Överste Salander ringde nyss. Det kan vara möjligt att brevet från biskop Stiglund inte är autentiskt utan ett led i det som på ryska kallas maskirovka. Myndigheten kan inte på nuvarande stadium reda ut saken men det är inte omöjligt att brevet ska kopplas samman med den fråga rysk statstelevision ställde Torbjörn Lindahl om en intervju. Det visar, säger översten, i så fall på hur enkelt främmande makt kan ta över svenska institutioner och detta blir ett utomordentligt tydligt exempel på den nya krigföringen, den med specialförband, som kallas maskirovka.
Översten var noga med att påpeka att saken är svår att genomskåda. En text verkar autentisk och att en biskop skulle ångra tystnad eller vilja ta et mer resolut tag om herdestaven, ska väl inte i förstone ses som något omöjligt. Sa överste Salander.
Det återstår att se vad som händer. Myndigheten försöker kartlägga sammanhangen.
Nu kopierar jag till att börja med ur Wikipedia (som jag egentligen är skeptisk till, men tränar på att lita på):
SvaraRadera"Maskirovka är en rysk militärteknisk term för metoder, verktyg, utrustning, med mera, som skall vilseleda en fiende i händelse av en konfliktsituation.
Händelserna i Ukraina 2014 visar hur maskirovka fick en ny betydelse som krigsföringsmetod. Med hjälp av fabrikerad och starkt utspridd information samt genom ledning och understöd av marginala grupper skapas en konstgjord konflikt, som utvecklas till en verklig. Denna kan vid behov användas som förevändning för ett konventionellt militärt angrepp. En statsapparat, oförbredd för ett dylikt anfall, är oförmögen att skydda sig så länge den ej kan inför samhället avslöja och eliminera maskirovkans ledning. Maskirovka kräver specialutbildade styrkor. Dessa kan vanligen ej bekämpas av traditionell militär, om denna följer vedertagna internationella regler för krigföring."
Yr i huvudet får jag nu nya frågor att ställa (min gissning, som jag ogillade, om autenciteten, har visat sig stämma):
Vem är fienden?
Varför vilseleda?
Jag tänker att det bästa sättet att skapa tillit är att agera såväl tillitsfullt som pålitligt.
Om det nu är så att Torbjörn Lindahl - jag har försökt läsa på så gott jag kan och orkar, det här är inte så kul och ute skiner solen och just nu är jag dessutom sjuk - påtalommig! - jo. om TL nu är orättvist anklagad och behöver stöd, varför inte använda allvar och saklighet.
Varför inte lita också på den man uppfattar som en fiende?
Jag vet inte, måhända är jag ute och cyklar och alla bär på sitt, men i mina ögon leder inte denna sorts stöd till något positivt.
Jag som envist år ut och år in hävdar att människor vill varandra väl, bara de får chansen att visa det utan att bli misstrodda, jag blir orolig och bekymrad.
Ni pratar så konstigt med varandra, tycker jag.
Kanske är det en tjockskallig - ja, det var ju det min omgivning måste avgöra - persons svårigheter att begripa denna blogg och denna kyrka, som jag alltså inte tillhör om jag än bryr mig om.
Går det inte att samtala lågmält och allvarligt om dessa anmälningar mot TL?
Varför?
I kvällssolens sken undrar jag detta.
Kom ihåg att det är skillnad på nätkonversation och konversation när du ser vem du talar med. AN
RaderaJo, det förstås!
RaderaMen vad tjänar då nätkonversation till? Och inte ska den väl ha särskilda regler?
Nu är det morgonsol.
När Bloggardag skriver att det inte är omöjligt att åtminstone någon representant för svenska kyrkans biskopar även idag skulle kunna våga ta ett mer resolut tag om herdestaven skall väl uppfattas som en lågmäld, allvarlig och saklig from förhoppning. Vad skall vi annars säga om det som sker i Storkyrkan i Stockholm där man hänvisar till Söderblom för öppenhet till annan tro än kristen och dessutom söker stöd för detta genom en "parakonciliär" tolkning av Vaticanum II? Liberala kristna kan säkerligen finna värdegemenskap bland libera judar och muslimer, men leder inte detta experiment till ytterligare en återvändsgränd?
SvaraRaderaThomas Andersson, jag håller med om att tanken - "det mer resoluta taget i herdestaven" - kan uppfattas som en lågmäld, allvarlig och saklig from förhoppning.
RaderaMen kontexten med satiren - brevet - färgar av sig på det fromma och gör det mest förvirrande.
Antagligen måste man bestämma sig för hackat eller malet - vid satir försvinner det lågmält sakliga med automatik, samtidigt som satir absolut kan vara ett effektivt sätt att lyfta fram en viktig poäng.
Dock vill jag helst inte behöva gissa om det är satir eller inte - här blev inledningen till brevet en osäkerhetens väg in i vad som komma skulle.
För mig är satir vass och tydlig och man behöver inte fundera på om det är skämt eller allvar, även om det är ett allvarligt skämt.
Kanske gör min ständiga önskan att alltid vara varsam och vänlig, att jag begränsar mig - naturligtvis är humor viktigt och satir kan vara en suverän metod. Fast jag undrar - får man skoja om vad som helst på vilket sätt som helst?
Jag minns Lenny Bruce - hans sätt att skämta tilltalade mig egentligen inte alls, men jag uppfattade tydligt, att han försökte säga något som han ansåg viktigt, därför ansträngde jag mig för att lyssna.
Utan jämförelse mellan Lenny B och Dag S, dessa tankar handlar mest om mig, min starka känsla av att någon försöker förmedla något, som han uppfattar som mycket viktigt och då anser jag det vara min medmänskliga skyldighet att försöka förstå. Det är väl därför jag läser denna blogg. Jag förstår inte så värst bra vad som pågår, men mer och mer ändå.
Och ändå - hur jag än vrider och vänder på än det ena och än det andra - jag kommer ständigt tillbaka till att vi måste vara varsamma med varandra på alla sätt och vis.
När teologiutbildningens innehåll (det som SvK formellt och än mer i praktiken godtar för prästexamen) så till den milda grad urholkats behöver vi inte rädas någon skepsis från svenskkyrkligt clerus. Dessa räds nog repressionen desto mer.
SvaraRadera/Stormuftin i Gamla Stan
Rimligen kommer snarast madrasah-utbildning att godtas som utbildning för SvK:s vigningstjänster. Detta kommer på vällovligt sätt att underlätta önskad synops med islam.
RaderaGG
Jag tror nätverkskonversationen är ett ypperligt tillfälle att offentliggöra och tillgängliggöra alternativa tankespår. Håll reda på vad du vill säga och säg det. Ev får du ett svar, antagligen får du så många att du får välja det du vill läsa och försöka förstå. AN
SvaraRaderaJomen så tänker ju jag också! Och svarar någon, så nog läser jag och försöker förstå.
RaderaMen så fungerar väl all konversation fungerar - nät- eller irl?!
Som jag snusförnuftigt brukade säga till mina elever:
" Det är viktigt att lyssna - dina egna tankar känner du till, andras tankar har du ingen aning om. Det är därför det är så spännande att prata med varandra".
Fast lite svårt tycker jag det är med just denna nätverkskommunikation, där det är sådana kast inte bara mellan olika tankar utan mellan väldigt olika uttryckssätt.