måndag 28 september 2015

Red alert

Jag vet inte om månförmörkelsen uppmärksammades tillräckligt. Kan man uppmärksamma en förmörkelse? Men jag vaknade och tittade och det där om tecken som förebådar tidens slut, går jag inte helt fri från. När jag funderat en stund säger jag: "Fader, min tid står i dina händer." Det gäller världens tid också. Kan det klerikala vanvettet vara tecken, de också?

Gudstjänsten i P1 från Bokmässan fascinerade.
Ludvig Lindelöv kan man lita på. Han levererar. Betraktelser om pippifåglar interfolierade en slags gudstal. Det var Gud Moder Vanmäktig som talade. Jag var på väg hem efter att ha varit i högmässan i Rydaholm. Vägen kröker här och var och det finns risk för avåkningar om häpenheten slår till för mycket, men jag hade bestämt mig för att avnjuta budskapet utan tanke att detta skulle handla om kristendom. Det gjorde det inte. Men det var religion. Kanske till och med fin religion. Alldeles för fint för andligt grovhuggna som jag, som menar att en spade ska kallas spade men en skitstövel inte ska kallas skodon. Gud välsignade på slutet. Inte Herren. Jag noterade. Och jag ser alltmer tydligt skillnaden mellan den synkretistiska civilrelionen m/15 i Sverige och kristen tro. Låt oss inte dribbla.

På vägen ut från kyrkan hann jag ifatt kyrkvärden. Kollekt togs upp till SKUT och jag gav inget. Skulle det inte rätteligen varit flyktingarbetet? Jag förklarade mitt SKUT-motstånd och möttes med välvilja. "Vill dom inte ha mig, ska dom inte ha mina pengar"-argumentet går hem i Småland. Vi talade lite om pensionerade präster som inte hittar kristna gudstjänster att gå i. Jag insåg då, att somliga, som inte har problem med ämbetsfrågan, likväl har problem. Det är som i DDR, Östtyskland. Det finns bortom det officiella en annan verklighet som det inte talas om. Vännen M påminde mig om Hegel och det där om att ett samhälles upplösning visar sig däri att det går annorlunda till i lagen än i verkligheten - eller tvärtom!

På eftermiddagen var det blodspår.
Med hundarna och Alvesta Hundklubb. Det handlar inte om att aktivera hundarna utan att berika dem, locka fram det som finns i dem. Och de skötte sig. Jag la efter instruktion ut ett spår med blod av nötdjur och så en rådjursklöve. Man går lite i olika spår, försöker undvika att själv med sina dofter hamna i spåret och så får hunden komma och börja söka. Lycka är att hitta klöven, som försvaras som den triumf den är. Berikning betyder att ta vara på den jakt som finns inuti hunden.

Tänk om Svenska kyrkan sysslat med berikning, tagit fram det i de olika kyrkotraditionerna som kan ge glädje och entusiastiskt berikat medarbetarna genom att ta vara på det som finns inuti - på riktigt.
Detta är en helt annan hållning än den vi sett de senaste 50-60-70 åren.
Så ser vi också en andligen fattig kyrka, som inte unnat sig berikningen. Sug på den erfarenheten från en septembersöndagseftermiddag (!) i skogen!

Sofia Lilly Jönsson kan man läsa på Evangeliums blogg. Nu fick hon triumfera efter att ha berikats med utredningen från Visby. Den har kommit till på ett underligt sätt. Som författare står också domprosten Hermansson, inte bara Ragnar Håkansson. Hade jag varit förroendevald i Visby eller helt enkelt kyrkgängare hade jag begärt att få se den ursprungliga rapporten för att jämföra och se vad som hänt under resans gång. Att domprosten trots samskrivandet utsätts för mördande kritik är uppenbart. Det kan inga undanglidande formuleringar riktigt dölja.
Lilly Sofia Jönsson gjorde nog ingen dålig journalistisk insats i somras.
Det har jag förresten aldrig trott. Men hanterandet av rapporten om arbetsmiljön utlöser Red alert.

