Jag funderade över det apokalyptiska, tecken i tiden.
Vi evangelisk-katolska brukar inte falla i farstun för judaiserande läror och vill inte spekulera, men visst är samtiden omvälvande och vi är nu närmare frälsningen är när vi kom till tro. Det vet alla. Det är närmast matematiskt. När jag funderade en stund och tänkt över hur himlakroppar ska upplösas och människor stå rådlösa vid havets och vågornas dån, slogs jag av insikten: Jag är döpt. Jag blev genom dopet Guds barn och Gud ville dessförinnan mitt liv, det som finns i Guds hand. Jag behöver inte spekulera över sådant jag inte begriper. Gud vet vem jag är och det finns roliga /himmelska om ni vill säga så hellre, frommisar/ hemligheter framför mig. De flesta åren ligger bakom mig, men Livet ligger alltid framför mig.
Jag inser att jag funderat när jag ser världshändelser rapporteras, men också eftersom jag just läst Imre Kertész, Den sista tillflykten, Weyler, Stockholm 2015.
Imre kombinerar livsglädje med livsleda. Det fascinerar mig. Han bedriver europeisk civilisationskritik. Det utmanar mig att tänka. Han är på ett sätt självcentrerad utan att egentligen bli självupptagen. Då blir han en samtalspart eller kanske en apart samtalspart. Imre Kertéz träder fram som den i sin tid villrådige.
Nobelpriset fyller honom med både glädje och tomhet. De evangeliska själasörjarna vet vad han skriver om. Men Imre är inte anonym. Han är känd. Han har blivit känd för att han gjort andras livsöden kända i sina romaner. Hade han varit anonym, hade han inte varit trovärdig. Tänker jag.
Visst har detta bäring på bloggkommentarer. Den öppna diskussionen är ett mer verksamt verktyg. Å andra sidan är det möjligt att en kommentator kallas till biskopen för samtal och ser man vad som hänt de friska träden, Torbjörn Lindahl och Dag Sandahl, kan man fatta att domkapitelsanmälningar är fullt tänkbara. På vilka anklagelser som helst. Men friheten kan man fundera över, Sofia Lilly Jönsson gör det ,när hon bloggar med bloggposten Om anonymiteten i offentligheten.
Vi lever i ett land med grundlagsfästa fri- och rättigheter. Det måste få praktiskt genomslag. Stå censorerna emot! Värna öppenheten, uppmuntra dialog, kritik, satir! Det blir i längden bäst så.
Det finns ett än mer intressant anonymt dokument än anonyma bloggkommentarer.
En anmälan gällande en präst som ville förklaras obehörig i Visby år 2008 och blev så. Han fick sin behörighet åter i januari. Nu anmäls han för det som aldrig utreddes i Visby 2008 och anmälan är ställd till domkapitlet i det stift där han nu bor. Anmälaren önskar "vara anonym så långt det är möjligt, både mot Visby domkapitel och" - här är det maskerat i den anmälan allmänheten får läsa, men jag tror att namnet på den präst anmälaren syftar på står där.
Anonym anmälare? Varför? Som en krypskytt?
Hur är det alls möjligt att begära omprövning av ett beslut fattat av Visby domkapitel? Det är inte möjligt. Påståendet att domprosten inte blev hörd för att bidra till utredningen är uppseendeväckande. Han hade väl alla möjligheter att säga vad han hade på hjärtat i domkapitlet? Här ter sig mycket egendomligt - och anonymt!
Så vad har hänt, när anonymiteten är hållning i offentligheten och när det kommer till anmälningar. Tre av anmälningarna mot Torbjörn Lindahl var just anonyma. Hur står det till med de kristnas frimodighet att stå upp? Ska de smyga in genom himmelens port under anonymitet också?
Till anmälan har fogats ett intyg att de händelser som beskrivs i Gotlandsmagasinet Horisont stämmer överens med sanningen. De som undertecknat intyget kan vid behov berätta mer men önskar "total anonymitet" och "fullständig anonymitet gentemot Domkapitlet i Visby och mot" - maskerat. Detta sagt i något som man önskar ska vara en rättsprocess. Hade Kafka fattat något eller borde hans bok betraktas som ofullgången när man ser den svenskkyrkliga verkligheten?
Vi är rätt många som menar att prästen förfor olämpligt.
Visserligen las polisanmälan ner men i alla fall. Och Kyrkostyrelsen beslöt att gå igenom rutinerna när en präst begär att bli avkragad, rapport från det arbetet kommer i höst. Men det som nu händer är ett underkännande av Domkapitlet i Visby och anmälaren vill gräva fram händelser som ligger sju år eller mer bort och ett i sammanhanget främmande domkapitel ska börja gräva. Hur blir det? Domkapitlet där prästen bor beslöt att inleda ett tillsynsärende. Det måste vara sakligt fel. Eller inte? Kanske prästen flyttar till ett annat stift - ska domkapitlet där då inleda ett nytt tillsynsärende? Och om prästen på nytt går fri men flyttar om något år, ska han anmälas på nytt? Det hela blir orimligt. Men det orimliga blir möjligt när aktörerna kan välja att vara anonyma. Ska vi fatta ett beslut att ett domkapitel inte kan ta upp anonyma anmälningar? Den som anmäler måste stå upp för sin sak med sitt namn.
