden? Ja, ja, ja -amen!
    Kommen åter?
    Uppståndelse och återkomst ; hela veckans "tema".
    Medmänniskan i centrum. -den diakonala utmaningen.
    Tänk uppgift och inte yrke./T

    SvaraRadera
  10. Inte värre än de politiska partierna!

    Lite barn- och ungdomsaktiviteter. Lite jippon. Lite engagemang av slätkammat slag. Idel anställda och en del förtroendevalda. En del karriärmöjligheter. Föga övertygelse.

    So WTF?

    J

    SvaraRadera
  11. Får man då vara lite besvärlig och och säga det som borde vara självklart, nämligen detta: Om församlingen, om prästen, om kyrkomusiker, kyrkrådledamötter och andra är förankrade i Kristi offer på kyrkans altare på söndagen,ja DÅ har de något att komma med, som inte andra
    redan gör bättre! Annars blir det, ja, som det alltför ofta blir...fm

    SvaraRadera
  12. Det är ju inte klokt!
    Jag har snart varit diakon i 40 år. Då i början var det
    mest äldreverksamhet, födelsedagsuppvaktningar och hembesök. En och annan dagverksamhet och medverkan på äldreboende.

    Så ser det definitivt inte ut längre. Jag snor för att hinna med demensboendena. Jag går till fångarna. Anhöriga till dementa tar sin tid i grupp och enskilt. Mötena på diakonimottagningen sliter. För det är så lite man kan göra.
    Det där småmysiga som syföreningen hinns sällan med längre.
    Dagarna fylls med möten och behov. Man räcker aldrig till. Ledigheterna innebär avstängd telefon men inte avstängda tankar.

    Visst det är ju en enkel lösning att förneka situationen. Än värre att förvänta att diakonerna alltid ska finnas till hands. Det är väl den förväntan som kört många diakoner i väggen.

    Jag ställer definitivt inte upp på den synen. Jag gör så gott jag kan i svåra situationer. Men även jag behöver vila och sova och äta.

    Det är ingen skröna eller lathet som skildras. Jag har ständiga samtal med kollegor som dignar. Kyrkan måste vara rädd om sina medarbetare. Inte bara högkyrkliga manliga präster. Även om även de behöver livsrum-

    SvaraRadera
  13. Frimodig kyrka har på sitt program att uppgradera diakonlönerna till åtminstone komministernivå. Heja! Och vår diakon har lagt ner det mesta av trivselträffar (dock ej församlingsresor!) men lägger mycket krut på flyktingar och verkligt ensamma och isolerade. (För att inte tala om en som blev både husvill och utblottad efter radhusbranden i E.). All heder åt vår diakon, som även leder volontärarbetet som en diakon ska göra!

    Det är väl som med präster: de diakoner som verkligen brinner, vill något och ser behoven har sällan för lite att göra. En annan sak är att andra kan stressa upp sej omåttligt också för det lilla...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om en diakon ska upp på samma lönenivå som en komminister? Ja, om det handlar om en lat km som försöker hitta diverse "projekt" att syssla med för att slippa det dagliga församlingsslitet (som en km är kallad till och med glädje borde utföra). Men när komministern i andens glädje gör sitt slit och jordfäster dag ut och dag in, tröstar sorgehus och pekar på Kristus i samtal med de mest hårdnackade sekularistsorgehusen, hör bikt, själavårdar trasiga ungdomar, stannar en timme extra om dagen för att lyssna på den nyblivna änkan/änkemannen och möter flyktberättelser på asylboenden, förutom att predika och hålla ihop gudstjänster, förstår jag ärligt talat inte varför en diakon per automatik skulle upp på en komministers lönenivå. Då har vi ändå inte räknat med studieskulderna.
      /Sub versus/