Kyrkoherden i Alvesta togs emot i går.
På Facebook Alvesta församling kunde vi förstå att biskopen skulle "installera" kyrkoherden det skulle bli "en stor dag för mig och för Alvesta församling". Hon skrev så. Om kyrkoherdemottagandet, som alltså skulle bli en installation. Det blev det nog också. Vid handpåläggningen deltog 10-12 personer, just det som tidigare var ordningen för kyrkoherdeinstallation, har kommit tillbaka. Prästvigning 2.0.
Det är begripligt.
Allt ljus på de fina prästerna, kyrkoherdarna. Och i många fall ett uppenbart ego-projekt. Kyrkoherdens söner sjöng också. Folkkyrkan är familjekyrka.
Modéus II rådde i sitt tal kyrkoherden att ha någon vid sin sida "som bjuder motstånd för din mognads skull".
Tände biskopen lampan?

För kyrkoherden känns allt "jättebra", läser jag i Smålandsposten.
"Det är en spännande utmaning att få fortsätta den inslagna vägen som jag drivit länge med att sänka trösklarna. För mig är det jätteviktigt att vi finns ute i samhället."
Jag tror jag förstår tanken.
Det finns ett "jag" som sänker trösklarna, inte ett "vi" som är folket i Alvesta, kyrkfolket.

Om allt detta säger jag nu: Red alert!
För ni kan väl inte tro att ett friskt kyrkoliv gestaltar sig så här?
Såklart inte. Nu gestaltas något annat.

21 kommentarer:

  1. Tack för en tänkandes människas reflektioner söndagen med ämnet Gud eller världen som nu läses Rik inför Gud. Samla skatterna i himmelen, den investeringen kommer ingen åt! an.

    SvaraRadera
  2. http://tidskriftenevangelium.se/blogg/till-slut-kommer-sanningen/

    J

    SvaraRadera
  3. Den röda månen är uppenbarligen en varning eller snarare påminnelse (se Joel 2:31). Vi strävar efter äkthet och renhet när det gäller mat (ekologiskt), men vi försummar att uppmärksamma vår antropocentriska inkrökthet, väl inarbetad efter Cartesius cogito ergo sum. Det "egologiska" vill lura oss att mäta allt med människans mått. Det blir till slut en feel-good mentalitet som blir normen eller feeling is believing. Det schleiermacherska slöjmakeriet dominerar i det postmoderna men så ej bland de som inte frivilligt låter sig beslöjas av känslor och låta sig styras av det som för tillfället känns jättebra.

    SvaraRadera
  4. Dagens Fras:

    "Klerikala Vanvettet"! Jaha, där satt det!!! Nog ligger det något profetisk i en blodröd måne...

    Sara Bergquist

    SvaraRadera
  5. Nog är det ändå precis så här man vill ha kyrkan? Om man nu ö h t vill ha kvar kyrkan, vill säga. Alltså civilreligion, något fint och högstämt vid enstaka tillfällen, lite medmänsklig godhet, lite (inte för mycket) av vår tids moral (och absolut inte gångna tiders moral), lite bekräftande av de förhållanden som råder.

    Den betalande medlemsskaran vill det. Den härskande klassen vill det, även om denna gärna smiter från att betala för både TV-licens och civilreligion. Majoriteten av de kyrkoanställda vill det.

    Få vill Kyrka.

    Alltså är det som det är.

    GG

    SvaraRadera
  6. Tack för fina ord om spadar och pippifåglar! Jag tänkte faktiskt innan gudstjänsten att om det är någon som reagerar på att Gud välsignar så skulle det vara du. Det gläder mig att du lyssnade uppmärksamt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag lyssnade uppmärksamt i Göteborgs stiftsgrupp för 7 år sedan Ludvig då du sade "healing" när vi andra pratade om helande och förbön.