Motargumentet att de rädda då inte har en chans att få rätt är allvarligt.
Fast vad är det för kyrkosystem där människor blir rädda?
Om t ex biskopen får kännedom om ett missförhållande, kan väl ett tillsynsärende inledas utan anmälan. Tänker jag.
Måste inte ett stycke tillit vara grundhållning i det kyrkliga? Jag kallas vid namn av Gud. Det skulle leda till ett kristet bruk av namn, en respekt för varje människa och en grundläggande beredskap att möta den människan och hennes erfarenheter och insikter. Det skulle också leda till renare konflikter.
För det är inte konflikter vi ska rädas. Det är det som döljer sig i konflikterna som är farligt.
Har jag nu broderat på något annat tema än att de kristna blivit den nya mänskligheten?
Jag tror, hjälp min otro!
Jag läser vad bloggaren skriver.
SvaraRaderaMed stort allvar läser jag och den enda kommentar jag har - men den är viktig - är densamma som för snart fyrtio år sedan då jag läste Religionsvetenskap tillsammans med blivande präster.
Nämligen att det är viktigt att inse att moral, tillit, människokärlek alls inte är något som just Kristendomen har monopol på.
Allt detta finns i oss människor, det gäller att se det hos varandra och bemöta varandra så, att vi öppet vill och vågar vara de individer vi är i de mänskliga sammanhang, där vi lever och verkar.
Sedan är det förvisso så, att Kristendomen med sin tro och lära existerar och lever - liksom övriga religioner - och att en del av oss hör samman inom dessa, utifrån den tro vi har.
Öppna diskussioner, förtroendefulla samtal, trygg insikt om varje människas rätt - skyldighet måhända - att välja sin väg och mötas med respekt, så länge hen inte skadar någon annan - nog är det en sådan tillvaro vi vill samarbeta omkring, en sådan värld vi vill bygga, vi människor.
Och då är anonymitet ett gift, ett mycket farligt gift - som tydligen för att tala med Falstaff Fakir - i detta för mig okända fall, omger Visby Stift.
Önskar alla en fin helg!
Man kan undra om inte de som anmäler anonymt till domkapitlet har samma attityd som Jesu fiender som ville ha något att anklaga Honom för (Lk 6:7). I vår nuvarande postmoderna kontext, som inget DK kan värja sig mot, kan det räcka med konstruerade anklagelser för att det skall bli ett så kallat TÄ.
SvaraRaderaDet räcker i värsta fall med att den anklagade "kan uppfattas" av en betydande majoritet att vara så som man önskar dvs. inte önskvärd.
Med hjälp av "dekonstruktion" kan man få bibeltexter att "försäga sig". Med hjläp av anonyma anmälningar till DK kan man knuffa de präster man vill komma åt så att de tappar balansen. Är det verkligen så här illa? Om nu Guds namn kan missbrukas av oss syndare, varför skulle vi då inte kunna missbruka vår frihet så att vi dekonstruerar vår "fiende" till ett hatobjekt för att i möjligaste mån rättfärdiga vårt krypskytteri?
Man har ganska höga tankar om sig själv när man kallar sig som en av de friska träden. Men du snyltar på Torbjörn Lindahls anmälningar. Det finns som jag sett inga likheter er emellan. Han har inte drivit en förtalskampanj mot en enskild individ där han i oräkneligt antal inlägg insinuerat och anklagat enbart i syfte att smutskasta.
SvaraRaderaJag hör vad Anna säger och sorgligt nog är mitt intryck, att hon har rätt.
RaderaKanske vore det på sin plats, att bloggaren reder ut detta, ber om ursäkt helt enkelt, så att vi kan gå vidare utan allt detta onödiga och missklädsamma bagage.
-Arga (och för all del, åtminstone utanför bloggen, trevliga) Anna är nog precis den kvalitetsgranskare Sandahl och en del kommentatorer ibland behöver, säger Maja med det allra sötaste leende under de muntert vippande morrhåren.
RaderaElaka Katten Måns
Yttrandefriheten gäller bara inför lagen. Domstolar får inte bestraffa folk för att de sagt eller skrivit något. (Med några undantag.) Men det finns ju många andra sätt att bestraffa den som yttrar något förgripligt. Man kan få sparken från sitt jobb, bli stoppad i sin eventuella karriär, uthängd i pressen och utsatt för näthat. Redan att det någon gång varit "bråk" kring en person kan drabba denne många år efteråt. På det personliga planet kan även en anmälare drabbas. Vi har ett klimat där domar fälls och sanktioner vidtas mot nästan alla som inte håller käften.
SvaraRaderaAnna och Ingrid! Nu går ni för långt i era anklagelser. Vad finns det för grund i Annas påståenden om att "han i oräkneligt antal inlägg insinuerat och anklagat enbart i syfte att smutskasta"? Räcker det att bara påstå detta? Vem enskild individ åsyftas? Vilken förtalskampanj?
