onsdag 30 september 2015

Det är logiskt

Jag tänkte nog enkelt, så enkelt att jag inte enkelt kan komma åt det som var ett underliggande tankemönster. Men jag gör ett försök.

Jag tänkte att vi på någon nivå var helt överens.
Vad Svenska kyrkan var till för, visste vi allihop. "Världen kristnad i vår generation" hade den rörelse, som både var en missions- och en studentrörelse och början till ekumeniskt arbete, satt som motto (det var roligt skrivet eftersom meningen tillskrivs just Mott).
Svenska kyrkan fanns till för att evangeliet skulle nå svenska folket.
Svenska kyrkan hade också en position som brobyggarkyrka och kunde göra ekumeniska insatser just därför. LVF och Kyrkornas Världsråd var storheter som de kyrkliga kände till, dokument översattes och lästes. Det var inte konstigt. LVF bildades i Lund 1947 och i Uppsala hade KV sitt stora möte 1968.
Att Svenska kyrkan hade folk i Geneve bidrog liksom Svenska Missionsförbundets insatser, inte minst när Jan-Erik Wikström var förlagschef på Gummessons. Hedras den som hedras bör!

Det fanns förstås skiljaktigheter. Men knappast, tänkte jag, när det handlade om syftet. Prästerna i stiftet tänkte olika i ämbetsfrågan och det berodde inte bara på att somliga alls inte tänkte, vilket de inte gjorde, utan på att ämbetet aldrig varit en fråga utan närmast en oreflekterad självklarhet tidigare. Det lockade till förenklade lösningar. Att det drevs en kyrkopolitik, var besvärande i sammanhanget, det kunde jag också förstå. Men med indirekta val till stiftsorgan och kyrkomöte var politiseringen mest ett lokalt fenomen, som slog igenom mer på somliga ställen. Att prästvalen var en historia för sig själva, visste vi. Regeringen förväntades rätta till uppenbara orättvisor när det handlade om befordran.

Jag tecknar kanske bilden för idyllisk.
Prästerna visste var de hörde hemma. Deras folkkyrkotankar konvergerade inte utan vidare, men det såg få. Det fanns en tanke att prästen, med sitt folkbokförande som tältmakeri, gestaltade Kyrkan och kallade människor till gudstjänst. Prästerna visste vad de skulle göra och firade troget högmässa utan nattvard samt läste Svensk Kyrkotidning och diskuterade kanske vad Gustaf Wingren skrivit på konventen.

 Några präster var mer formbara i sin samtid än andra. För dem var folket i folkkyrkan en kritisk instans på så sätt att folket kunde förverkliga folkkyrkan, den som alls inte fick bli en prästkyrka. Det gällde att ta bort alla onödiga hinder för denna folkliga rörelse. De kunde läsa Ingmar Ström i Vår Kyrka och få en lätt dos av Karl-Manfred Olsson på så vis.

Andra präster uppfattade  att tanken på folket som subjekt i folkkyrkan riskerade hela ärendet. Kristus är Kyrkans Herre. Prästen får vara kritisk instans i sin församling för att bevara evangeliet - i, med och för sitt folk men ibland också emot alltså.

Till dels handlade kanske detta om personligheter. Pastor Jansson var som han var. Han var mest folklig på så vis att folk skrattade åt honom. Nu kunde pastor Jansson hålla sig sysselsatt med folkbokföring, förrättningar, syföreningar och en del annat och på söndagen var det alltså högmässa, men bara ibland (och sällan?) högmässa med nattvard.

Här ville de högkyrkliga en förändring, en kyrklig förnyelse.
De tänkte att andra präster också ville ha en levande, folklig Kyrka men att de högkyrkliga ansatspunkterna var bättre. Som i Guldheden eller Surahammar eller Osby. Folk engagerades och det var ett program där också det socialetiska kunde få plats. Det var bara att jobba på.

