Känslopjunk, utkast till en avhandling

Det är inte alltid lätt att komma på avhandlingsämnen som resulterar i kioskvältande avhandlingar, men nu har jag ett uppslag. En avhandling om Känslopjunk. Vi talar om det i många liberalteologiska och kyrkliga bakom- eller underliggande stämningsläge som styr teologi och kyrkoliv. Det handlar om sentimentalitet och subjektivism och detta sammantaget blir känslojunk. Avhandlingens undertitel skulle kunna vara "Sentimentalitet och subjektivism i symbios för en kreativ teologi och teopraxis." Man är väl inte docent inte för inte.

Nu är frågan inom vilken klassisk teologisk disciplin avhandlingen ska skrivas.
Religionspsykologi är möjlig - men då kan fenomenet hanteras som något i marginalen. Något pyskologiskt, som min gudmor skulle sagt. I marginalen är det inte. Snarast ett centralt tema.
Systematisk teologi är bättre. Vi är ju ute efter ett grundmotiv i det teologiska. En slags idéhistorisk genomgång av känslopjunk från Skriften via kyrkofäderna till Luther och KG Hammar - hur vore det?
Kyrkovetenskap skulle fungera. Då läggs vikten vid hur detta grundmotiv får ett genomslag i nuet. Känslopjunk som kyrkolivets drivkraft, alltså.
Kyrkohistoria är kunskap på avskrivning annars hade man utan vidare kunnat undersöka sentimentalitet och subjektivism från Rydberg, fram över Ignell och Lydia Wahlström till Harald Hallén och låta KG Hammar kröna framställningen också här. Det hade kunnat bli en riktigt tårdrypande framställning. Inte bara KG hade gråtit, kan jag lova. Det gör han annars gärna. Så utövar han makt.

Låt oss trots spännande alternativa angreppssätt stanna för ett kyrkovetenskapligt angreppssätt.
Här struntar jag nu i den systematiska genomgång som likväl bör finnas med i avhandlingens bakgrundsteckning. Liberalteologin är programmatiskt sentimental. Den har förlorat den stabila tron på Kyrkans samlade erfarenhet, på tanken om Guds Ords primat och tanken på trons materialitet. Den ägnar sig åt akrobatik på högre höjder med friskare och tunnare luft. Den tumlar runt i en idévärld, som på sitt besynnerliga sätt blir en spegling av samtiden. Det kan bli ett spänstigt och utblickande inledande avsnitt efter det att metod och material presenterats och tacket till mig, som gett uppslaget, förstås mångordigt och generöst, utbretts i inledningen.

Nu till det kyrkovetenskapligt hårda.
Hur avtecknar sig känslopjunket i kyrkolivet? Vilka uttryck tar det sig?
Låt oss välja några bärande exempel.

Kvinnliga präster och nattvardselement, föreslår jag. Jag övervägde också exemplet med enkönade vigslar. Där är problemet att ingen, säger ingen, i det kyrkliga egentligen talade för detta. Tvärtom var det just detta Svenska kyrkan inte skulle ha, när beslutet i stället styrde in på partnerskapsvälsignelse. Fotbytet skedde i en direktsänd lördagsintervju, där Anders Wejryd plötsligt begrep att det enda som dög var en riktig vigsel och inte ännu en kompromiss utifrån partnerskapsvälsignelse. Det blev till att kalla in Kyrkostyrelsens au till telefonsammanträde för att effektuera vad statsmakterna ville ha. Frågan om den enkönade vigseln faller därmed något utanför, som något utifrån kommande. Därför renodlar avhandlingen två teman: kvinnliga präster och nattvardselement. Båda fenomenen förstås under kategorin känslopjunk.

Kvinnor som präster först. Det moderliga är det bärande. Vi såg vart det ledde i Elise Nilssons apologi för dödandet av värnlösa i det nyligen timade kyrkomötet. Så moderligt gömmer döden oss. Förr i världen kunde de illasinnade muttra att också snygga kvinnliga präster blir tanter, men det var inget argument. Det sentimentala står också ut med tanter. Det är vackert med en moderskult och därför fotograferas gärna dop i Svenska kyrkan med kvinnliga präster.

