Inga nihilister på våra gator!

Slagordet "Inga nazister på våra gator!" har jag haft svårt för just eftersom gatorna är "våra" - nazisternas också. Men ska det ropas så, är det väl lika bra att gå grundligt till väga och ropa "Inga nihilister på våra gator!" Nazismens grundläggande är just nihilismen.

Hermann Rauschning analyserade som bekant nazismen som det praktiska uttrycket för nihilism. Det är för nihilisten som makt blir rätt. Och om det kan vara svårt att veta vem som verkligen är nazist - och det är det i vår tid om ordet inte bara ska bli slagord, glosa för nazismen är på sitt sätt tidsbunden - kan vi tryggt veta att nihilisterna verkligen finns på våra gator, i våra medier, i vår riksdag. Det finns också nihilister i det kyrkliga, märkligt nog. Då finns det skäl att granska nihilismens ande.

Rauschning gjorde det. Han såg också nazismens moral. Lyssna!
"Alltid försvarar nazismen rätten, alltid är det trohet och heder det gäller. Dess moraliska patos är näst efter våldet det verksammaste medlet i den nationalsocialistiska propagandan. Med det ersätter den varje förnuftig argumentering. Därutinnan är den alltigenom revolution, att den alltid moraliserar, att den alltid liksom den stora franska revolutionen försvarar 'dygden' och att den är sentimental och gråtmild." (Hermann Rauschning, Nihilismens revolution. Natur och Kultur, Stockholm 1939 s 61)

Våldet kan de moderna nihilisterna inte bruka. Inte ännu. Men det moraliska patoset ser vi.
Konsekvenserna ser också Rauschning. "Låter man händelserna ha sin gång, komma det att resultera i ett folk, som är totalt utmattat, tror på ingenting, tvivlar på allt och är söndersmulat i atomer." (aa s 113) Det var så det blev i Tyskland. Det är så det kan kännas när nihilisterna håller på.

Hermann Rauschning ser alltså nazismens tankespår och ser att detta är vad revolutionen handlat om: nihilismens revolution. Vi kanske i vår tid ska tala om nihilismens reformism? Nihilismen tror inte på något mer än sitt eget och det är värdelöst. Det är själva finessen och konsekvensen blir en hållning bortom absoluta kategorier som ont och gott eller sanning och lögn. Makt är rätt. Om vi går runt "på våra gator"för att se nihilismen i praktiken, kan vi upptäcka mycket.

Om någon vill följa familjen Rauschnings öde genom hustruns berättelse läser man Anna Rauschning, Ingen återvändo, Bonniers, Stockholm 1942
Anna reflekterar över allt som hänt och alla faror de mött och skriver: Gud bor i djupet. (aa s 234)

Hon är klarsynt.
Fred mellan nazistregimen och den evangeliska kyrkan tog sig uttryck i "statliga" predikningar, "vilka på intet vis skilde sig från det munväder som man fick höra av partiledarna så snart de fick tag på en talarstol och en publik." (aa s 179).

Rörande är berättelsen om sonen Nupp, som kommer hem från Hitlerjugend och har fått problem när HJ-ungdomarna får lära sig att de inte ska bry sig om när föräldrarna börjar tala om Gud. Anna undrar vem de sätter i stället för Gud.
"Der Führer är vår Gud. Vi måste blint lyda allt han säger till oss. Vi måste dö för der Führer." (aa s 174) Och pojken som Nupp osammanhängande berättar om har anmält sin egen far, som satts i koncentrationslägret Sachsenhausen, får en utmärkelse och blir gruppledare i HJ. Nihilismen är ateistisk men inte utan egna gudar eller utan egen moral.

På Katedralakademins blogg gjorde domkyrkoprästen Ulf Lindgren några förtydliganden efter DN-artikeln (den utan belägg, ni minns).
http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/2015/08/19/nagra-fortydliganden/

Genom bloggkonversationen inser vi att begreppet sanning blir rätt relativt, dvs bekännelsen lyder att "kristendom är min sanna religion" med en katolsk nunna som auktoritet: "Inget är sant eller falskt. Det viktiga är människors handlingar och vad de gör."
Det resonemang pastor Lindgren för, konkretiseras inkännande så: "Jag håller helt med dig om att min religion måste vara helt sann för mig. Men det betyder inte att den är sann för andra. Därför är frågan om sann och falsk inte så relevant." Exemplet blir Beethovens femte symfoni. Om den frågar vi inte om den är sann utan om den berör.

Jag tror ni förstår.
Den lilla detaljen att Beethoven aldrig utgett någon av sina symfonier för att uttrycka sanningen, kan vi bortse från. Det gjorde i alla fall Johannes om Jesus, har vi fått veta, när han la orden "Jag är vägen, sanningen och livet" i Jesu mun.... Men, om nu Söderblom ska dras fram, vad betyder det att kristendomen är uppenbarelsereligion och inte konstruktion?

Postmodernismen är grundläggande nihilistisk och a-intellektuell, förstås.
Och pastor Lindgren är religiös.

Ska vi gå ut på våra gator för at demonstrera och ropa: "Inga nihilister på våra gator!" - men inte heller då i radio, tv, tidningar, politik, vård, skola, omsorg, forskning och kyrkoliv mm?