Vad var felet?
De högkyrkliga förmådde, trots allt, inte uppfatta den antagonistiska motsättningen.
De såg inte hur logiskt det var att de skulle definieras som fiender till den svenska kyrka som de slet så för. De kunde inte fatta logiken i att de skulle definieras i syfte att marginaliseras och elimineras. De slet ju dagligdags i det svenskkyrkliga. Hur skulle de kunna uppfattas inte vara en del av detta då? De trodde att saken handlade om ett missförstånd, möjligt att reda ut. Men motsättningen är antagonistisk.

Högkyrkliga och något politiskt radikala, de hade ju övervarit rättegångarna i Lund 1969, kunde förstås fira högmässa och hålla ihop allt, för det var inte två världar utan en, men de behövde inte dra in de radikala låtarna som allas uttryck i gudstjänsten. De var med andra ord inte fullt så tramsiga eller fnoskiga som missionspastorn i söndagsradion för en dryg vecka sedan. Han var gudlig. Det är mer än vad jag är. Jag är kristen och vet att skilja gudspratet och det gudsnådeliga från evangeliet om Fadern och Vägen till Fadern.

Den gudsnådelige visste, sa han, inte så mycket om tillvaron. Dö skulle han tydligen. Och han trodde på sin tro. Det gör inte jag.
När pastorn var klar med sin ordgärning kunde åhörarna landet runt förstå att de avnjutit en fin religion med socialt ansvar. Den kunde tyckas vara radikal kanske just i avsaknad av radikalitet. Ska man förresten sjunga Mikaels Wiehe Ska ny röster sjunga, kan man låta bli att sätta frikyrkostuk på låten. Det säger jag, men så är jag också dömd för brott mot BrB 16:16 som ni vet. Jag går inte på sånt där. Finner ingen anledning. Jag undrar vad kantor Henmark i Ör sagt om saken. Han var missionsförbundare och kallades, inte utan skäl, Hönmark. Men tron ville han ta på allvar. Han och pastor Henriksson, som bodde på den gata där jag nu bor, och vars dotter Margareta Strömstedt kan förmodas vara känd. Namedroping älskar ni ju.

Hade den tidens missionsförbundare kunnat se hur logiskt det blir? Där tron på Jesus går ut, måste tron på något annat gå in. Självfallet.

Vad har vi tappat? Insikter.
Vi är oense om vad Kyrkan är och har logiskt förts till en position där ingen annan än Guds Helige Ande kan skapa nytt av den situation där vi är.
Och allt är logiskt. Ohjälpligt ologiskt? Men bortom allt det som egentligen kunde tänkas. En annan religion som en gökunge i boet. Om detta sa för övrigt fågelskådaren i den gångna söndagens gudstjänst ingenting om.

27 kommentarer:

  1. Varför skall alla de som inte längre vill föda främmande gökungar betraktas som fiender till svenska kyrkan och av biskoparna betraktas som tillsynsärenden om de är präster?

    SvaraRadera
    Svar
    1. f. Thomas,

      Tack, Alleluja och Amen! Hade min pappa levt idag så skulle han ha blivit en ständig tillsynsärende. Ja, sannerligen är SvK en organisation först och främst och rörelse i namn bara.

      Sara Bergquist

      Radera
  2. Ett försök, essay, kallar Dag sitt inlägg. Låt gå. För jag kan inte riktigt uppfatta den logik som skall tydliggöras.
    Låt mig precisera: vilken är den antagonistiska motsättningen? Dag börjar med olika folkkyrkotyper (folket som subjekt kontra en gudsfolkskyrka med ämbetslinje och förtroendemannalinje i samverkan), men sedan glider det över till uteslutningsmekanismerna i Svenska kyrkan, för att därefter glida vidare till en motsättning mellan äkta kristendom och annan religion inom Svenska kyrkan.
    Jag kan inte riktigt följa logiken. Vilket antingen kan bero på på min dumhet eller på att detta förblir oklart i Dags försök.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låt oss utgå från att det är en olycklig kombination av det inte färdigtänkta och Löwegrens dumhet. :-) Då kan det bara sluta på ett sätt. Jag få göra nya försök. Men minns att detta med bloggande är det tänktas möjlighet att tänkas vidare tack vare bloggkommentatorer.

