Caesar och papismen

Den som läst Kyrkans Tidning denna morgon utan att bli deprimerad, räcker upp handen. Inte ens den myckna förekomsten av lila skjortor /biskopsbilder på åtta sidor och en biskopsinsändare därtill, annonser oräknade/ piggar upp. Förbryllad blir jag mest. Antje Jackelén hävdar att frågan "Är min mor en sannare kvinna än Eskil Franck" inte kan besvaras med ja eller nej. Men det kan den väl? Det är nog säkrast att jag ägnar mig åt denna bloggsida. Den är i alla fall pigg, käck och munter.

Jag är formad i en tid med andra ideal än de innevarande.
Jag skyller på familjen med dess frihetliga ideal och skolan. Nils Rubin var en outröttlig lärare när han skulle bibringa folkskoleeleverna insikter om grundlagsfästa fri- och rättigheter. Vi lärde oss använda dem på 60-talet och vi lärde oss att det sättet att tänka och arbeta utmanade den goda smaken, dvs dem som aldrig tänkt efter ett varv till. Kyrkoherden, kommunalkamrern och kommunpolitiker från högern och folkpartiet samt andra sådana, inte minst de hemmafruar, som kunde klä sig i uniform med förkläde och hätta för att vara Husmodersförening. Skratta inte. Jag har i Idun inhämtat att husmodersdräkten betytt mycket för demokratin. Men detta var idel människor som aldrig ville utmanas av frågor om apartheid eller krig i Vietnam. Tro mig.

Vad lärde vi oss då?
Öppenhet. Beredvillighet att ställa frågor. Gå till läggen, skrev Mäster. Vi blev läsare. Och så ser jag nu ett annat samhälle. Detta samhälle framstår som löjligt. På högerkanten vågar journalisten inte skriva i Snaphanen för hon vet inte om hennes barnbarn får betala priset. Överdriven rädsla?
Jag läste hur en inom vad jag uppfattade vara den autonoma vänstern kallade en mordbrand hos en politisk motståndare för "grillfest". Då kan rädslan vara motiverad.
På andra sidan blir journalister lika rädda och andra uppbragta. De utsatta journalisterna mottog sympatier för sin rädsla. Den sympatin fick inte den som först blev rädd. För journalisterna som sedan blev uppbragta visste att skilja mellan äpplen och päron. Ni förstår. Och jag tänkte på Chestertons novell om fader Brown, som kanske heter "Den gröna hatten" på svenska. Från upphöjd position kan man göra ont, mörda rentav.

Vart tog den öppna debatten vägen, den där människor vågar säga sitt och riskera att ha fel när andra säger vad de tänker? Och varför blir det inte en debatt på lika villkor? Det är inte märkligt med att person A och person B har olika meningar om det inte är så att person A skriver i en stor tidning och person B får hålla till på nätet. Det blir ett sämre samhälle då, tänker jag. Men jag deprimerade mig med att läsa Eli Skriners politiska thriller Bondeoffer (Ordfront 2015). Skiner är en pseudonym. Där är vi.

Naturligtvis tar Svenska kyrkan smak av sitt samhälle, men inte bara Svenska kyrkan även om det syns tydligast där. När Caesar talar behöver Kyrkan höras säga emot, säga något mera eller säga något annat. Annars blir det caesaropapism av det hela. Och där är vi. Kejsarens faderliga omsorg om oss kramar medborgare, kyrkor och institutioner lika. Media står inte fria. Det blir totalitärt i den goda mening som "totalitär" hade från början. En helhetslösning för medborgarna, det var det totalitära samhället. Medborgaren slapp tänka själv.

Det är självklart att en folkkyrka som Svenska kyrkan inte kan stå emot sitt samhälle. Jürgen Moltmann menade att just detta gäller folkkyrkor. Visst har han rätt och detta är en konsekvens av den inkulturation som också är nödvändig. Den får bara inte bli total. Kyrkan finns i sin tid som en främling med annan tro och annan sed, det visste urkyrkans och fornkyrkans folk, det hör till apostlarnas undervisning. Så vad nu?

Visst minskar kyrkogången och gudstjänstutbudet. Men det beror inte enbart på Kyrkan utan också på mycket bestämda samhällsomvandlingar. Ideologiskt men också rent fysiskt. Landsbygden har blivit annorlunda, avfolkad. Samhället är annorlunda.

Jag tänker på biskopar under min levnad. Inte bara Brilioth och Ysander, Malmeström och Cullberg, Giertz och Josefson. Jag tänker på Sundby, Lindegård, Werkström, Palmquist, Silén och Herrlin eller på Hellström, Svenungsson, Weman och Fjärstedt. På bestämda punkter skulle de vara utomordentligt kritiska mot företeelser i Svenska kyrkan i dag. Fjärstedt säger det öppet. Så vad är Svenska kyrkan? De som tog den ideologiska makten och innehar den eller de som i brokighet står för ett stycke svenskkyrklighet tillsammans med dem de kyrkopolitiskt är oense med? Om någon tror det senare, varför sitta tyst och stilla i båten? Svaret är väl: "Jag sitter tyst och stilla för jag har infekterats av det rådande samhällsklimatet, men tro mig, jag hanterar det genom goda personliga lösningar."

Det tror vi gärna, för så är det förstås.
Men ansvaret för gemenskapen?
Är de personliga lösningarna personligt nyttiga - på sikt? Eller omformar de dig?
Ställer jag den grundläggande frågan om den kallnade kärleken igen?
Som ett samhällsproblem, rentav, när samhället präglas av rädsla?