Debattregler och transfiguration

Andra anförandet togs bort med hänvisning till tidsbristen i kyrkomötet förra året. Nu skulle denna tidsbrist kunna bero på att kyrkomötet beslutat att vara en dag kortare eller bero på något annat. Eller så blir det ingen tidsbrist. Begränsningar i talartid kan man få ta till i ett pressat läge, men då vet presidiet att nu tycks tidsplanerna spricka. Kan man veta det så här lång innan kyrkomötets andra session? Självklart inte.

Jag kollade som hastigast förekomsten av ett andra anförande 2014. De var till antalet 18. Varje inlägg fick som mest vara 2 minuter. Det fattade beslutet, fattades på grundval av en dryg halvtimmes erfarenheter av tidsnöd under ett tre dagar långt kyrkomöte.

Kan det finnas andra motiv?
Jag kollade vilka talare som utnyttjat möjligheten till ett andra anförande.
Jag grupperar dem

Centerpartiet
Lars-Ivan Eriksson
Daniel Tisell

FISK
Jerker Schmidt

Frimodig kyrka
Evelina Johansson
Berth Löndahl
Hans Weichbrodt

Miljöpartiet
Lena Klevenås

POSK
Johanna Andersson

SD
Julia Kronlid
Margareta Larsson

ÖKA
Bo Hanson

Utan beteckning
Axel W Karlsson

Därtill biskop Åke Bonnier.

Några talade två gånger i olika frågor, vilket förklarar 12 personer som får 18 markeringar.
Ingen socialdemokrat och ingen från Borgarna, som ni ser. Att gruppledaren för ÖKA, Claes Björndahl, får väl närmast noteras som en personlig illvillighet mot docenten Hanson. Vad skulle det annars vara? Vanlig vilja till välförhållande?

Varför skulle nu det andra anförandet dras in? Svaret är uppenbart. Det handlar om att minimera debatterna och inte låta olämpligt folk som av olämpliga välja valts in i Kyrkomötet få stor plats. Och kan det politiska etablissemangets Sverige inte klara hem debatterna, återstår att minska talartid som ett sätt att värna de demokratiska arbetsformerna.

Men minns att räkna. Ett andra anförande om 2 minuter gånger 18 talare blir 36 minuter, om hela talartiden används. Och det gör den nog inte. Vad betyder beslutet? Att möjligheten att knyta ihop ett tema går förlorad. Det behöver en talare inte alltid göra, som ni förstår. Men nu finns inte ens möjligheten. Anförande samt två repliker. Det motsvarar vad den gamla frågedebatten, en mini-debatt, hade. Kyrkomötet gillar inte att vara ett öppet forum. Kyrkomötet gillar slutna utskott och beslut som förankrats i de stora grupperna. Helst så stora att de kan hanteras av några få.

Nu till transfigurationen.
Den bestås jag. Innan gudstjänsten, får vi veta, tänkte Ludvig Lindelöf. Han tänkte att om någon skulle reagera när det sägs att "Gud" välsignar, så var det Dag Sandahl. Han är alltså transfigurerad till något slags orakel, kanske den en präst bör tänka på innan gudstjänst, noterar Bloggardag.

Jag kollade hur det är med välsignandet och vem som välsignar. Först i Septuaginta, LXX. Där står det Kyrios. Så gick jag till den hebreiska texten: JHVH. Det är alltså det ord som de judiska lärde förde över till grekiskan som Kyrios. Och Kyrkan känner inget annat sätt att välsigna än att Herren välsignar och så konkretiseras det hela när Treenigheten tas till intäkt för det som sker.

Gudstalet är ett religiöst tal.
Det är lämpligt för den synkretistiska civilreligionen men med den har vi lämnat den kristna tron, den allraheligaste tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Det är inte särskilt mycket till kättarjakt att påpeka det förhållandet.

Konstaterandet att Svenska kyrkan inte kan hantera att det dyker upp en synkretistisk civilreligion, alltså att vi fått en religiös våg efter några årtionden på 1900-talet av mer handfast materialism, förvånar inte. Denna religion är parasitär till sitt väsen och måste ha en bärare. Inget kan slå Svenska kyrkan som den bäraren, men likväl är det förvånande hur enkelt prästerskapet ställde upp på förändringen. Eller inte. Vi skulle kanske skriva boken Prästerna som kom in från kylan? Nu får de vara med igen, när de säger rätt saker på ett lagom intellektuellt torftigt sätt. Gud Moder vanmäktig och fåglar platsar i den ramen.

Minns ni sången om Lilla Ludde.
Jag kom att tänka på den och friserade något när jag behövde göra en mental bearbetning av det faktum att en präst gör en hemmasnickrad välsignelse, som alls inte återger den erfarenhet som är den kristna trons.  Lika lite för den delen som när det sägs "Herren välsignar er och ..." Svaret på det som sägs ska förstås inte vara ett "Amen" utan ett "Jaså. Hur vet du det?" Och varför uppröras? Därför att välsignelsen gör vad den säger och den som gör det är Herren. En kristendom utan Fader och Herre är religion men inte kristendom.
Nu till den finstämda sången:

Här kommer lilla Ludde, håhåjaja
Bärande heresier, håhåjaja
Här kommer Luddes vänner, håhåjaja
Bärande på detsamma, håhåjaja.

Inte mycket till rim, medges.
Men rätt träffsäkert och roligt att sjunga när dysterheten över religiositeten och de religiösa hantlangarna blir svår. Främst, förstås, dysterheten över att Ludvig Lindelöf står och tänker på Dag Sandahl innan gudstjänsten. Det är faktiskt mer än vad jag själv gör.
Hur kom han alls på tanken?
Undrar Bloggardag