      Radera
  3. Hittade två insiktsfulla uttyck: "Allmänreligiös reträtt-teologi" (Sahlberg) om trend i Svk och "gjort Lejonet av Juda till en spinnande huskatt" (Nils Bolander) om dominerande frikyrklig predikokonst. Men i SvK officiellt råder "the show must go on" i stora högtider med pompa. stim och glans som om inget hänt liksom i Kyrkomötet med debatter om andra frågor än systemets grundsprickor.

    SvaraRadera
  4. Gud liksom verkligheten är större än logiken, mest logiskt. Men det har väl alltid varit så att de ungar som pissar i det egna boet är de som kastas ut, förr eller senare. Särskilt om boet blir trångt.
    Den naturlagen gäller nog i de flesta (kyrko)gemenskaper. Det är kanske inte helt ovettigt??!!?? Jag brukar alltid tuta på dem som ogenerat står i dikesrenen. Också om det är kvinnor vilka jag sällan ser där.an.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annars är ju erfarenheten att det är bättre att någon är inne i tältet och pissar ut, än att han är utanför och han pissar in.

      Radera
    2. Onekligen en poäng.an.

      Radera
  5. Varför inte ta chansen nu vid jubileet att revidera Bekännelseskrifterna. De som därefter instämmer kan vara kvar som medarbetare. Andra bör finna andra uppgifter.
    Enda vägen att bli av med hyckleriet?

    LG

    SvaraRadera
  6. Thomas Andersson,
    Svaret på din fråga är nog att det är fråga om samma mekanism som alltid vill tvinga andra att bli medskyldiga när det gäller saker som man, de aktuella makthavarna kanske bättre uttryckt, innerst inne vet med sig inte är så självklart rätt. Det gäller t ex inom abortfrågan. Innan aborten blev ”stort sett fri” straffades läkaren med att mista legitimationen om han ändock utan tvingande utförde en abort. När den sedan släpptes fri tvingades ”alla” läkare utföra abort och den som vägrade miste legitimationen eller helt enkelt –erhöll ingen. Detta trots samma läkared i grunden.
    På liknande sätt är det tex med sakramentsutdelningen. Den prästkanditat som tvekar inför att ta emot nattvarden av en kvinnlig präst nekas prästvigning. Alla skall tvingas , göras medskyldiga till sådant som ses som mindre självklart vara ”rätt”.
    Inom den rent kriminella världen går man som sagt ännu längre, där tvingas den mindre förhärdade till att begå brott av en annan dignitet än vad han / hon skulle ha gjort mer eller mindre ”frivilligt”. Där då för att inte enbart göra den enskilde medskyldig utan också för att effektivt förhindra att han / hon ”golar”.
    Oavsett. Principen är att förhindra kritik av systemet. Notera att i icke tveksamma fall ställs aldrig motsvarande krav och tester på lojalitet(?). Då vill snarare den enskilde makthavaren kunna stoltsera med sin förträfflighet i eget majestät utan konkurrens .
    //HH

    SvaraRadera
  7. BloggarDag,

    Bara en enkel fråga rörande presenterad historik över de högkyrkligas uppfattning och insatser för kyrkan:

    -Har högkyrkligheten någon gång under de senaste fem decennierna visat vilja att väja i infekterade teologiska frågor, ådagalagt förståelse för den stora folkkyrkomajoritetens uppfattning eller i övrigt uppträtt ödmjukt och diplomatiskt i samtalen med dokumenterad vilja att övervinna motsättningarna?