      Radera
    2. "då har vi ändå inte räknat med studieskulderna" Ett av argumenten för lika lön är att väldigt många diakoner har lika lång eller t o m längre utbildning än prästerna. Går man raka spåret är utbildningen till diakon visserligen kortare men få gör det utan har en längre utbildning än vad som krävs och som är användbar på diakoniområdet. Undertecknad kommer t ex ha både en teol mag, d v s nuvarande kravet för präster, och diakoniutbildning därtill. Med tanke på studieskulderna borde i s f jag ha högre lön som diakon än en komminister. Jag har inga illusioner om det o tycker f ö att komministerlönerna snarare borde sänkas till diakonnivå än tvärtom. Om den enda motivering till skillnaden som därmed återstår är att diakon är och har varit ett kvinnodominerat, människovårdande, kallsbaserat yrke, så är det precis vad prästyrket har blivit idag, speciellt på komministernivå. Jag kan bara se en anledning som kan motivera en skillnad faktiskt: Den betydligt större risken för en nutida präst och lärare att hamna i helvetet p g a ansvaret för församlingens rätta ledande i tron. Det skulle i s f vara i linje med den rike mannen och Lasarus: "Du har redan fått ut ditt goda". Men jag betvivlar att någon präst anser det vara värt pengarna!

      Radera
  14. Istället för att ägna sig åt "diapraxis" på religonens område, vilket torde kunna syfta på köpslående (se Lk 19:15). Att relativisera Jesu anspråk, eller lägga till och dra ifrån det bibliska vittnesbördet är ju närmast som att följa Salomo när han följde eller tolererade andra gudar (1 Kon 11). Istället för diapraxis borde vi istället ägna oss åt "diakrisis" vilket kan sägas vara att "skilja" mellan andar (1 Kor 12:10) och ha sitt sinne väl övat i att "skilja" mellan gott och ont (Hebr 5:14).

    SvaraRadera
  15. Det har gått 15 år sedan den avhandlingen. På de 15 åren har Sverige förändrats en del, och diakonerna torde ha fått mer att göra på det krisigare området. Vi vet inte heller varför Charlotte Engel valde att göra sin studie på just dessa församlingar... kanske på grund av insidesinfo. Mao säger den undersökningen kanhända inte att det var så överallt ens för 15 år sedan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rebella behövs om sanningen ska fram!
      Alma-Lena (som blivit invaderad av en av sönerna som återigen missbrukat mammas konto enär han är minderårig och inte får ha ett sådant själv)

      Radera
    2. Charlotte Engel disputerade (i ämnet religionssociologi vid Uppsala universitet) hösten 2006. Det har alltså bara gått 9 år (inte 15) sedan avhandlingen lades fram. Det är en mycket intressant och metodiskt väl genomförd avhandling, som är väl värd att läsas. /Eva Hamberg

      Radera
  16. https://kyrksyster.wordpress.com/2015/08/31/jag-tanker-inte-ens-lanka/

    Engels forskningsrapport läste jag när det begav sig. Inte många ansåg den vederhäftig. För litet underlag. Oförståelse för hur verkligheten ser ut.

    Som Rebella säger så har det förändrats sen dess.
    Få av oss hinner med hembesök för vi är överhopade av sargade människor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst generaliserar Dag, men jag har tyvärr också sett mycket av det han talar om i många församlingar. I vår kyrka finns det tyvärr gott om utrymme för både lata präster och lata diakoner, men det finns också givetvis det andra diket. När det gäller diakoner och löneläget så menar jag att det generellt bör ligga ungefär som komministrarna, men det finns en skillnad i fråga om utbildning som kan motivera en lönespridning inom diakonatet. Vissa diakoner är väldigt välutbildade och har studerat flera år på universitet än det krävs för en präst att ta en teol.kand., men många diakoner har också gått utbildningen "socialpedagog" vilket bara innebär 2-3 års studium (vilka kan vara på både folkhögskola och universitet). Diakonerna är således en betydligt mer heterogen grupp än prästerna rent utbildningsmässigt (men tycks till skillnad från prästerna alltid rösta i klump vid domkapitelsvalen). / Markus

      Radera
    2. Sedan var det diakonala arbetet på andra platser helt annorlunda upplagt även 1998-2005, precis som Rebella påpekar. I min församling heter det till och med "besökstjänst" och Blomsterfonden får ofta rycka in för att hjälpa människor i nöd, vilket den också gjorde 1998. Alltså medelklassinriktningen måste vara nästan unik för den församling som undersöktes. Precis som Rebella påpekar, kanske pga tips hon fick under lic.tiden.

      Radera
  17. Charlotte Engels "SVENSKA KYRKANS
    SOCIALA ARBETE - FÖR
    VEM OCH VARFÖR?" i fulltext.
    http://esh.diva-portal.org/smash/get/diva2:356786/FULLTEXT01.pdf

    SvaraRadera