      Radera
    2. Vilken källor anför du för att Gud (på svenska) välsignar? an.

      Radera
    3. Hej Rickard!
      Jag har ett vagt minne från denna samling. Jag sa fel ord, ja. Ber om ursäkt.

      Radera
    4. Jesus, kyrkans r, har spelat ut sin roll. Frågan är om hn hade behövts öht?
      /Sub versus/

      Radera
    5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    6. Är det en tröst att du Ludvig inte är ensam? Men hur många egentligen?an.

      Radera
  7. Rattandes ett lastfordon norrut längs E4-an hörde jag i Hälsingland samma radiogudstjänst. "Ta emot Guds välsignelse" vill jag minnas att det påannonserades och formuleringen skärpte min uppmärksamhet. Minns jag då rätt utsades Välsignelsen trinitariskt och rätt - "HERREN välsigne er..." osv.

    I övrigt fanns en del intressanta och givande tankespår i sändningen. Inte minst beskrivningen av Gud som människoinkännande - typ. Det var bra. Men jag saknade pucken i mål. Alltså att Guds människoinkännande tog det radikala steget att Gud själv blev människan Jesus. Det sades inte. Vilket gjorde att det mest blev vackert passningsspel utan rassel i nätet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stig! Den hittills enda konstruktiva kritiken som framkommit än så länge. Tack! Du har faktiskt en stark poäng i ditt anförande. Hade tiden och texterna gett mig tillåtelse så hade jag mer än gärna skjutit den pucken i mål!

      Radera
    2. Stig, så sas det inte. Du minns fel. Eller bättre: du är såväl programmerad på vad du ska höra, att du inte hör förändringen. Ludvig sa att vi skulle ta emot Guds välsignelse och så var det beteckningen Gud i stället för "Herren", Kyrios, JHVH.
      Hur detta kan uppfattas vara en konstruktiv kritik när den i sak är felaktig och bygger på ett hörfel och ett minnesfel, övergår mitt förstånd. Man kan kolla genom att lyssna på nätet.
      Och lite enkelt: varför skulle kritiken nödvändigtvis vara konstruktiv? Borde den inte vara nedgörande om tron förändras från det uppenbarade till det påhittade? Vad innebär prästlöftena rent dogmatiskt?

      Radera
    3. Dag: Nej, det var inte den delen av kritiken jag åsyftade heller. Jag sa "Gud välsigne..." inte Herren, inte Kyrios, men väl JHVH (vilket du ju förstås vet inte är samma som Adonaj utan Adonaj är ett sätt att slippa uttala gudsnamnet).

      Avslutningsvis vill jag åter igen tacka för sången. Den var så fyndig och putslustig!

      Radera
    4. Anders Stenström30 september 2015 21:58

      Men _JHVH_ översätts väl ingenstans med _Gud_?

      Radera
  8. Nu kunde man kanske förväntat sig att en präst agerar i samklang med Kyrkans tro och inte på något annat sätt. Men jag är glad att du gillade sången. Jag sjöng den för hundarna på kvällspromenaden

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt för hundarna! Då kom ju ändå något gott ut av det hela. Om jag hittar min kyrkohandbok någon dag skall jag försöka följa den i framtiden.
      Allt gott!

      Radera
    2. Intressant sakupplysning om hur en präst ser på kyrkohandboken när Svenska kyrkan sätter alla klutar till för att skapa en kyrkohandbok. Det kanske egentligen inte finns något intresse för kyrkohandböcker men så mycket större intresse för präster att själva gestalta?

      Radera
  9. OK. Jag kanske missminner mig. Var nog bara glad över att det var i Fadern osv namn och inte något annat. Säger kanske lite om de förväntningar alt farhågor jag har inför "gudstjänster" i radio. Sorry.
    Men min hockeymetafor står jag för. En del goda passningar, ett och annat friläge men inga "goa ord om Jesus". Sorgligt men sant.

    SvaraRadera