Marschanträde

Marschanträde med vänster fot måste betyda att med vänstern först går det framåt och/eller först med vänstern går det framåt. Men vad är vänster?

Politiskt blir jag alltmer ställd.
Jag gillade inte försöken i Lund att sabotera SD:s landsdagar. Yttrandefrihet och fri politisk åsiktsbildning är grundstenar om vi ska tala demokrati och inte omedelbart införa proletariatets diktatur.
Folk får ha fel men när de har fel har de rätt att mötas med argument.
Det är, som alla vet, inte sant att det är skillnad på människosynen mellan Löfven och t ex Julia Kronlid eller Aron Emilsson. Skulle det vara skillnad när det kommer till människosyn, är den skillnaden snarast till Löfvens nackdel. Han är antagligen mindre absolut när det handlar om människans värde och okränkbarhet än Julia Kronlid. Men Stefan Löfven sitter i saxen och måste fortsätta äta sina ord också när de begåvade inser att situationen är lite mer komplicerad. Så blev det eftersom svensk socialdemokrati inte kunde fokusera på de avgörande skillnaderna mellan vänster och höger. Socialdemokrati mot nationalkonservatism kan visa sig vara besvärligt. Lika svårt som när socialdemokratin i ett sydligare grannland skulle hantera de nationella socialisterna. Till det kommer ett mycket vitt och odefinierat begrepp som rasism. Det betyder allt och därför ingenting. Precisera! Gå på den nationella idén om detta är vad saken gäller. Och den står ju SD för. Eller ta upp folkhemsidén. Styr på de verklighetsbeskrivningar som är SD:s och agitera där. Men hitta inte på enkla slagord för att slippa tänka själva, det är mitt råd.

Vänsterns politiska styrka är de starka argumenten. Jag har inte riktigt kunnat höra dem. Rök och skrik och motionspass från domkyrkan till Gastelyckan - vad är det? Hur formuleras de politiska krav som visar att här är människor som bör få förvalta den politiska ledningen och makten?

En faktor nämns inte när det handlar om SD - och det är belysande. Det finns ett välmotiverat politikerförakt här i landet. Vi är inte dumma. Nu kommer vuxenbarnen och gör karriär inom sina politiska förbund och blir de som ska opp. Anna Kindberg Batra från Djursholm ångrar att hon sa att stockholmare är smartare än lantisar. Jo, men ångrar hon att hon tänkte så eller tänker hon fortfarande så?
Vi som läste om moderaternas fraktionsstrider i tidningen Fokus förfäras. Vill vi ha dessa personager att styra och ställa över oss? Lika illa för den som läst Suhonens bok om Julholthistorien eller minns något om fraktionsstrider i SSU. Vi är värda bättre. Det vet folk. Och röstar därefter. Detta ger SD stöd utan att de andra politiska partierna tycks förmögna att fundera över tanken att deras idoghet möts av förakt. Inte blir det bättre när man inser att Anna Ekström hamnar i partistyrelsen för Liberalerna. Då framstår Kronlid och Aronsson i SD:s partistyrelse som klart skinande ljus. De har ju inte heller broilats. De har haft en mening och fått stryk för den. Kommer det till kristen tro, antar jag att Julia är bättre att hålla ihop med än Anna - och för vem borde detta vara ett problem?

Vad är vänster i det kyrkliga?
Mikael Löwegren gjorde några noteringar i en bloggkommentar i går. Jag säger inte emot. Jag har ju sett det som kallats "vänster" i Svenska kyrkan och menar att det främsta draget i denna "vänster" är den politiska anpassligheten. Den vet att vända kappan efter vinden och upprepa de enkla slagorden. När de sedan når de inflytelserika posterna, använder de sin makt för att tysta somliga och premiera andra. Det kan väl inte bara vara jag som är lite frågande inför det nya, att biskopar kompisrekryterar till sin närhet? Hur blir detta något annat än det vanliga kejserliga, att alltid få höra vad kejsaren vill höra?

Särskilt mycket vänster är inte detta, dock. Vänstern i Svenska kyrkan kanske inte är de främsta kännarna av Marx och Engels och den vetenskapliga socialismen eller den materialistiska historieskrivningens principer. Särskilt mycket vänster är väl inte socialdemokraterna heller. De förvaltar det bestående och justerar efterhand. Och så är det också i det kyrkliga om man med "det bestående" räknat systemet, inte evangeliet och bekännelsen.

Kom ihåg att till de radikala kämparna hör ärkebiskop KG Hammar, som satt på Finngatan i Lund och skrev avhandling men inte demonstrerade eller satt i studiegrupper om marxismen, samt biskop Martin Lind, som dömdes för förargelseväckande beteende (han hade sjungit!) och var nöjd med den domen. Respektive familjer våndades över den radikalitet sönerna sedan visade när de blev medlemmar i det karriärbefrämjande partiet. Det var lika roligt som när professorskan E rekryterade professorskan B till Partiet! Jag förstår inte att folk förmår hålla sig allvarliga inför slika muntrationer.

Men vad är det då som bär uppåt? Inte vänster så mycket som den teologi som vet att få bort den samtida anstöten. Detta och så några anställda som har betalt för att proklamera all den klokskap en ärkebiskop eller en biskop besitter, det gör susen. Men så mycket mer med vänster än att Josef Stalin också hade ett kommunikatörshov, är det väl inte? Det är kommunikationsproffs som gör att det högre kleresiet visas uppskattning, får utmärkelser och hedersbetygelser. Och därmed måste det de säger ha en väldig signifikans, vilket leder till ny uppmärksamhet och nya utmärkelser. Perpetuum mobile, liksom.

Rätta mig om jag har fel!
Och så undrar jag när regeringskrisen kommer.
Blir det marschanträde med vänster fot eller sätter Löfven fram höger fot och kickar MP?
Allah vet.