SvaraRaderaThomas! Som långsam och långvarig läsare av denna blogg måste jag ge A och I minst ett halvt rätt. Bloggarens mååånga inlägg om Antje har insinuerat och anklagat. Det som möjligen kan diskuteras är syftet. Har det varit bara för att smutskasta?
Raderaen Björn i Kyrkan
I och med Björn i Kyrkans kommentar nedan fick du svar. Sedan är antalet kanske inte oräkneligt, men de är väldigt många och jag orkar inte räkna dem.
RaderaDet borde väl egentligen vara en självklarhet, att gör man en anmälan till en myndighet, så skall den vara undertecknad med ett namn. Någon måste ju våga stå för anmälan, annars skall myndigheten förpassa den till papperskorgen där den rätteligen hör hemma.
SvaraRaderaMen jag drar mig till minnes att anonym anmälan mot en präst tillämpades, en gång i vart fall, här i stiftet också. Man fick rätt att till biskopen rapportera anonymt om en präst. Och det säger sig självt, att det då saltades ganska ordentligt i argumenten, något man annars inte hade vågat om man tvingats ståta med sitt namn. Nu blev det inget av egentligen med den där aktionen, men visst måste det ha varit otrevligt för den berörde prästen och en ynkedom av biskopen som lät detta ske. Jag vet att prästfacket skarpt ogillade tilltaget. Sådant skall bara inte få ske.
"Präst från Skara stift"
Man ska inte vara anonym. Men de icke-anonyma anmälarna i Sandahls fall, varav en "civil" fick sina namn och telefonnummer publicerade på denna blogg i samband med anmälningarna. Så att andra ska akta sig för att göra likadant, får man förmoda, eller bara som bestraffning och hopp om att de skulle få "ovälkomna samtal"?
RaderaAnonyma anmälningar till myndigheter förekommer ofta i vårt land: Om någon t ex har den dåliga smaken att ha barn eller djur är det enkelt att göra dennes liv till ett helvete med anonyma anmälningar till sociala myndigheter respektive djurskydd. När mjölkböndernas situation nagelfars bör detta också tas i beaktande. Många lever med konstant rädsla tills slaktbilen kommer och hämtar de sista korna. Jag väljer att vara anonym nu, men när det yngsta barnet fyllt 18 år, då ska jag bli en sådan där sur gubbe/kärring som ingen lyssnar på, fastän de skriver under eget namn.
Radera-Små tankeställare skall man bli glad över! säger Pelle allvarligt. De skärper tanken och slipar bort sånt som inte håller. Att Sandahl alls släpper fram dem, visar att han har intellektuell resning.
SvaraRaderaNu tittar Maja igen uppskattande på Pelle i sånt där äckligt samförstånd.
Elaka Katten Måns
Det ska bli intressant att se hur domkapitlet hanterar denna anmälan. För mig, som jurist och f.d. domare, är det fullkomligt otänkbart att ett domkapitel skulle överpröva ett annat domkapitels beslut. Det senare domkapitlet kan självfallet bara pröva sådant som inträffat efter det förra domkapitlets beslut. Men, men, rättssäkerhet verkar dessvärre inte vara Svenska kyrkans bästa gren så vi får väl se hur det går.
SvaraRaderaVad anonymitet beträffar måste man skilja på kommentarer på bloggar och anmälningar. Tar man steget att anmäla en präst till domkapitlet får man vara så god att stå för den genom att ståta med sitt eget namn. Annars kan man hålla tyst. Det är ren och skär anständighet. En regel som sa att anonyma anmälningar gick direkt i papperskorgen hade varit bra men frågan kompliceras av att biskopen har ett tillsynsansvar oavsett varifrån uppgifterna kommer, vilket gör en sådan regel mindre realistisk.
När jag var ett ärende byggdes anklagelserna på anonyma anmälningar som ingen ens vet om de fanns. Utredningen hade som grund samtal med arbetskamrater och chefer, helt under sekretess. Motanmälningar lades också under sekretess. Anmälningar mot den/de som begick övergrepp bara försvann. Allt som talade för mig hemligstämplades.
SvaraRaderaResultatet blev en dom som bara var löjligt enkel att överklaga och få rätt. Men sorglig nog följer sånt med både i sinnet och på arbetsmarknaden.
Vi har här diskuterat domkapitlens förfarande tidigare. Det har tagits upp på många ställen och - tror jag - i pressen. Ändå fortsätter de lagvidriga utredningarna.
Det är väl bara att skrika högt igen. Om man orkar.
Kyrksyster: Du är inte ensam./Gunnar Peterson
RaderaAnmälan uppmärksammas. Så icke friande. Anmälan som lämnas utan åtgärd, tas som intäkt för vidare misstänkliggörande. Ingen rök utan eld, tänks det. Så blir anmälan värre än eventuell påföljd. En modern pöbel- och lynchjustis? En häxjakt? En folkdomstol/Volksgericht?
RaderaP
För övrigt bevistade jag ett barndop i dag och barnet fick ett gosedjur av prästen under gudstjänsten. Det var fint.
SvaraRadera