Kyrkomöda

Öppningsdagen för kyrkomötet är som den är. Jag medger utan omsvep att det är roligt att möta människor men detta år känner jag ett stycke vemod när jag inser att lidande och sjukdom och sorg är något som en del av ledamöterna har färska erfarenheter av. Livet är sådant, det vet jag. Men sorgligt är det.

Sorgliga är också insikter om sådant som inte står väl till.
Uppgivenheten är verklig hos många. Men kampen - var det något annat som lovades när vi kallades till att vara präster? Och får herden överge hjorden och ta sig någon annanstans? Vi tärde pilsner i går kväll och jag tror den som sa att hon kunde förstå att präster konverterade, eller kanske vi skulle säga averterade för de har väl inte varit en del av det de averterar till - när de pensionerades, säger något viktigt. Man kan inte veta om det finns någon som på klassiskt vis stöttar den gamle prästen med det evangelium som en gång för alla anförtrotts de heliga. Å andra sidan har jag nog som präst tänkt att nu gäller det att ladda inför ett åldrande som efterhand alltmer töms. Förkunnelsen på äldreboendet innefattar inte kyrkofärder eller mystiker, antar jag. Hur jag vet det? Det kan ni fundera över. Det gäller nog att sköta sin helgelse medan krafterna finns kvar. Sedan får vi åka frihjul.

Jag funderar en del över talet om "en kristen islamistisk kultur" som kyrkoledare i Mellanöstern sägs tala för. Plötsligt tror jag inte talet. Biskopen i Erbil talar inte så. Och aposteln manar oss till att göra gott först och främst för dem som är våra syskon i tron. Det är rätt självklart, tänker jag. Och det betyder att kristna flyktingar skulle det vara enklare att infoga i det nya sammanhanget genom gudstjänstfirande. De flyktingar som kommer, kommer till ett land där statschefen enligt lag måste vara av den räta bekännelsen - och vilken den rätta är, har definierats i lagen. Därtill står korset tecknat på fanan. Man kan förstå. Och då är det förstås en integrationsfördel att vara en kristen flykting. Är det något jag fått om bakfoten?

Hur det går för Sigurdur vet jag inte.
Han jobbar väl för att ta fram beläggen för att det han skrivit på Facebook om min uppfattning om Sanningen är - sanningen. Frågan handlar nu om hans trovärdighet, oväld, saklighet. Inte om min! Och till icke obetydlig del om Kyrkomötet och personalförsörjningen av kompetens till det.
Vi får se vad som händer.

Naturligtvis kom repliken också. Någon skulle "för en gångs skull" hålla med Dag Sandahl. Sedan höll han med två gånger! Jag gitte inte fråga om vi faktiskt inte brukade hålla med varandra när vi läste den apostoliska trosbekännelsen. När vi gör detta, är det väl medhåll utöver mycket annat. Men det märker inte de kristliga. De ska skaffa sig en arrogant fiende, kreera fiendebilden. Så uppträder den härskande klassen.

Annars fylldes kvällen mest av skvaller om små framgångar i sak. Vi får återkomma. Men framgångar är inte personliga utan framgångar i sak och för saken. Om någon föreslår något som är viktigt, är det viktiga inte personen utan det som är viktigt!

Ett tema ett foajégäng eller en lobbygrupp (vad heter det när man sitter i hotellets foajé eller lobby och utbyter information, dvs skvallrar?) pratade om, gällde vad en biskop är. Biskopen är ju något mer än en domare i en tingsrätt. "Fader i Gud" har det hetat. Kan en pappa någonsin vara jävig när han månar om sin familj, vilket innefattar att han skäller på sina barn och betalar lördagsgodis med samma varma själ? Har biskoparna hamnat i en konstig tingsrättsdomarbeskrivning av sysslan att sitta i domkapitlet och döma i stället för att tänka biskopsämbete som helhet? Med den stora räkenskapsdagen för ögonen, som ni vet. Det här är värt att tänka vidare över. Vi lever i en kyrka där den mesta tiden går åt till att försöka lösa problem vi själva skapat.

Vad i dag?
Gudstjänstutskott efter gruppmöte. Och därefter kyrkostyrelse, som också ska göra ett besök i arkivet. Det är öppet förmiddagar i vanliga fall och innehåller mycket material. Ta er dit om ni är i Uppsala och läs i registren om allt intressant som finns - eller låna fram läggen för t ex tidningen Vår Kyrka.
Mödan ska krönas av stiftsmiddagar i afton.
Det är genom mycken bedrövelse vi skola ingå i Guds rike, sa aposteln. Fast han kanske aldrig varit på en stiftsmiddag ihop med några ledamöter från Växjö domkapitel, de som satte en skriftlig erinran på mig. Minns Ola Isacssons ord om meditationen, den som kan tänkas vara en svår syssla. Hatmeditationen är enkel, intensiv och fokuserad, sa pastor numera prosten Isacsson, och alla kan ägna sig åt den. Länge.