    Om svaret är ja, är jag tacksam för en precisering av denna vilja.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas verkligen att svaret inte är ja. Bortsett från de otaliga ansträngningarna att lämna bidrag i de olika teologiska arbetsgrupper som arbetat med kontroversfrågor på stiftsnivå och nationell nivå. Men väja - nej! Ödmjukt - andra har haft mer att vara ödmjuka över. Vilja att övervinna motsättningarna - de som alltmer visat sig vara antagonistiska. Nej. men avslöja dem, förstås.

      Radera
  8. Angående missionsförbundare, så vet inte så många av de nuvarande Equmenianerna vad som är huvudpunkterna i reformert teologi.
    Historielöshet rikserar att föda rotlöshet, något sagt helt utan anspelning på en f.d. pingstvän i Rättvikstrakten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Under de senaste dagarna har jag, mot bakgrund av debatterna kring Berget, börjat fundera på om det möjligen inte kan vara så att man inom vissa frikyrkor tror att man är evangelisk-lutherska fastän man de facto har en annan tro. När man då inte längre känner sig hemma i detta utan börjar söka efter något annat söker man sig inte till ett evangeliskt-lutherskt sammanhang, eftersom man tror att man redan befinner sig där. Istället tror man att Rom är lösningen, kastar sig famnen på påven och omfamnar villigt all möjlig villolära.

      Radera
    2. Elisabeth, jag har en halt annan teori baserat på mitt frikyrkliga gudstjänstliv.
      Man söker en kombination av fasthet i teologisk tradition (vilket saknas i frikyrkan som inte vet vilka bekännelseskrifter man har) och en känsla av innerlig fromhet i gemenskapen.
      Det sistnämnda hittar man inte i varje till namnet evangelisk-lutherska sammanhang i detta land.

      Radera
    3. Det är möjligt att du har rätt, Peter T, och det var, som sagt bara en tanke. Dock vill jag poängtera att jag själv funnit bådadera inom Missionsprovinsen. Där finns både fasthet i teologisk tradition och innerlig fromhet i gemenskapen.

      Radera
    4. En tredje sak man ofta söker vid jakt efter en ny församling är sociala beröringspunkter.
      Man vill helt enkelt i viss mån umgås med människor i liknande sociala situation och ålder.
      Ensamstående kvinnor kan attraheras av kommuniteter likt Berget, musikälskande ungdomar av Hillsong, tillnyktrande av S:ta Clara, småbarnsföräldrar av Järfälla pingst etc.
      Även lokala Mpr-församlingar har en social profil, vilket i alla lägen inte passar för alla ovanstående grupperingar.
      Nu har jag bara besökt Mpr 2 gånger vid en viss högtid på året då min egen församling inte erbjuder gudstjänst, men där och då var åldersprofilen synnerligen "överviktad".

      Radera
    5. Angående åldern så varierar den nog från församling till församling. I min egen församling är det ofta lätt att känna sig ung för en 45-åring men det finns också många unga prästfamiljer i Mpr och som jag uppfattat det föds det många barn både i prästfamiljerna och i andra familjer med anknytning till Mpr.

      Under alla förhållanden gäller det för oss att vara vaksamma och arbeta för att nykomlingar ska känna sig välkomna oavsett ålder.

      Sedan får man kanske själv inte ge upp för lätt. En god vän gick på en gudstjänst inom Kyrkliga Förbundet. Hon tyckte att de tittade lite snett på henne men gav inte upp utan gick dit nästa gång också och då blev hon välkomnad på ett nästan översvallande sätt. De var så glada att se henne.

