En annan "kyrka", en annorlunda "tro"

Medlemsblad 2015:3 för Skara stiftshistoriska sällskap kom härförleden och jag läste med detsamma.

Göteborgs domkyrka firar 200 år och förre domprosten Hansson beskrev domprosten PO Sjögrens lågkyrkliga fromhet, den han var uppfostrad i. Att han var högkyrklig, förtegs visligen. Att han kunde uppfattas som Gunnar Rosendals påläggskalv, han som också läst Rosenius men hade gammalkyrklig bakgrund, nämndes inte. Dock kom det med att Sjögren varit uppförd på biskopsförslag. Sex gånger. Domprosten Hansson förklarade inte varför han aldrig blev utnämnd.

Däremot lyfte Hans-Olof Hansson, i fortsättningen H2O, fram domprosten J N Rexius, som kunde säga:
"Det är blott två saker du behöver vara viss om: att du själv är en syndare och att Jesus är din Frälsare. Vet du detta, så vet du nog."

Det är förstås kristen tro utlagd och det var bra att H2O lyfte fram citatet. Men det fick mig att fundera. För på morgonen hade jag läst annonsbladet Magazinet. Där intervjuades den nya komministern i Alvesta Annsophie Färdigh. Jag hoppar över resonemanget om att "vi i kyrkan" måste finnas "bland människorna", vilket betyder att "inte stå och 'ropa efter dem' i kyrkdörren." Jag blev lite brydd. Har jag någonsin varit med om att "i i kyrkan" stått och ropat så? Men det var ändå inte detta som var det mest tankeväckande. Komminister Färdigh menade att vi alla, i Guds ögon, duger precis som vi är.

Är detta riktigt?
Skulle inte klassisk kristen tro säga att "i allt i ditt liv, också i dina misslyckanden, avslöjas att Gud har en god mening just med dig. Du blev du. Och Gud ville mening i ditt liv. Du vet väl om att du är värdefull?"
Detta är något annat än att säga att du duger som du är.
För tycker vi det, också vi som levt Kyrkans liv länge?
Jag tror inte att jag duger som jag är. Det vill säga, jag kan inte slå mig till ro för här finns mycket som ska helgas. Jag är inte färdig. När jag till skörd är mogen, mig bärga till din ro. Så är det väl? Läser jag Rexius ser jag en annan hållning.
Och som ni minns, så gömmer sig Djävulen i detaljerna.
Jag kan förstås sträcka mig lite extra och säga att maningen "Kom som du är och bli den du ska vara" kunde duga.

Skulle vi inte nu mer idogt styra in på frågor där vi tycks oense? Klargöra oenigheter och etikettera teologiskt för att förstå vad vi ser. Som när man har ett herbarium eller en insektsamling, alltså. Det kräver teologiskt och idéhistoriskt kunnande, men vi hålls ju med utbildade teologer i socknarna - eller gör vi? Är vi drillade att känna igen klassiska villoläror och andra evangelier eller är hållningen den, att det som låter fint och fromt därmed är kristet? Hur är det med det där att Djävulen är som farligast när han är klädd i änglakläder?

Det fanns tider när jag fann det besvärande att spännet till soldatskärpet i den tyska krigsmakten bar texten "Gott mit uns" och att dollarsedeln ståtade med texten "In God we trust". Jag kom över mina besvär. Detta uttrycker civilreligion och är inte en bekännelse till Fadern. Men vi kan lära oss något. Ska vi analysera den kristna tron i vår tid måste vi veta vad upplysningsreligionen för med sig. Den är den dominerande religionen i vår kultur och tid också om den falskeligen kallas kristendom. I civilreligionen tror man på Gud, dygd, odödlighet och allt detta ska vara "lagom". Den är till sitt väsen parasitär. Den utnyttjar Kyrkan som värdträd för att kunna växa. Som misteln på eken. Ta fram era gamla biologiböcker och kolla vad som händer med värdväxten när parasiten blivit stor.

Jag tänkte inte just nu ta upp Kalmarsunds Pridevecka. Men jag tänkte lite på kontraktsprosten Olov Olsson. Han kämpade för att det skulle byggas kapell i Färjestaden och han slet, till synes outtröttlig. När han inte fick redskap för att jobba, dvs en småkyrka på söder i Kalmar, tog han sig över sundet och blev kyrkoherde i Torslunda. Vad han sagt om Regnbågsmässa i Nådens kapell, den som nu firats, kan man veta. Han hade inte varit nådig. Mässan "var fylld av kärlek och glädje", fick jag dock veta. Prosten Olsson hade nog fel då. Eller, det är förstås den hemska tanken, inte?

Jag värderar ingenting. Jag pekar på något som förändrats. Och som vanligt vet jag inte vad det säger, men något säger det. Jag framstår alltmer som en agnostiker.

Naturligtvis kan inte kontraktsprosten vara med på seminarierna när det idag är festhögmässa 100 år sedan Kalmar stift upphört och blivit en del av Växjö stift.
Kyrkoherden ska tydligen skynda till Prideparaden också.
Modéus II då? Han måste fara till Växjö för att sitta i intervju med domkyrkokaplanen Adolfsson i anledning av att Domkyrkocentrum invigs av företrädaren. Hur mycket mer än hundra miljoner har bygget kostat? Och i Smålandsposten kom i dag ännu en sur insändare. Det kyrkliga medlidandet med de kringboende under byggtiden har saknats, heter det. Likväl är det Växjö som gäller.
Kalmar stift har verkligen upphört. Folk kan se det, när biskopen hastar bort i stället för att vandra runt i lyssnarposition. Och Kalmar? Det tycks vara fint i gamla Kalmar stift även om den stereotypa bilden av det kyrkliga livet varit allra starkast, om vi får tro Barometern/OT:s ledarskribent: "Högljudda kvinnoprästmotståndare har uppmärksammats och därmed skymt kyrklig förnyelse och spiritualitet."
Varför har jag så svårt att vara allvarlig när jag ser på det kyrkliga och ibland på det journalistiska? Den munterhet som infinner sig när alla alternativ är borta?

Vi går vidare i framställningen.
Åpen kirke har redan innan valet vunnit kyrkovalet i Norge, skriver tidningarna.
Ja, Deutsche Christen var också störst när det begav sig.
Hur kunde det bli så? Därför att folk inte kunde skilja originalet från kopiorna, en Coke Classic från en Pepsi. Och när folk hellre ville ha Pepsi, fick Coke ändra konceptet lite.
Så går det till när marknaden styr.
Så får det inte gå till, när vi talar om den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Judas brev v 3

Eller som någon av apostlarna lär ha sagt: "Det är skillnad på skit och pannkaka."
Kan saken uttryckas bättre?
Gör det då!