Den verkliga motsättningen

Kyrkomötesdebatterna denna dag var väl inte särskilt upphetsande. Jag har inte räknat, men mig tycks det som om det var en övervikt av de icke-partipolitiska i talarstolen. Det bör man räkna på. Frågorna tuggas igenom, en efter en. Det är många gamla godingar som kommer i repris. Några av godingarna ter sig fräschare med åren, som den om nya sätt att vara kyrka (Leif Nordlander, FK). Annars är det den mörknande bakgrunden som med åren gör att behovet av nya sätt alltmer accentueras.

Jag går inte igenom alla frågor (den som vill kan kolla webb-tv och snabbspola gårdagen för att hitta det som intresserar) och övertygas inte av allt jag hör. Sakligt inte om att evangelisten Johannes är antisemit. För någon tid sedan snavade jag över uppgiften att en ung man från Judéen hävdat att när en från Judéen kom vandrande genom Galileen, borde galilleerna falla på knä. Dokumenterat skrävel eller dålig humor eller fyllesnack kanske, men här avslöjas kanske vad begreppet "judarna" syftar på i Johannes evangelium? Folket från Juda, judéerna. För medge att det vore konstigt om en jude från Galileen som Johannes skulle vara antisemit! Att han ogillar de skitviktiga ter sig dock troligt. Antisemitismen kan inte motiveras bibliskt, den saken torde vara klar. Frågan kommer tillbaka.

Våra vänner Olle Burell och Jerry Adbo (S) var uppe i talarstolen.
När de talade, stod den verkliga motsättningen klart fram.

För Burell är talet om "semper reformanda" inte en beskrivning av Kyrkans behov att komma tillbaka till sina rötter; Bibel och bekännelse om ni vill uttrycka saken så.
Kyrkan förändras alltid, det är hans tanke. Förändringen är själva existensformen. Den förändras utifrån samtiden och folkets önskemål om en relevant kyrka. Detta är precis det tankemönster som präglade 1930-talets Deutsche Christen. En folkkyrka som är Folkets kyrka på samma sätt som folket bygger ett folkhem. Folket blir herrar i sin Herres kyrka. Här dyker den verkliga motsättningen upp. Semper reformanda i kyrklig reformatorisk mening är maningen att alltid komma tillbaka till sig själv, att låta evangeliet göra Kyrkan ung på nytt. Burell ser begreppet reformatorisk vara det politiska begreppet reformistisk (till skillnad från revolutionär eller konservativ). I den kyrka som alltid är reformistisk är det självklart att koppla det kyrkliga till politiska projekt, som Tobacco Endgame. Kyrkan blir behjärtansvärd. Det skapar förtroende och motiverar fortsatt medlemsskap.

Kamrat Adbo ville inte ha en undersökning av arbetsförhållandena i Svenska kyrkan. SD hade föreslagit detta. Adbo uppfattade att saken gällde att de förtryckande (kvinnoprästmotståndare) ska skyddas och detta visar SD:s syn på människan.  Frågan gäller människosynen. SD har en annan människosyn, som Stefan Löfven sa när han förklarade varför SD inte skulle få vara med.

Nu tror jag inte att just detta påstående om SD är sant, inte rakt över. I SD finns folk av det slag som förr fylkades i Demokratisk Allians eller som läste den stencilerade publikationen Aktinform, men det är inte hela sanningen om SD. Högerpopulistiska partier ska politiskt hanteras med mer bärande argument. Och jag noterar att just S inte hanterar situationen med Svenska kyrkan som arbetsplats. Det finns lokala förhållanden att hantera, men det finns också strukturproblem som skapar dåliga arbetsförhållanden på många ställen. Det kan alltså samtida svensk arbetarrörelse inte se. Arbetarrörelse?