Till det sentimentala känslpjunket hör det a-intellektuella. Saken gäller att halva mänskligheten inte får ställas utanför prästämbetet. Den besvärande omständigheten att samtliga män inte prästvigs, kan vi bortse från för ögonblicket. Men för att vara sentimental behövs ingen annan intelligens än den emotionella, EQ. Tanken att pröva kallelser i sak mot bakgrund i Kyrkans Heliga Skrift och i Kyrkans beprövade erfarenhet är så befängd, att den saklöst kan läggas åsido. Likaså tanken att försöka beskriva vad prästämbetet efter Herrens vilja faktiskt är. Faktiskt? Själva tanken på fakticitet i det teologiska blir i det sentimentala en absurditet. Vi skapar själva det faktiska.

Till det sentimentala hör nog också en folk-tanke, som hämtat sin djupaste inspiratuon hos den tyske skalden och filosofen Herder. Folkets röst är Guds röst. Om 97-99% av folket vill ha kvinnliga präster, får Kyrkans Herre vara så vänlig att inse realiteterna, annars kommer det inte in några pengar. Hur skulle det gå då? Frälsaren kan väl inte skicka folk att hämta pengar ur fiskmunnar hur mycket som helst? Skulle biskoparna ägna sig åt detta, hann de knappast resa till klimatkonferens i Paris.

Vi går över till frågan om nattvardselementen.
Tanken att Gud sänder sin Helige Ande som uppehåller Kyrkan tiderna igenom har ingen framträdande roll i känslopjunket. Traditionen blir en boja och i något som tros vara reformatoriskt genomförs det reformistiska. Kyrkan ändras ständigt och i denna förändring ligger det gudomliga.

Förändringen styrs i det reformistiska av känslan. Skulle Herrens närvaro göras beroende av gluten och procenttal? Bort det! Gud är större än så och ägnar sig inte åt teologers futtigheter. Gud bryr sig särskilt om alla alkoholister och glutenintoleranta och vill inte komma och vålla besvär. Att påven i Rom har avgjort att bara vete duger för oblatbak är ett brott mot sentimentalitetsprincipen och kan därmed lugnt avvisas. Ekumenik är en ad hoc-hållning, vilket betyder att det ekumeniska används när det känns bra så. Några sakargument, som att frågan om nattvardselementen handlar om hur det är  och inte hur det känns, behöver aldrig levereras. Det känns inte rätt att tänka så om nattvardselementen om någon med allergi skulle bli ledsen.

Den som bråkar visar sig därmed vara okänslig. Quod erat demonstrandum. Därför är begreppet "kärlekslös" en användbar kategori och viktigt blir förstås att definiera vilka som är de kärlekslösa som ur usla brunnar ösa (ett julklappsrim känns det som!) Sedan lång tid är detta en avgränsad kategori präster. De kallas så. Kärlekslösa. Lekfolk räknas inte. Det är också ett besked. Det finns kristna som inte ens är värda att bekämpa. Så efterblivna är de.

Samtidigt bekymras folk på olika nivåer av utträdessiffrorna.
Känslopjunk kanske folk inte är beredda att betala hur mycket som helst för? Egendomsnämndens ordförande, en högst sympatisk man född 1944, menade vid stiftsfullmäktigesammanträdet i förrgår att dessa utträden måste vi göra allt för att förhindra. Jag hade inte hjärta att påpeka att en god del av utträdena beror på att sådana som han och jag kommer att utträda. Ofrivilligt, kanske. Genom döden.
Hur vill Egendomsnämnden ta initiativ för att förhindra detta? Man vill gärna veta. Av diskretionsskäl frågade jag inte.

Men nu kom jag bortom ämnet.
Det säger ett: så engagerande är avhandlingsarbete.
Om någon menar sig inte ha tid och lust för avhandlingsarbete kanske den närmaste tiden i det kyrkliga likväl skulle vara av intresse att analysera utifrån det bärande begreppet känslopjunk. Se om du hittar några utslag av fenomenet - i en kyrka nära dig, som det heter.