      Radera
  9. BOD,
    Du ställer alltid frågor. Oftast insinuanta, besvarar sällan, ja snarast aldrig de frågor Du får och låtsas inte om de svar och förklaringar Du får av såväl Bloggaren själv som av oss kommentatorer utan hävdar lika envist som osant att Du aldrig får svar.
    Nåväl, skulle Du för ”en gångs skull” kunna anstänga Dig och visa på dels den där ödmjukheten Du efterfrågar hos andra men hittills just inte visat något av själv och dels besvara några i sammanhanget sannolikt mera intressanta frågor.
    Alltså.
    Kan Du visa på några exempel där Ni i ”folkkyrkomajoriten” bestående av alla slags personer och åsikter allt från ren ateism till anhängare av annan religion än kristendom försökt komma överens med den minoritet som trots allt kan visa på att deras uppfattning stöds av bibel och bekännelse?
    //HH

    SvaraRadera
  10. BloggarDag och HH,

    -Jag konstaterar kallt - men med viss ledsnad - att inget exempel på min fråga (kan) ges.

    Därmed återstår måhända den rannsakningens stund, som högkyrkligheten synes vara i behov av men knappast vill initiera.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Surt! sa räven om rönnbären när han inte nådde dem.
      Inget svar! sa BOD när han inte förstod svaret.
      /Per H

      Radera
  11. BOD,
    Och jag konstaterar återigen att Du bara ställer frågor- insinuanta som vanligt men aldrig besvarar några själv. Hur vore det med lite egen självrannsakan? Kunde du läsa innantill så skulle Du ha noterat att DS har svarat dig. Själv sitter jag inte i kyrkomöten och kan därför av naturliga skäl inte ge svar på hur debatterna gått. Du däremot har åtminstone suttit där och av din självbelåtna min kan man förstå att Du tycker dig passa där bättre än Dag. Nåväl –vad har Du och dina gelikar gjort för att hjälpa upp situationen?.

    Ni politiker trumfar igenom beslut som kan visas gå mot både bibel och ännu gällande bekännelse och avfärdar all kritik som oväsentlig.

    Men minns att Kristi Kyrka, dess lagar kränker man inte ostraffat.

    Ett råd, kom inte med att Du bett om vår hjälp – det har Du förvisso gjort i högtravande ord liksom du bett oss välsigna rena heretiker. Det är att be om hjälp på villkor ingen som tror som jag kan ställa upp på .Vi har gång på gång anvisat medicinen men den är som sagt besk. Du och dina kolleger vägrar ta den-tja vad kan vi mer göra?

    Inget man gör eller säger tcks kunna få den bildligt talat blinde att vända om.

    Kan vi få se några exempel på att Ni försökt lösa de reella konflikterna. Inte bara sett till att trumfa igenom era beslut?

    Reformationen handlade mycket om kyrkomöten och dess beslut. En dr Eck försvarade vältaligt alla avsteg mot just bibeln och dess lära med just vad kyrkomöten beslutat. Martin Luther å sin sida påvisade det absurda i när kyrkomöten beslutade emot bibeln. Det är de facto därför vi har en –låt oss kalla det f.d evangelisk kyrka ,luthersk och som eftersträvade att vara en Helig , allmännelig och apostolisk Kyrka.

    Endast en blind, bildligt talat förstås, kan hävda att det är målet för de som nu styr och ställer. De har ett annat mål och nu kommer då ännu en fråga. Vad har Du gjort för att försöka ändra inriktning? Eller är Du också en av dessa blinda som tror allt är väl och att det inte finns några skäl att ändra inriktning? Att folkets röst alltid är sanningen och rätten? Att folket a´priori ,ja oavsett om de ens bekänner sig som kristna alltid vet bäst? Att vägen nu möjligen är lite ojämn men att det säkert jämnar ut sig bara de där högljutt missnöjda har vett att sluta protestera?

    Minns då att vägen som inte leder till himlen karaktäriseras av att vara just bred och fin. Att vägen därför möjligen jämnar ut sig och blir slät och fin är sannerligen inget tecken på att SVeK är på rätt väg.
    //HH

    SvaraRadera
  12. Per H och HH,

    -Nej, inga exempel på vilja att komma överens och väja har givits. Det är bara att läsa innantill, så framgår detta klart. Notera också HH:s tonläge, utfall och språkbruk. Insinuanta frågor ställer jag, påstår han. Men frågan var ju enkel, tydlig och saklig.

