Red alert

Jag vet inte om månförmörkelsen uppmärksammades tillräckligt. Kan man uppmärksamma en förmörkelse? Men jag vaknade och tittade och det där om tecken som förebådar tidens slut, går jag inte helt fri från. När jag funderat en stund säger jag: "Fader, min tid står i dina händer." Det gäller världens tid också. Kan det klerikala vanvettet vara tecken, de också?

Gudstjänsten i P1 från Bokmässan fascinerade.
Ludvig Lindelöv kan man lita på. Han levererar. Betraktelser om pippifåglar interfolierade en slags gudstal. Det var Gud Moder Vanmäktig som talade. Jag var på väg hem efter att ha varit i högmässan i Rydaholm. Vägen kröker här och var och det finns risk för avåkningar om häpenheten slår till för mycket, men jag hade bestämt mig för att avnjuta budskapet utan tanke att detta skulle handla om kristendom. Det gjorde det inte. Men det var religion. Kanske till och med fin religion. Alldeles för fint för andligt grovhuggna som jag, som menar att en spade ska kallas spade men en skitstövel inte ska kallas skodon. Gud välsignade på slutet. Inte Herren. Jag noterade. Och jag ser alltmer tydligt skillnaden mellan den synkretistiska civilrelionen m/15 i Sverige och kristen tro. Låt oss inte dribbla.

På vägen ut från kyrkan hann jag ifatt kyrkvärden. Kollekt togs upp till SKUT och jag gav inget. Skulle det inte rätteligen varit flyktingarbetet? Jag förklarade mitt SKUT-motstånd och möttes med välvilja. "Vill dom inte ha mig, ska dom inte ha mina pengar"-argumentet går hem i Småland. Vi talade lite om pensionerade präster som inte hittar kristna gudstjänster att gå i. Jag insåg då, att somliga, som inte har problem med ämbetsfrågan, likväl har problem. Det är som i DDR, Östtyskland. Det finns bortom det officiella en annan verklighet som det inte talas om. Vännen M påminde mig om Hegel och det där om att ett samhälles upplösning visar sig däri att det går annorlunda till i lagen än i verkligheten - eller tvärtom!

På eftermiddagen var det blodspår.
Med hundarna och Alvesta Hundklubb. Det handlar inte om att aktivera hundarna utan att berika dem, locka fram det som finns i dem. Och de skötte sig. Jag la efter instruktion ut ett spår med blod av nötdjur och så en rådjursklöve. Man går lite i olika spår, försöker undvika att själv med sina dofter hamna i spåret och så får hunden komma och börja söka. Lycka är att hitta klöven, som försvaras som den triumf den är. Berikning betyder att ta vara på den jakt som finns inuti hunden.

Tänk om Svenska kyrkan sysslat med berikning, tagit fram det i de olika kyrkotraditionerna som kan ge glädje och entusiastiskt berikat medarbetarna genom att ta vara på det som finns inuti - på riktigt.
Detta är en helt annan hållning än den vi sett de senaste 50-60-70 åren.
Så ser vi också en andligen fattig kyrka, som inte unnat sig berikningen. Sug på den erfarenheten från en septembersöndagseftermiddag (!) i skogen!

Sofia Lilly Jönsson kan man läsa på Evangeliums blogg. Nu fick hon triumfera efter att ha berikats med utredningen från Visby. Den har kommit till på ett underligt sätt. Som författare står också domprosten Hermansson, inte bara Ragnar Håkansson. Hade jag varit förroendevald i Visby eller helt enkelt kyrkgängare hade jag begärt att få se den ursprungliga rapporten för att jämföra och se vad som hänt under resans gång. Att domprosten trots samskrivandet utsätts för mördande kritik är uppenbart. Det kan inga undanglidande formuleringar riktigt dölja.
Lilly Sofia Jönsson gjorde nog ingen dålig journalistisk insats i somras.
Det har jag förresten aldrig trott. Men hanterandet av rapporten om arbetsmiljön utlöser Red alert.

Kyrkoherden i Alvesta togs emot i går.
På Facebook Alvesta församling kunde vi förstå att biskopen skulle "installera" kyrkoherden det skulle bli "en stor dag för mig och för Alvesta församling". Hon skrev så. Om kyrkoherdemottagandet, som alltså skulle bli en installation. Det blev det nog också. Vid handpåläggningen deltog 10-12 personer, just det som tidigare var ordningen för kyrkoherdeinstallation, har kommit tillbaka. Prästvigning 2.0.
Det är begripligt.
Allt ljus på de fina prästerna, kyrkoherdarna. Och i många fall ett uppenbart ego-projekt. Kyrkoherdens söner sjöng också. Folkkyrkan är familjekyrka.
Modéus II rådde i sitt tal kyrkoherden att ha någon vid sin sida "som bjuder motstånd för din mognads skull".
Tände biskopen lampan?

För kyrkoherden känns allt "jättebra", läser jag i Smålandsposten.
"Det är en spännande utmaning att få fortsätta den inslagna vägen som jag drivit länge med att sänka trösklarna. För mig är det jätteviktigt att vi finns ute i samhället."
Jag tror jag förstår tanken.
Det finns ett "jag" som sänker trösklarna, inte ett "vi" som är folket i Alvesta, kyrkfolket.

Om allt detta säger jag nu: Red alert!
För ni kan väl inte tro att ett friskt kyrkoliv gestaltar sig så här?
Såklart inte. Nu gestaltas något annat.