Wachet auf!

Jag kanske inte förstod söndagens fina upprop, men medge att det var lite otydligt.
Handlade det om flyktingkatastrofen eller handlade det om att DN behövde agera efter händelserna med Julia Caesar eller var det SD eller var det alltihop och lite till?
Jag kände mig mest eländig och fick trösta mig med Widar Andersson. Sämre tröstare finns.
http://www.folkbladet.se/blogg/widardirekt/alla-dessa-goda-kandisar/?blog=2518025&entry=8593354
Ändå lyckades han inte riktigt. Min upprivenhet var lite för stor.
Det DDR-mässiga i uppställningarna kommer jag nämligen inte förbi.

Det är populärt att tänka sig DDR-regimen som ondskefull. Det var den - men i de bästa avsikter. "Doktorns kniv gör ont men gott."
DDR kom till som en god statsbildning sedan Tredje riket gått under. Partiet hade alltid rätt därför att det var gott och ville väl. Eftersom välviljan var grundkoncept, kunde mycket tillåtas. Våld, beklagligtvis. Men främst en uppfostran av medborgarna. Så god var denna uppfostringspedagogik att det svenska skolväsendet kunde inspireras från DDR. Jag säger bara Stellan Arvidson. Jag lägger till: enhetsskola, grundskola. Till uppfostran hör självfallet att kontrollera så att medborgarna inte får saker och ting om bakfoten.
Så var det. Det är på sitt sätt historia. Så är det. Det är svensk samtid.

Expressen plockade bort en krönika av Ulf Nilsson som publicerades 2010. Fem år senare? Det förklarar tidningens kulturchef Karin Olsson. När Expressen fick klart för sig vem Julia Caesar var, hon som skrivit den bok Ulf Nilsson nämnde i sin krönika, "ansåg vi då inte att vi kunde låta krönikan ligga kvar på sajten och riskera att ge 'Julia Caesar' legitimitet." Detta hade inte kunnat tänkas och sägas bättre på Neues Deutschland. Får man legitimitet om man nämns i Expressen med en kommentar att problem som pekats på är verkliga problem? Och vem ska vi låta legitimera det ena eller det andra? Fattar ni faran? DDR-faran.

Det är nog rätt uppenbart att folk fattar att integrationen är ett faktiskt problem i Sverige och om det inte får sägas, är det media som får problem. Hoppas jag. Fast det är ju inte alldeles självklart att de som ser problemen är de kritiska. Det kan också vara vanligt hyggligt folk som tar sig till det gemensamma invandrarcaféet i skolans matsal eller i församlingshemmet för att fika och öva svenska därför att de inser, att så mycket inte fungerar.

Jag blir alltmer kritisk mot statsmakterna som lastar problemlösningen på civilsamhället och mest bidrar med applåder till alla som gör frivilliginsatser. Det är andra saker som krävs av stater för den folkvandring som nu är, talade min gamle folkskollärare om och det var mer än 50 år sedan. Det handlar inte bara om flyktingar som vill komma undan blodbadet IS står för. Det handlar om människor som vill ha del i vår bättre framtid och är beredda att riskera allt för den sakens skull. Politisk och byråkratisk fantasilöshet, dvs oförmåga att tänka sig in i människors situation, oförmåga att se världen som de ser den, blir katastrofal. Och saken hjälps inte av de behjärtansvärda uppropen. Det blir ingen folkrörelse av detta för den samlade mediakåren kan inte skapa folkrörelser. De skapas av folket. Nerifrån. Inte från publicitetshusen. Att de gamla folkrörelsepartierna omformats till politiska maskinerier får sina konsekvenser. Medborgaren blir mediekonsument, det är allt. Och ska då förmås att handla på kommando. Men det är inte detsamma som folkrörelse att folk förmås röra på sig.

Löfvens tal?
En högst ordinär predikan, förutsägbar. Alan förstås. Och en brevskrivande flicka. Sådana ingår i den politiska rekvisitan, vilken reklambyrå det nu var som införde just en person att relatera till. Greta 78 eller hur det nu blir. Nog är det lite uppseendeväckande med politiker som egentligen inte talar politik. De som hörde sina frivilliginsatser prisas, fick väl slicka i sig. Men det berömmet hade många kunnat få också för ett år sedan...
Själva det grundläggande problemet i Afghanistan, Irak, Eritrea, Somalia och Syrien, det som gör att människor är på flykt, kom han inte åt. Inte heller den struktur som faktiskt beslöt sig för att bygga Festung Europa och som somliga kritiserade när fästningen konstruerades. Säg vad ni vill, men nog visste konstruktörerna vad de ville och hade politiskt stöd för det just för att hålla massor av människor utanför Europa.

Jag läste Antje Jackeléns söndagstankar på twitter:
"Gud som är en o allas far, låt oss tänka minst en millimeter större om dig! Då står vi bättre emot det som sliter isär vår värld"
Jag tyckte det var vackert skrivet. Men vad betyder det? Att vi ska tänka att Gud är större? Jag vandrade runt med hundarna och söndagstanken skavde. Den kändes felfokuserad. Kan det vara så, att jag inte tänker så mycket om Gud, därför att jag mer tänker att Gud tänker om mig och uppenbarar sin goda vilja som ett glatt besked till mig?
Skulle det få till följd att jag skulle tänka minst en millimeter större om mig och min kallelse i världen, men samtidigt minst en millimeter större om alla andra och därmed bättre stå emot det som sliter itu vår värld.
Och min stackars tro då? Det är nog en tro där jag aldrig försöker tänka en millimeter större om Gud. Det tror jag mig inte om att kunna. Däremot är jag glad över det gudomliga avslöjandet, själva uppenbarelsen.

Det är mycket jag inte vet. Jag får väl fortsätta ta mig igenom boken av Aron Lund, Syrien brinner, Silc Förag, 2 uppl nov 2014, 700 sidor men pocket)

Och så skulle jag vilja ha ett uppföljande reportage om hur det var när ärkebiskop Wejryd representerade Svenska kyrkan hos presidenten Assad. Varför uppvaktade han? Vad sa Wejryd då? Sa han något om den syriska säkerhetstjänstens trägna arbete? Sa han något om rättfärdighet som ett kristet krav på statslivet? Finns det någon anständig journalist som vill gräva här?

Till er som orkat så här långt.
Kommentarer måste vara signerade. Kanske någon slunkit igenom. men jag har försökt att konsekvent radera de anonyma. Det är lite tråkigt. Några var riktigt roliga. Så skriv fortsatt roliga eller spetsiga kommentarer men med namn eller signatur. Nom de plume, liksom.