Det skiter sig

Hur eller hur. Det skiter sig. 
För miljöpartisterna saknar jag all aktning och socialdemokraterna ligger illa till nu. Människosynen skiljer oss, sa Löfven, genomför SD:s politik! Jag säger ett: Det skiter sig! Men jag funderar vidare över tillståndet i nationen, över lögnerna, halvsanningarna och den uppenbara inkompetensen. Jag vet vad jag talar om. Under en vecka var jag statsminister. Den regeringen darrade inte på manschetten. Nu då? Miljöpartisterna håller sig kvar vid makten till varje pris. Och socialdemokratin tycks ha förlorat sin främsta tillgång: folks uppfattning att partiet är regeringsdugligt. Jag hånar inte politikerna. Jag säger att vi är illa ute som samhällsbygge och nation nu. Eländet begränsas förstås inte till det kyrkliga. Det blev bara synligt där först, kanske.

Jag hanterar den olustiga förnimmelsen att jag ska uppfostras där jag sitter framför tv:n. Jag får få basfakta att förhålla mig till men många stämningslägen. Reportern har hittat någon som säger det reportern vill förmedla. Och redaktionen väljer teman som redaktionen tycker att jag ska ta till mig. Klimat, förstås. Men det är inte svårt att uppfatta andra teman som gäller för dagen och gäller för att vara dagens främsta sanning. Får jag påminna om att allt är tillrättalagt för "den moderna människan av idag", det förträffliga uttryck kyrkoherde Erik Berglund i Sövde brukade. Ni får gärna anamma det. Det relativiserar i vart fall moderniteten!

Jag fattar att en skicklig reporter hittar de personer som kan sammanfatta ett skeende. Egon Erwin Kisch arbetade framgångsrikt så. Men det är ett arbetssätt som kräver begåvning och arbete, dvs den kringläsning som gör att reportern kommer rätt. Jag bligar på bilderburken utan att övertygas. Vem i hela världen kan man lita på?

Samtidigt översköljs jag av uppgifter.

Anfäderna fick vara tacksamma om det fick höra nyheter en månad senare och somliga händelser fick de nog inte besked om förrän någon sjöng ett skillingtryck om det förfärliga som inträffat. Jag fåt det hela i realtid och nästan en stund innan. Mycket kan jag inte sortera. Jag saknar bakgrundskunskaper och allt blir fragmentariskt. En del vet jag något om - och då ifrågasätter jag det som rapporteras och finner det ytligt och okunnigt. Vad med sådant jag inte vet något om?

Man kan sammanfattat säga: Det är mycket som skiter sig. Det gör det kanske därför att det blir för okomplicerat?

Nu skiter sig klimatmanifestationen i Paris. De som pilgrimsvandrat får avbryta och ta sig hem i stället. Det är ett omen, eller? Gräddan av det kyrkliga - den i Kyrkans Hus - ska tydligen likväl till Paris liksom ett gäng kommunalpolitiker från Växjö och kanske från fler håll. De förnekar sig inte hur mycket manifestationerna än skiter sig. Men har jag sett de ifrågasättande reportagen om hur klimatkonferensen genererar ett följe som inte generar sig för att fara på allmänna medel och uträtta - vad då? Manifestationerna har ju ställts in!

För att inte tala om Säpo som den stackars Anders Ygeman måste försvara. Har vi inte sett ännu ett prov på en allmän oduglighet hos Säpo, som somliga av oss talat om tidigare? Säpo som Plattfötternas riksförbund - eller vad? Terroristen var inte ens en turist så ett hörfel kan man inte skylla på. Han var en asylsökande och mot IS. Betyder det att det finns en verklig terrorist med snarlikt namn som nu förbereder sig för ett dåd någonstans i Sverige?

Jag hör till dem som menar att landet måste ha en säkerhetstjänst. Om jag inte menade så, tror jag inte att överstarna Olofsson och Salander skulle vilja vara mina vänner. Men jag efterfrågar kompetens. Vad är det som sitter i väggarna så att så mycket går fel för säkerhetspoliserna? Ygeman får väl fortsätta att tala väl om Säpo utåt, allt annat är otänkbart, men se till att röja inåt. För egen del vill jag se en kritisk granskning av Säpo i medierna med utrymme för alla komplikationer som säkerhetsarbete rymmer.

Östra Smålands Ulf Carlsson rapporterar om våldtäkter i Kalmar län. Han får utrymme och ger en mängd rätt skakande information. Jag läste högt och fick den intressanta motfrågan "Står det i tidningen?" Jag förstod motfrågan så, att detta är sådant som sägs men som aldrig står just i tidningen. Det säger något - jag vet inte riktigt vad.

Det uppseendeväckande var något Brå konstaterat: "Det finns en betydande överrepresentation av män med invandrarbakgrund bland dem som misstänks för gruppvåldtäkter." Jag känner en viss motvilja mot att ta emot ensamkommande flyktingbarn, inser jag. Hur ska jag hantera det jag fått veta? "Det sägs att överrepresentationen av invandrare kan bero på att de är i underläge mot det svenska samhället." Det förstärker min undran. Varför tar då det svenska samhället emot en kategori som på grund av sitt underläge i det svenska samhället i betydande utsträckning är överrepresenterad när det handlar om gruppvåldtäkter? Jag hör till dem som är för ett anständigt flyktingmottagande och en kreativ integrationspolitik - men just nu känner jag att det skiter sig med både det ena och det andra.

Borde jag inte misstro Ulf Carlsson? Nej, han fungerar som en ansvarstagande reporter. Han bär information till mig, ger belägg och tvingar mig att fundera. Borde jag inte skyddas från informationer som kan förstärka min rasistiska grundhållning? Jo, så menar delar av journalistskrået, de föga utbildade som ska hindra mig från att få veta hur komplicerat allt är. Så menar inte Ulf. Han är en demokratisk journalist. Han vill att jag ska få veta när det skiter sig.

Nu undrar jag om ryktet talar sanning, att Kyrkans Tidning kommer med en kyrklig skandal i morgon. Om så, ska jag läsa med uppspärrade ögon och konstatera att om detta har ingenting i klartext sagts till Kyrkostyrelsen. Om det inte blir något? Då är jag fortsatt diskret. Missnöjespolitiker skriker högt. Resultatpolitiker söker lösningar. Också om det skiter sig.

Jag ber nu om ursäkt för det usla språkbruket. Men det är uselt i Mälardalen och bland de finkristna. I Småland talar vi så.