Biskop Ytterlighet

Hans biskopliga ytterlighet är arg och anklagar de romerska katolikerna för stöld. När jag såg den anklagelsen tänkte jag, att nu blir det just så upprört som det blir i familjeträtor. Jag kan till dels förstå. Må vara att en stiftelse har äganderätt och proklamerar att inget nytt hänt, alla är lika välkomna som tidigare, så har mentalt något nytt inträffat.

Tidigare for någon svenskkyrklig till Berget, som kommit till i det svenskkyrkliga som ett uttryck och instrument för det allmänkyrkligt goda, och var glad för den gästfrihet som visades de romersk-katolska. De var också där.
I fortsättningen reser den svenskkyrkliga till ett romerskt katolskt sammanhang och kan förstås vara glad över den gästfrihet som tveklöst kommer att visas de svenskkyrkliga.
Lite annorlunda har det blivit.
Jag värderar inte.

Ett problem vid konversion är förälskelsen.
Förälskelsen är ett sinnestillstånd som är och fungerar som en berusning. Det sunda omdömet brister och alla invändningar eller alternativa perspektiv avvisas enkelt. "Det kommer att bli bra" är det mantra som upprepas. Det är inte läge för kritiska analyser och det ska man inte heller begära. Minns tingsrättsdomen år 1928. En man var åtalad för att han berusad kört bil. Det hade han otvivelaktigt, men åtalet ogillades med motiveringen att föraren var full och då brast omdömet. Det kunde inte läggas honom till last. Det finns logik också i det som ter sig egenartat. Men det är inte just där de kritiska analyserna görs.

Ett annat problem är sorgen och känslan av förlust.
Några lämnar sin plats i ledet. Vi står inte skuldra mot skuldra. Inte kan jag anklaga dem som går även om jag blir frågande därför att privat- och gruppkonversioner trots allt inte befrämjar ekumeniken och definitivt försvagar oss, som vill stå för det Svenska kyrkan var och rimligtvis i sitt djup är. Vi lever i en tid när betydande krafter mer resolut vill skapa om Svenska kyrkan till bärare av den samtida civilreligionen.

Ska vi anklaga Svenska kyrkan?
Och vad är då Svenska kyrkan? Biskoparna? Kyrkopolitikerna? Kyrkoarbetarna? Eller något mycket mer än de samtida aktörerna, något sui generis? Är det sant att Svenska kyrkan växlades in på främmande spår och är läget det, att alltför få vill ha Svenska kyrkan tillbaka på banan? Viktiga intressenter kreerar nu det civilreligiösa i stället för kristen tro, det kan jag tänka mig, men vad gör en kyrkokristen då? Går? Eller gör? Motstånd, alltså.

Vad har biskoparna svarat?
Beskeden växlar. Thomas Söderberg samtalade. Han är gammal politiker och då är det inte så viktigt med papper, dokument och minnesanteckningar som att det skapas ett samtalsklimat. Det visar sig vara en svaghet om det uppstår en diskussion om vad som verkligen sagts.
Mikael Mogren överraskades av samtalets vändning. Han tänkte sig nog att retreatgården ville presentera sig för stiftets nye biskop och talade först om tystnadens betydelse vid sammanträffandet. Sedan drabbades han av blixten, när han fick pressreleasen om kommunitetens konversion. Han var så tagen så han glömde almanacka, Bibel, anteckningsmaterial och pressrelease när han vacklade iväg.  Att biskopens drabant stiftsgårdsföreståndaren anklagade Berget för att vara emot Mikael för att han är homosexuell, var en tarvlighet som noterades i sammanhanget, men inte något Mikael sagt. Självklart var den gamla frågan om kvinnliga präster på S:t David uppe, det har jag fattat.
Uppgiften att Berget riktat framställningar som Svenska kyrkan aldrig svarat på, bekymrar mig. Men det förvånar mig kanske inte.

Mikael Mogren ska vi nog tycka synd om.
Han fick ett problem kastat till sig.

Å andra sidan: Svenska kyrkan har förändrats. De som gav gåvor till Berget i tanke att detta skulle vara något viktigt för Svenska kyrkan och dess folk, kanske inte nu känner igen sig i den kyrka som tillskapas. Det heter så, tror jag. Tillskapas. Varför skulle de det, förresten?

Själv funderar jag på hur det ska vara med mässorna.
Det reserverade sakramentet i tabernaklet, det Martin Lönnebo ordnade, är det det svenskkyrkliga eller det romersk-katolska? Ska det stå två burkar bredvid varandra och ska gästande präster veta vad som är vad? Ska man sätta i en röd lampa inuti tabernaklet, som säger att "det här sakramentet får de svenskkyrkliga inte röra."

Jag vet inte vart det som nu händer leder?
Till en ökad ekumenisk medvetenhet bland de evangeliska katolikerna i Svenska kyrkan?
Till en glad insikt att de nu eller snart nog är så få, att de kan vara tillräckligt få för att Gud ska göra förnyelsens under?
Till en beslutsamhet, att inte låta Svenska kyrkan tuffa vidare på det spår hon växlades in på utan se hela det gnostiska och nihilistiska sambandet?

Utskottsarbete, kyrkohandboksarbete, utjämningsutredning, samtalsklimat i kyrkomötet, Sigurdur (som jag faktiskt sett) och trevliga kyrkomöteskamrater skriver jag inte om. En man undrade vilken B-utbildning jag fått i det militära när frågan om krisberedskap kom upp och jag var tydlig i mina omdömen. Jag gjorde en snabbgenomgång av utbildningsgång och tjänstgöring. Utbildningsförband och skolor men inte krigsförband, befattningar och sådant. Ledamoten satt tyst. Jag log. Vid ett annat tillfälle tror jag det var en anklagelse, att jag talade om sådant som andra inte var informerade om. Var det så att Läronämnden missat vad konciliet i Nicaea sagt om könskorrigeringar? Men om detta skriver jag just ingenting.