    Sedan stämplas jag för att vara blind, självbelåten och tillsammans med ett antal "gelikar" (säkerligen politiker) driva Svenska kyrkan på fel väg.

    En genomgång av HH:s texter blottar antagonismen (men i annan riktning än den BloggarDag avser), fördömandet av kyrkan och - det vidhåller jag bestämt och borde få medhåll av andra bloggläsare - avsaknaden av ödmjukhet.

    Är det så man bedriver en saklig, konstruktiv och intressant kyrkodebatt?
    Jag hoppas verkligheten att HH därvidlag inte är representativ för högkyrkligheten.

    Och jag hoppas även att andra debattörer förmår och vill reagera mot hans aggressivitet, tonfall och ovilja att lyssna på dem, som ej delar hans teologiska uppfattning. Vad anser exempelvis Elisabeth om saken?


    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. BOD,
      inte för att jag vet vad jag har med din diskussion med HH och Per H att göra men du frågar vad jag anser och ska få ett svar. Jag anser att du åtminstone ska försöka att förstå vad du läser och ta till dig det som faktiskt skrivs. Du har fått svar på dina evinnerliga tirader med frågor så många gånger så mindre tålmodiga människor hade bett dig att fara och flyga. Du ska ha svar gång på gång men själv gitter du inte svara på HH:s enkla fråga:

      "Kan Du visa på några exempel där Ni i ”folkkyrkomajoriten” bestående av alla slags personer och åsikter allt från ren ateism till anhängare av annan religion än kristendom försökt komma överens med den minoritet som trots allt kan visa på att deras uppfattning stöds av bibel och bekännelse?"

      Nej, jag förstår att svaret uteblir för sanningen är den att det inte finns ett enda sådant exempel.

      Du har, som sagt, fått massvis med svar och exempel och nu vill du ha ännu fler. Du kan få ett av mig, som du inte borde vara okunnig om. Samvetsklausulen. De präster som inte tror/trodde att Gud kallar kvinnor till präster fick rätt att väja undan och accepterade det. Där har du ett exempel på att bekännelsetrogna gett med sig. Räckte det? Nej, det var bara ett första steg för att lura in Svenska kyrkan på den väg som nu innefattar regelrätt förföljelse av bekännelsetrogna präster. Antingen är du blind eller så vill du helt enkelt inte se vad som sker och varför. Oavsett vilket kan jag bara beklaga dig.

      Radera
  13. BOD,
    Återigen replikerar Du, kommenterar men svarar inte, Dessutom ljuger Du i ditt påstående att Du inte fått svar på din”senaste?” insinuanta fråga. OK, jag antar att Du förhoppningsvis inte medvetet ljuger utan bara använder typiska politiker trick kombinerat med din i åtskilliga inlägg dokumenterade oförmåga att läsa innantill. ( Hur man med ett sådant handikapp kunnat vara redaktör är mig en stor gåta även om det i viss mån förklarar vissa dagstidningars erbarmerliga nyhetsförmedling)
    Låt mig påminna. Du frågar framförallt DS om han kan ge några exempel på hur de högkyrkliga sökt anpassa sig till majoriteten och undvika strid i div. tvistefrågor.
    Du får från DS ett svar liknande en gång Martin Luthers när han ställdes inför ”domstol” och avkrävdes svar på om han stod för innehållet i alla de böcker som nu låg framför honom på podiet och som han skrivit. Han svarade försiktighetsvis något i stil med –minns inte exakta ordalydelsen- att om någon kunde visa på något fel i dessa skrifter utifrån bibeln skulle han vara den förste att förorda att boken,böckerna måtte förbrännas. DS svar var på din fråga att det hoppades han verkligen inte, alltså ett försiktigt svar med tanke på att det kan vara svårt att erinra sig exakta tankegången i varje debatt . Jag svarade än klarare kort och gott Nej, eftersom jag påpekade att jag vare sig sitter i ngt kyrkomöte eller har gjort det. (Jag som utomstående kan därför bara ta del av fattade beslut och eventuella reservationer.)
    Att Du inte gillar svaret betyder inte , det borde även Du kunna inse, är inte det samma som att Du inte fått svar men i din värld-politikernas tycks ett ”oönskat” svar vara detsamma som ett ”icke svar” men så är det heller inte en värld där sanning och rätt står högt i kurs. Det är , tycks vara, istället en värld där det viktiga tycks vara att få igenom sina PK-beslut.
    Nåväl. Efter denna genomgång- kan jag nu få svar på mina tidigare frågor – tex vad har Du gjort i Kyrkomötet för att gå de ”högkyrkliga” till mötes. De som protesterar utifrån Bibeln och ännu gällande bekännelse?
    Personligen bryr jag mig inte om dina jerimiader re mitt sätt att skriva men din kritik av densamma torde bli mer relevant om Du då dels visade en vilja och förmåga att besvara frågor och det med lite av den ödmjukhet och eftertanke som du anklagar mig och likasinnade för att sakna.
    Jag ser verkligen inte något av detta hos dig.
    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Att Du inte gillar svaret betyder inte , det borde även Du kunna inse, är inte det samma som att Du inte fått svar", skriver HH.