Den folkkyrkosyn som socialdemokraterna nu för fram, är synen på Kyrkan där folket är subjekt och bestämmer eller - kanske mer precist - en kundanpassad kyrkosyn. Kunden har alltid rätt. Den bärs förstås av den liberala teologi, som blir högstämd och idealistisk.  Denna teologi kan aldrig tala om trons materialitet, dvs att Gud låter det osynliga bli synligt eller att jordiska kan bära himmelska gåvor. Det handlar om idéer. Främst den grundläggande kristna tanken på alla människors lika värde. Och det tror ju jag är upplysningstidens sätt att formulera något som ska ligga evangeliet nära men som inte är det kristna evangeliet. S-målsättningen är att skapa en folkkyrka "på riktigt". Budskapet är klart.

Att 1 v ordf Levi Bergström (S) är särskilt observant på hur SD eller tidigare SD argumenterar i talarstolen är tydligt. Han korrigerar hellre den sortens folk. Andras inlägg tolereras bättre när de kan uppfattas vika ut från ämnet.

Själva kyrkosituationen, det s k LÄGET, är på ett grundläggande sätt oproblematisk i Kyrkomötet. Jag driver några resonemang om hur det står till i Svenska kyrkan, men får svaret att det är på andra ställen mycket bättre än jag tror. Det var väl roligt att höra - men hjälp min otro! Glättighetsanalytikerna, inte kyrkokritikerna, kanske är en betydande fara i kyrkolivet?

Sedan kan jag ju tveka något när miljöpartisten Elsa Christersson var glad över att kyrkan får en stor roll vid kris och katastrofer. Det betyder ju att varje kris och katastrof är hjärtinneligt välkommen! Ju fler kriser vi får, desto relevantare och mer angelägen blir Svenska kyrkan!

Modéus II hade läst biskoparnas Ett brev i en folkets livsfråga - till Svenska kyrkans präster från dess biskopar, skrivet 1951 (Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag). Modéus I hade blivit skrämd av denna läsning, riktigt varför fick vi inte veta, så skrämd att han anförde att detta var det sista som Svenska kyrkan offentligt uttryckt och daterade brevet till år 1942. Det borde skrivas något nu igen.
Det kom väl ett inlägg till på 1960-talet, men då på uppdrag av biskoparna som vänt sig till Socialetiska delegationen, om man ska vara petig och leta ställningstaganden. Denna framställning uppfattades inte heller som ett bidrag till den sexuella frigörelsen, om jag säger så. Jag tror det var 1968, men jag är numeriskt usel och kan möjligtvis blanda ihop sammanhangen. Detta år var det uppmärksammad erotikutställning i Lunds Konsthall. Det minns jag i alla fall.
Roligt emellertid att komma på att Modéus II svänger till med ett årtal vilket som helst, när han inte riktigt minns och tror att han kan komma undan med det, dvs att ingen av oss andra i kyrkomötet undrar. Men kommer biskoparna att samla sig till ett nytt sexbrev? Det kan bli riktigt intressant.

När debatten var osedvanligt trist, påminde jag hans bror Modéus I om att det är gryning för Svenska kyrkan. Vi måste hjälpa varandra att se det positiva, möjligheterna mer än problemen, tänkte jag. Jag hoppas Modéus I lät sig uppmuntras. Han skrattade i alla fall, så han blev nog glad.

Ja, så förlöpte gårdagen. Den avslutades med pilsner. Den verkliga motsättningen gäller Svenska kyrkans identitet och ärende. Den insikten kan inte pilsnerdrickandet på något sätt fördunkla. Jo, kanske. Men då har pilsnerdrickandet blivit klart ohälsosamt.

I dag röstar vi. Det ska bli intressant att se hur omröstningen om det som kallas samvetsklausulen när det gäller vigsel utfaller. Det kan vara så att utskottet vinner och motionen avslås. Då är det ändå intressant att se hur stor minoriteten blir. Att införa ett fjärde behörighetskrav, villighet att viga samkönat, kan avslås men minoriteten vara så stor att vi ändå har problem. Här är nog läge för rösträkning.