Matt 24:12

Att Jesus ställer till det för sina lärjungar är inte bara en biblisk/exegetisk insikt. Det är i högsta grad personlig praktisk teologi. Det ska vara så. Det är själva lärjungaskapets livsform. Jag klagar alltså inte, men Matt 24:12 har följt mig under sommaren: "Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta." Det står så. Jag har läst det på grekiska också. Och latin. I den majoriteten vill jag inte ingå. På så vis finns det skäl att passa sig för majoriteter. De kan ha den kallnade kärleken gemensam.

Hur kallnar kärleken till Kristus och hans Kyrka, kanske än mer svårt när Kyrkan blir den konkret, den jag döpts i och fått tron av?
Vardagsvis. Gradvis. Steg för steg. Omärkligt. Det kan skrämma mig. Processen kan ju börja med ett kallt konstaterande att det inte går längre med det svenskkyrkliga - och det gör det ju inte. Jag säger inget om lekfolket, som inte kan komma till gudstjänster de kan känna igen som autentiskt kristna gudstjänster. Och jag hoppar över frågan vad sådana gudstjänster är om de inte är kristna för jag tror att namnet på dem ska vara legio. På så vis får vi vara glada att människor kan rädda sig över till andra gemenskaper. Men herdarna, prästerna?

Jag funderar över biskopar jag känner och tycker om. De tänkte, som de flesta av oss, att det insmugit sig en del märkliga läror och lärare i det svenskkyrkliga men de varsnade aldrig det biskop Nygren hade kläm på: gnostikers och svärmandars spår - och de spåren förskräckte inte. Det var trots allt vanlig svenskkyrklig vardag och söndag. Som vanligt, kunde man tycka. Men det var det inte. Vi hade fått en fiende intra muros med en annan agenda. Där stod vi, högkyrkliga präster, och såg och sa varandra att det var underliga präster vi fick i leden och med dem skulle det inte gå bra. Nä, inte för Svenska kyrkan så som vi tagit emot hennes andliga arv. Vi kunde inte tänka att deras agenda var en helt annan när allt kom till allt. Gnostisk om ni vill, svärmisk om ni hellre vill det. Och då kan jag enkelt hänvisa till Adolf Fredriks församling där det ges kurs i gnosticism, inte om. www.adolffredrik.se rätt långt ner i aktualitetsspalten. Eller en vandring genom institutionerna enligt revolutionärt mönster med ett annat ärende. Han sa så, revolutionärenRudi Dutschke. Jag kan förstå. Det är gott, välmenande. Men annat.

Vi kanske skulle tala om det östtyska ledarskapet, idealister som efter kriget kunde upprätta DDR. Vi ser dem som förbryterska med Berlinmur och skjutningar samt drakoniska straff för oliktänkande. Odla tvesynen nu. Försök förstå vad gamla östtyskar, vanligt hederligt folk, saknar numera. Då kan man förstå. De ville väl med sitt samhällsbygge. Hade de bara fått hålla på och rensa ut och bygga nytt, hade det blivit bra. Vi skrattade åt deras underliga bilar och deras klädesproduktion, grå rockar av måttlig kvalitet men bra optisk industri hade de. Fast deras medier var styrda uppifrån och mycket fick folk aldrig veta. Men syftet var gott också när de gamla idealistiska materialisterna fick inrätta sin övervakning, Stasi mm. Det var inte ondska som styrde utan goda avsikter och det är detta som är det värsta.

Det sitter inte illvilligt folk på inflytelserika poster i Svenska kyrkan utan välvilligt. De vill föra in Svenska kyrkan i samtiden med ett evangelium anpassat efter denna tid. Då måste de motsträviga hållas efter, marginaliseras för att elimineras. Det gäller äldre präster och det gäller prästkandidater. Det är alls inte konstigt om kärleken kallnar då. Inte heller konstigt om herden överger hjorden och tar sig någonstans där det inte är så farligt, obekvämt och otacksamt att vara.

Jag medger att jag i all oskuld trodde att ett kyrkfolk skulle protestera mot de små stegens omvandling - de små stegens tyranni, den tyranni som drabbade präster de höll av. Men set är som i DDR. Många har fullt upp med sitt. "Vi kan inte riktigt veta varför vår präst kritiseras, hela bilden är inte klar för oss." Och till sist är det för sent att protestera. För att inte tala om de biskopar som i tid inte såg vad som höll på att hända utan villigt administrerade saken. Prästerna då? De flesta av oss kunde inte tjata kyrkliga stridsfrågor. Vi ville bygga församling och visa Svenska kyrkan med alla hennes andliga rikedomar. Vi såg en del präster komma som vi nog tänkte skulle tröttna när de kom ut för att bygga församling. Men det var just den sysslan de inte skulle ägna sig åt och därför tröttnade de inte när de tog sig vidare genom institutionen.

Jag fruktar att när kärleken kallnar är det till sist något mycket konkret och alla måste fråga sig vad som händer i våra hjärtan. Självbedrägeriet ligger nära till hand när vi ska bli som de flesta. Och så illa är det att detta självbedrägeri kan te sig fromt och fint när vi integreras i mängden som har det gemensamt att kärleken kallnat. Inte bara i kulturlivet utan också i det kyrkliga kan det finnas eld utan värme.

Den allvarliga frågan för alla präster, i tjänst och pensionerade, är nog frågan om kärleken har kallnat, så som det är för de flesta. Petrus fick en fråga som kanske hör hemma i sammanhanget. Den passagen läses nog vid varje prästvigning. Det är för somliga nog ord som Johannes lagt i munnen på Jesus men vi andra kanske skulle göra en omläsning ändå. Joh 21:15-19
De lästes vid prästvigningen. Är det ord utan innebörd för den svenskkyrkliga vardagen och för högkyrkliga och gammalkyrkliga präster. Om de inte är det, kanske det är en sådan tid om vilken ordföranden sa att det är rätt att göra uppror. Och tid för gamla uttjänta biskopar att säga vad de vet är sant om den innevarande tiden. Detta som nu är, ville ni inte. Säg det! Eller har ni redan kallnat?

Ska ni nu fundera över Fädernas kyrka, själva konkretionen av vad det var att vara Kyrka i Sverige? Tack till den trogne vän som sände klippet och en stillsam fundering över Västerås stift.
http://youtu.be/2J-89BSMRhE