Heja Norge!

För första gången är det nu två (2) listor i kyrkovalet den 13-14 september. Åpen folkekirke är alternativen till Nominasjonslisten. Åpen folkekirke kan den välja som är "skuffet" eftersom homofila inte får gifta sig i kyrkan. Nominasjonslisten består av folk med "forskjellige synspunkt".

Pastor Laegdene ser att på Nominasjonslisten är 4 av 11 kandidater "imot kvinnelige prester' och pastorn  tror inte att detta är representativt för församlingarna. Flera synpunkter ska få plats i kyrkan. Så vad blir 11-4 - i Norge också? 7?

Kari Helene Skog är "prestedatter" men har inte fått gifta sig med sin partner i kyrkan. Det är "grusomt" att ingå i en gemenskap men inte få fira i kyrka. Hon kandiderar i valet
Genom att rösta på Åpen folkekirke kan dagens praxis förändras, säger Skog, och listan stöttas av en rad kändisar i Norge. Så står också den norska kyrkan inför den största organisatoriska förändringen på 500 år. Alla kyrkomedlemmar över 15 år kan rösta. 13,47% röstade förra året. Nu hoppas Åpen folkekirke på fler röstande.

Dels ska det röstas till 1235 menighetsråd, vilket betyder att ungefär 8000 personer ska röstas in, dels till de norska stiftsstyrelserna, 11 stycken, och de som sitter i stiftsstyrelserna utgör så kyrkomöte. I Norge röstar man i kyrkovalet samtidigt som det är kommun- och landstingsval. Jag tror valen sker i två olika lokaler, men det hindrar nog inte en rejäl ökning av antalet som röstar. Jag menar, om 13,47% röstar på en enhetslista så talar väl allt för ett rekordval när det finns två listor och två frågor att driva, den om enkönade vigslar och den om kvinnor i prästämbetet. Vad gäller den senare frågan kunde man förstås tycka att det är underligt att den ska upp. Beslutet om kvinnor i prästämbetet är i Norge 67 år gammalt. Staten fattade det.

Heja Norge, ni kommer att få en ny kyrklig situation. Kanske tydligare än i Sverige, för så brukar det vara, när norrmännen hakar på trender från broderlandet i öster. Kyrklig splittring, alltså.
Ska man tycka synd om norrmännen?
Ja, med samma beklagande tonfall som när en norrman avslöjas som dopad i skidspåret. Då beklagar vi alla. Sedan går vi undan och skrattar ut. Sådana är svenskarna.

Lex orandi, lex credendi, hette det. Bönens lag är trons lag. Det var fromt på sin tid. Nu ser jag begreppet användas för att genom förändringar i ord, liturgiska formuleringar, bereda vägen för en annan teologi och egentligen för en annan religion. Borde inte Johannesevangeliet 14:1-14 som evangelium 2 årg på 4 s i påsktiden väck? frågas i Sann mot sig själv - öppen mot andra. Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan (2011 s 19). Kan man sjunga att Kristus är världens ljus, han och ingen annan, sv ps 37:1 (aa samma sida). Sug på frågorna och muttra ditt "Lex orandi, lex credendi".
Inför en ordning för enkönad vigsel så införs ett annat sätt att tänka om äktenskapet. Vi måste tänka efter fastställd modell, det är det latinska ordets nya innebörd. Och någon bestämmer modellen, det är finessen.

I Norge på samma sätt.
Driv igenom teologiska förändringar genom ett kyrkoval där tre miljoner medlemmar röstar. Vox populi, vox Dei-modellen kommer att fungera. Folkets röst är Guds röst. Och det är en förändring mot hur det var för 500 år sedan, det kan man lugnt säga. Fader Gunnar skrev om "den ockuperade kyrkoprovinsen", en provins där evangeliet tystar och folkmeningen förs fram. Så illa är det nog och det kommer att märkas tydligare i Norge. I Sverige smygs förändringar igenom med större diskretion. I Norge finns det också lite tydligare alternativ till statskyrkligheten.

Får jag komma dragande med Jürgen Moltmann igen utan att ni tröttnar? Folkkyrkor kan inte stå emot. De saknar motståndskraft.
"Weder von der Volkskirche noch von den einzelen kan Bereitschaft zum Widerstand erwartet werden. Sie sind konstitutionell nicht widerstandsfähig. Dies jedenfalls war die Lehre des Kirchenkampes in der Zeit der deutschen Diktatur von 1933 bis 1945."
Jürgen Moltmann Theologie heute i Stichworte zur 'Geistigen Situation der Zeit' 2. Band: Politik und Kultur. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1979 s 766
Moltmann uppfattar mycket i det teologiska livet som "betingade reflexer" (aa s 755)
Det tål att tänka på.
Jan Myrdal skulle vara mer precis när det handlar om situationsbestämda betingade reflexer. Han skulle säga: "Skit flyter!"

Nu kanske inte de romerska katolikerna ska slå sig för bröstet. I Imre Kertész senaste roman, Den sista tillflykten, Weylers 2015, (snart i en bokhandel nära dig) undrar han över de katolska biskoparna i Ungern, som röstade för judelagarna och frågar: "Har ni klart för er att katolska kyrkan (för övrigt även den judiska och alla andra församlingar) under fyrtio års tid förbehållslöst har kollaborerat med de kommunistiska myndigheterna och utlämnat åt polisen de katolska präster som tog sitt kall på allvar och handlade i prästvigningens anda." (aa s 17)

Så hur ska själva beslutsorganisationen fungera i Kyrkan, särskilt i en nationell en folkkyrka?
Den måste ha ett konstitutionellt skydd för evangeliet - mot kungamakt, mot biskopsmakt, mot prästvälde, mot teologer, mot de religiösa och mot folkopinioner.
Är det så i Sverige och Norge.
Nej, och det får sina konsekvenser. För evangeliet och för folket.
Vad kan man säga då?
Bara ett enkelt: Heja Norge!