Det är logiskt

Jag tänkte nog enkelt, så enkelt att jag inte enkelt kan komma åt det som var ett underliggande tankemönster. Men jag gör ett försök.

Jag tänkte att vi på någon nivå var helt överens.
Vad Svenska kyrkan var till för, visste vi allihop. "Världen kristnad i vår generation" hade den rörelse, som både var en missions- och en studentrörelse och början till ekumeniskt arbete, satt som motto (det var roligt skrivet eftersom meningen tillskrivs just Mott).
Svenska kyrkan fanns till för att evangeliet skulle nå svenska folket.
Svenska kyrkan hade också en position som brobyggarkyrka och kunde göra ekumeniska insatser just därför. LVF och Kyrkornas Världsråd var storheter som de kyrkliga kände till, dokument översattes och lästes. Det var inte konstigt. LVF bildades i Lund 1947 och i Uppsala hade KV sitt stora möte 1968.
Att Svenska kyrkan hade folk i Geneve bidrog liksom Svenska Missionsförbundets insatser, inte minst när Jan-Erik Wikström var förlagschef på Gummessons. Hedras den som hedras bör!

Det fanns förstås skiljaktigheter. Men knappast, tänkte jag, när det handlade om syftet. Prästerna i stiftet tänkte olika i ämbetsfrågan och det berodde inte bara på att somliga alls inte tänkte, vilket de inte gjorde, utan på att ämbetet aldrig varit en fråga utan närmast en oreflekterad självklarhet tidigare. Det lockade till förenklade lösningar. Att det drevs en kyrkopolitik, var besvärande i sammanhanget, det kunde jag också förstå. Men med indirekta val till stiftsorgan och kyrkomöte var politiseringen mest ett lokalt fenomen, som slog igenom mer på somliga ställen. Att prästvalen var en historia för sig själva, visste vi. Regeringen förväntades rätta till uppenbara orättvisor när det handlade om befordran.

Jag tecknar kanske bilden för idyllisk.
Prästerna visste var de hörde hemma. Deras folkkyrkotankar konvergerade inte utan vidare, men det såg få. Det fanns en tanke att prästen, med sitt folkbokförande som tältmakeri, gestaltade Kyrkan och kallade människor till gudstjänst. Prästerna visste vad de skulle göra och firade troget högmässa utan nattvard samt läste Svensk Kyrkotidning och diskuterade kanske vad Gustaf Wingren skrivit på konventen.

 Några präster var mer formbara i sin samtid än andra. För dem var folket i folkkyrkan en kritisk instans på så sätt att folket kunde förverkliga folkkyrkan, den som alls inte fick bli en prästkyrka. Det gällde att ta bort alla onödiga hinder för denna folkliga rörelse. De kunde läsa Ingmar Ström i Vår Kyrka och få en lätt dos av Karl-Manfred Olsson på så vis.

Andra präster uppfattade  att tanken på folket som subjekt i folkkyrkan riskerade hela ärendet. Kristus är Kyrkans Herre. Prästen får vara kritisk instans i sin församling för att bevara evangeliet - i, med och för sitt folk men ibland också emot alltså.

Till dels handlade kanske detta om personligheter. Pastor Jansson var som han var. Han var mest folklig på så vis att folk skrattade åt honom. Nu kunde pastor Jansson hålla sig sysselsatt med folkbokföring, förrättningar, syföreningar och en del annat och på söndagen var det alltså högmässa, men bara ibland (och sällan?) högmässa med nattvard.

Här ville de högkyrkliga en förändring, en kyrklig förnyelse.
De tänkte att andra präster också ville ha en levande, folklig Kyrka men att de högkyrkliga ansatspunkterna var bättre. Som i Guldheden eller Surahammar eller Osby. Folk engagerades och det var ett program där också det socialetiska kunde få plats. Det var bara att jobba på.

Vad var felet?
De högkyrkliga förmådde, trots allt, inte uppfatta den antagonistiska motsättningen.
De såg inte hur logiskt det var att de skulle definieras som fiender till den svenska kyrka som de slet så för. De kunde inte fatta logiken i att de skulle definieras i syfte att marginaliseras och elimineras. De slet ju dagligdags i det svenskkyrkliga. Hur skulle de kunna uppfattas inte vara en del av detta då? De trodde att saken handlade om ett missförstånd, möjligt att reda ut. Men motsättningen är antagonistisk.

Högkyrkliga och något politiskt radikala, de hade ju övervarit rättegångarna i Lund 1969, kunde förstås fira högmässa och hålla ihop allt, för det var inte två världar utan en, men de behövde inte dra in de radikala låtarna som allas uttryck i gudstjänsten. De var med andra ord inte fullt så tramsiga eller fnoskiga som missionspastorn i söndagsradion för en dryg vecka sedan. Han var gudlig. Det är mer än vad jag är. Jag är kristen och vet att skilja gudspratet och det gudsnådeliga från evangeliet om Fadern och Vägen till Fadern.

Den gudsnådelige visste, sa han, inte så mycket om tillvaron. Dö skulle han tydligen. Och han trodde på sin tro. Det gör inte jag.
När pastorn var klar med sin ordgärning kunde åhörarna landet runt förstå att de avnjutit en fin religion med socialt ansvar. Den kunde tyckas vara radikal kanske just i avsaknad av radikalitet. Ska man förresten sjunga Mikaels Wiehe Ska ny röster sjunga, kan man låta bli att sätta frikyrkostuk på låten. Det säger jag, men så är jag också dömd för brott mot BrB 16:16 som ni vet. Jag går inte på sånt där. Finner ingen anledning. Jag undrar vad kantor Henmark i Ör sagt om saken. Han var missionsförbundare och kallades, inte utan skäl, Hönmark. Men tron ville han ta på allvar. Han och pastor Henriksson, som bodde på den gata där jag nu bor, och vars dotter Margareta Strömstedt kan förmodas vara känd. Namedroping älskar ni ju.

Hade den tidens missionsförbundare kunnat se hur logiskt det blir? Där tron på Jesus går ut, måste tron på något annat gå in. Självfallet.

Vad har vi tappat? Insikter.
Vi är oense om vad Kyrkan är och har logiskt förts till en position där ingen annan än Guds Helige Ande kan skapa nytt av den situation där vi är.
Och allt är logiskt. Ohjälpligt ologiskt? Men bortom allt det som egentligen kunde tänkas. En annan religion som en gökunge i boet. Om detta sa för övrigt fågelskådaren i den gångna söndagens gudstjänst ingenting om.