      BOD påminner mig om den rättshaverist jag en gång träffade på. I hans värld vann inga domar eller beslut laga kraft förrän utgången blev som han ville. På 1990-talet var han i full färd med att försöka få domar från 1940-talet upphävda.

      Radera
  14. Elisabeth och HH,

    -Så läser vi det då: Elisabeth förmår/vill inte kritisera den nämnda signaturens sätt och språkbruk i den kyrkliga debatten. Jag kan gissa att det bjuder henne emot att tiga om detta, men i det här fallet tar den teologiska samsynen med HH överhanden. Därför mynnar hennes texter ut i anklagelsen om att jag är "rättshaverist".

    Detta samtidigt som HH fortsätter i samma stil med svepande och generella angrepp mot politiker i allmänhet och mot mig i synnerhet. Sällan elelr aldrig tidigare har jag stött på någon person och debattör som blottar en så cementerad och självbelåten åsikt som denne skign atur (vilken fortfarande inte vågar framträda med sitt namn. Intet annat än hans egen uppfattning är den riktiga! Ingen annan än hans egen teologiska kyrka är det riktiga! Ingen annan kyrka än den som ställer det ena könet utanför prästämbetet kan accepteras! Ingen annan tolkning av bibeltexterna än signaturens är den korrekta! Osv, osv.
    Tala om att vara fastlåst fundamentalist!

    För länge sedan sade en klok man ungefär så här till mig och några andra, när vi träffades för gemensamma ärenden:

    -Jag blir så trött och arg på den, som vägrar lyssna på andras åsikter.
    Men uppenbarligen blir inte Elisabeth, som i varje fall tidigare på denna bloggs kommentarsfält har visat en viss flexibilitet, numera upprörd över detta sätt att bedriva samtal om kyrkliga frågor.
    Jag bekalgar detta djupt.

    För övrigt har svaret på min konkreta fråga helt uteblivit. Men kanske är det typiskt för högkyrkligheten: att in absurdum stå orörlig och - när frågorna blir för besvärliga för den - vägra svara. Tigandet görs till norm, samtidigt som den frågande misstänkliggörs.

    Möjligen en tillfredsställande metod för dess utövare. Men totalt destruktiv för ett positivt kyrkligt samtal.

    Läs på om diplomati, mitt herrskap! Ta till er av dess fördelar! Lyssna på den ni vänder er till! Lämna förtjusningen över er egen spegelbild, ty det kan ju tänkas att också andra människor har något positivt att förmedla.
    Den som vägrar lyssna kan ju inte uppfatta detta.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera