Insani sunt Romani, del I

"Dom är inte riktigt kloka, dom där romarna" heter det i Asterixhäftena. Insani sunt Romani, på latin. Nu är inte romare i detta avseende romare, som attribut till det katolska, utan beteckningen på den härskande klassen och den härskande klassens lydiga redskap.

Vad ser vi nu?
Det är väl enklast att ge sig in i några kyrkoherdars tankevärld. Vi börjar med den bäst betalde.
http://malmo-pastorat.smrt.se/news/282

Anders Ekhem vet att berätta att det i Ungern sätts upp taggtrådsstängsel för att stoppa människor som söker frihet och ett nytt liv. "Motiveringen är att bevara det kristna." Samma motivering anar Ekhem i Finland.

Nu är väl detta faktiskt inte riktigt sant. Det är Dublinförordningen som Ungern följer. Och den har antagits också av Sverige, om jag fattat saken rätt, och i går kväll fick jag lära mig om hur en regering kan sätta förordningen ur spel. Avsikten med förordningen var att skapa några gemensamma regler för invandring till Europa. Ungern sätter inte förordningen ur spel. Därför blir det som det blir. Men förordningen är gemensamt anstagen, av våra politiker också. De ville Festung Europa med ordnade möjligheter att ta sig in i fästningen. De kunde inte föreställa sig det som nu är.
Att Orban talar om skillnader mellan islam och kristen tro är inte särskilt förvånande. Det gör Imre Kertész också. Men det är inte detta Dublinförordningen går ut på.

Nu kan vi bortse från triviala upplysningar som dessa i sammanhanget.
Anders Ekhem avlägger sin antibekännelse:
"Är taggtråd som stänger ute den som är på flykt att vara kristen? Är selektion av människor av olika tro att värna det kristna? Då vill jag inte vara kristen. Då vill jag inte heller leva i ett land som kallar sig kristet. Då har jag inte längre en kristen tro."

Det var en bekännelse!
Är inte kristen tro något som har med Kristus att göra? Bortsett från Dublinförordningen, som ska stänga ovälkomna ute, det som alls inte var en ungersk specialitet utan en europeisk. Och vad är det som händer vid den yttersta domen om inte just en selektion av människor av olika tro? Det är väl därför de kristna talar om tron på Kristus och hur avgörande den och inte våra gärningar eller missgärningar är?

Jag tar Ekhem på orden. Han vill inte vara kristen. Han har inte längre en kristen tro.

Eller har han?
Ekhem skriver: "Den kristna tron berättar att det lilla barnet bär Guds väg genom liv och död."
Är det intellektuellt fattbart? Bär Guds väg? Eller ÄR vägen?
Det slirar, minst sagt, i detaljerna.

Vi fortsätter:
"I sitt djup är därför den kristna tron inte en objektiv sanning som vi säger ja eller nej till. Det är livet som drabbar oss, utmanar oss, och kallar på oss som människor."
Barnet som ropar på oss är Gud. Är barnet Jesus?
Inte självklart:
"Den människa, oavsett tro, åsikter, språk och ursprung som genom sitt liv och sin övertygelse berörs av barnet som ropar och vågar gå över gränser, är på den väg som Jesus säger leder till Gud."

Det är fint skrivet. Men det är faktiskt inte kristen tro utan ädel moralism eller, på gammalt språk, gärningsrättfärdighet.  Det är en i religion draperad gärningsrättfärdighet, ty världen är numera religiös vorden. Till och med Morgan Johansson prisar t ex Svenska kyrkans flyktingarbete och få har vett att skratta åt denna teatro ecclesiastico.

Så vad ser vi?
Grundläggande oenighet om vad kristen tro är.

För somliga av oss är den avslöjad sanning/uppenbarad sanning.
Jesus är vägen, sanningen och livet och han har sagt det själv, inte fått orden lagda i sin mun.
Tron är i denna mening objektiv och något man kan säga ja eller nej till att växa i.
Tron hämtar livskraft i söndagens eukaristi, i Ordet, i insikten om nåden som möter i förlåtelsen och i gemenskapen, de kristna sammanfogade till en gemenskap vi inte själva valt. Den gestaltas i vardagen för dit skickas vi av Kristus själv: "Gå i Herrens frid", säger prästen och skickar ut församlingen till vardagens vedermödor och strider.

Vad ser andra?
De berörs av barnet, barnet i Bodrum eller något annat barn, och vågar gå över gränser. De berörs "genom sitt liv och sin övertygelse" och det handlar inte om tro, åsikter, språk eller ursprung, är på den väg som Jesus säger leder till Gud.
Det är något annat, det. Sentimentalt kanske. Moraliskt, definitivt. Högtstående, antagligen.
Bäst är om vi alla i varje fall kunde vara överens om den saken, att vi ser två olika hållningar. Två slags rättfärdighet, om ni vill. Trons rättfärdighet contra en rättfärdighet oavsett tro.
Ekhem är med sin antibekännelse något på spåren. Ska insikterna få några konsekvenser för en kyrkoherde som bekänner att han inte är kristen? Ellr var antibekännelsen bara ett retoriskt grepp?

Vi kanske borde tala om dopet också.
Ärkebiskop Antje Jackelén talar om hur dopet binder samman alla kristna världen över. Det är så. "Men just i dopet ligger också den här förpliktelsen och kallelsen att leva i tro och kärlek och ta sig an människor i nöd, oavsett deras hudfärg, medborgarskap, tro eller kön. Man kan inte diskriminera om man vill bära Guds kärlek."

Oavsett vad detta det sista kan betyda konkret, tror jag att Antje har fel.
Förpliktelsen till medmänskligheten ligger inte i dopet. Den ligger i detta att vara människa. Det är inte för att Kain är döpt som han får frågan och besvarar den med motfrågan om att ta vara på sin broder. Dopet är en gåva. Om nu ordet "förpliktelse" alls ska in, är det med psalmformuleringen: Dopets gåva förpliktar, livet helt åt Gud" men inget tal om förpliktelser får skymma att det är en gåva vi får. Bra så.

Nu vill väl läsa på, antar jag, särskilt ni som tror att det är Antejejakt att diskutera vad hon säger och försöka förstå det.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/vagen-framat/

Det kommer en del II om Insani sunt Romani också, hade jag tänkt. Ty det gives fler kyrkoherdar i den bransch som brukar betecknas som "snällism".
Jag har alltså mer att säga, men ni kan inte bära det nu.