måndag 9 november 2015

I veckan

I går var det en fin höstdag på sjön. Jag hade tänkt att vågorna skulle vara så besvärliga att jag inte skulle bogsera bryggor in i skyddat läge i viken men solskenet piggade upp och jag tig den lilla roddbåten och satte kroppen i arbete. En hund i fören, den andra på kurs (nu behöver vi inte föra mer diskussioner om hundar för ögonblicket, tror jag bortsett från korrigeringen att foxterriern är 11 och inte 13 år  och kanske också bortsett från att hundar förhindrar demens). Nu är det dumt att ensam ta sig an uppgifter som enklare sköts med en  medhjälpare till hands. Det blev nästan som jag tänkte bortsett från att vänster stövel läckte och jag ramlade två gångar. Halt och eländigt och inte längre riktigt gjort för mig. Jag blir lite utförligt mest för att markera insikten, att allt inte riktigt blir som man tänkt sig. Det gäller också framtidsplanering. Så vad då i veckan? "Blott en dag, ett ögonblick i sänder" är en slags mothållning mot effektiv planering.

I veckan kommer i alla fall de första tre böckerna i novellantologin om dödssynderna. Jag ska skriva lite mer om saken en annan dag /se där, framtidsplanering trots allt!/. Och så ska jag vara med när Kyrkostyrelsen möter Stiftsstyrelsen i Härnösand. Det betyder att jag får svårt att skriva om smaskiga detaljer som berättas vid överläggningarna för det som händer i sammanträdena är inte sådant som kan hamna på bloggen. Borde det inte? Nej, det finns samtal som ska föras utan att de som samtalar blir offentligt redovisningsskyldiga till skillnad från beslut som alltid ska vara offentliga och möjliga att förstå. Och beslut föregås av öppen debatt och, självklart, av faktaredovisning. Men  samtal i sammanträden i styrelser och utskott, är en fråga för dem som valts som företrädare. Det betyder att samtalen också ska kunna föras utan skyddsnät, dvs alla har rätt att ha fel, pröva resonemang, får motrepliker och så knådas beslut fram.

Samråden mellan Kyrkostyrelsen och stiftsstyrelser tuggar på. Där fattas inga beslut men ges, som bäst, informationer. Och så har deltagarna sett varandra. Om samtalen kan jag säga så mycket, att informationen kan skruvas. Är det roligt? Inte riktigt. Det som redovisas från Kyrkostyrelsen är ju sådant vi hört till leda. Det riktigt intressanta i Härnösand, konflikten, tror jag kommer att svepas förbi med lätt hand.

Tillbaka till frågan om insyn - och begränsad insyn.
Representativ parlamentarisk demokrati betyder att väljarna väljer representanter. De väljer inte människor som i fråga efter fråga agerar på väljarnas mandat utan sådana som representerar väljarna och förväntas ha klokskap nog att hantera de frågor som blir aktuella med klokskap. "Du får ta hand om det där" är hållningen från väljarnas sida. Det betyder att väljarna får lita på att de bedömningar som görs är kloka - eller i varje fall de rimliga sett till situationen. Valen är tillfället att pröva om förtroendet för representanten finns kvar. Men för att detta system ska fungera behövs en tredje  och granskande statsmakt. Förfaller journalistiken är det illa ute med oss.

Kommer regeringen att avgå i veckan?
Det tror jag inte, men noterar att kritiken mot regeringen inte bara styr på sak (handlingsförlamning) utan också på person. En i taget. De yngre statsråden kallas "vuxenbarnen" eller " 30 30 30", som är en förkortning av ett förhållande jag inte riktigt kan redogöra för. Jag trodde nog aldrig att jag skulle få se svensk socialdemokrati förnedras så som det kan ses nu när det gäller utövandet av statsmakten. Jag tänkte mig inte heller att socialdemokratin skulle hamna i regering med galningarna i Miljöpartiet och undrar mycket över detta. En ren S-regering hade varit möjlig - så tam och tandlös som oppositionen är. Här är mitt problem. Vi har fått ett system i politiken där folk tar sig fram och upp. Partierna är inte de folkrörelseburna partierna utan beslutsfattarorganisationer med, dock, betydande privilegier, som rekryterar beslutsfattare som gör politik till yrke. Interiörerna från SSU och MUF är lika skrämmande. Det är dessa som ska anförtros utövande av statsmakt! Och hållningen ska nu upprepas: "Stockholmare är smartare än lantisar." Det är så man tänker i Agnefit, det ärevördiga namnet på den holme som bär Den Helige Andes namn numera.

Jag har sett de politiska partierna i Kyrkomötet. De imponerar inte.
Tänk om de inte är stort bättre på att sköta världsliga angelägenheter än kyrkliga?

I veckan händer väl en del vanligt också.
I går var det dansbandsmässa i Rydaholm. Folkligt, festligt, fullsatt (nästan), fromt. Jag saknade salig Hellström. Vi firade den åttonde dagen. Söndagen är både veckans första och åttonde dag. Det är sublimt. Endast svårartat sekulariserade tror att måndagen är veckans första dag. Själv är jag redan på veckans andra.

7 kommentarer:

  1. Nu är ju en stor del av "stockholmarna" inflyttade från landsorterna, och man kan ju undra vad det innebär för den intellektuella nivån i huvudstaden ... ?

    Skämt (?) åsido, läget är allvarligt, jag säger inte emot på den punkten. Tråkigt med MP som skulle ha kunnat bli en källa för förnyelse och nya fräscha ideer i svensk politik. Nu är de mest fåniga/destruktiva. Och vad det gäller S är de inte konstruktiva, det slutade de med för länge sedan.

    SvaraRadera
  2. Nu var det de politiska tjänstemännen i Regeringskansliet som åsyftades med 30-30-30, ej statsråden.

    Runt 30.000 i lön, runt 30 år på nacken och har sett runt trettio avsnitt av House of Cards som främsta merit för sitt arbete.

    Vissa ministrar får väl då i konsekvensens namn beskrivas som 120-30-30?

    Argus

    SvaraRadera
  3. MP är numera en direkt samhällsfara, speciellt för oss på landsbygden och för industrin. Landet leds av en person som har glömt det och ägnar sig åt att leka statsman i internationella sammanhang och att frottera sig med kungligheter. När det gäller stockholmare gentemot lantisar tror jag att detta gott kan sammanfattas i vad jag en gång hörde
    - I Stockholm talar människor om sig själva, på landet pratar de bara om andra! (Noteras kan att detta även syns på kommentarerna på bloggar.)

    Att leva i storstäder ger ofta en mera begränsad privat umgängeskrets. Man orkar ofta inte så mycket med alla transporter på grund av avstånden.
    På landet lever man bredare och människor känner varandra, men man har nog mer fördomar - utom för lantisar så klart! I storstäderna tror man sig vara vidsynt utom för de lantisar som man ibland själv en gång har tillhört.
    Trots att jag är uppvuxen i Malmö (fast i ett gedignare villaområde) blev kulturchocken stor när jag flyttade till den invandrartäta förorten Flemingsberg från byn i Blekinge, som jag senare återvände till. Livet är onekligen enklare här, i vart fall så länge vi får behålla läkarstationen här och vi har våra utmärkta affärer (till och med ett varuhus). Att det sedan lär vara ca tio/tjugo personer i kyrkan på söndagarna är en annan historia. Själv har jag slutat gå dit. Inte kan man sitta tio personer i en basilika byggd för 1 200 pers utan att känna sig ödslig!

    SvaraRadera
  4. Om man har följt debatten på flera s-bloggar vet man att vänsterextremister med förflutet i bl.a. KFML(r) har kidnappat Broderskap och döpt om organisationen till Socialdemokrater för tro och solidaritet, som de använder som plattform för att skaffa sig inflytande i partiet, med bl.a, en självskriven plats i partistyrelsen. Företrädare för organisationen motiverar breddningen till att omfatta även muslimer med att man ska knyta upp svansen på islam, som man har gjort med kristendomen. Detta ger credit bland partiets ateister.

    Den främsta bravaden hittills var lanceringen av Omar Mustafa som suppleant i partistyrelsen, vilket åkte ut med buller och bång - gissningsvis efter information från Säpo om samröre med numera förbjudna Muslimska brödraskapet i Egypten. Samt mer öppet efter kritik från Mona Sahlins gamla kompis Nalin Pekgul, som uppger sig vara troende muslim.

    Uppenbarligen för att blidka muslimerna har statsministern inrättat en särskild ministerpost (bostadsminister) åt miljöpartisten Mehmet Kaplan, som står nära det turkiska regeringspartiet AKP: Och är mer intresserad av utrikespolitik än av svenskt bostadsbyggande. Lägg märke till regeringens undfallenhet i förhållande till terrorstaten IS. Därtill det fortsatta stödet till Polisario (Västsahara), trots omvandlingen från befrielseorganisation till en liga som ägnar sig åt kidnappningar och slavhandel. Enligt en s-medlem som är f.d. underrättelseofficer i den svenska försvarsmakten.

    Enlig samma underrättelsekälla är Kaplan den minister, som sitter säkrast. Att sparka ut ännu en muslim ur maktens korridorer skulle framstå som islamofobiskt, så det vågar statsministern inte. Hans enda ambition just nu verkar vara att hålla kvar miljöpartisterna i regeringen. Finansministern backade i Agenda i går, och försäkrade att flyktingkaoset inte är något ekonomiskt utan bara ett praktiskt problem.

    Jag hålller med om att en ren sosse-regering hade varit bättre, och det tycker alltfler på den borgerliga kanten också. Men det bästa under nuvarande parlamentariska läge hade varit att S och M bildar regering tillsammans. Matematiken talar för detta. Inte ens en fyrpariregering bestående av S, Fp, C och Kd skulle ha en majoritet i riksdagen bakom sig. Däremot förfogar S och M tillsammans över 197 av riksdagens 349 mandat.

    Fjäsket för terrorist-rörelser med islamistiska förtecken är ännu värre i Svenska kyrkan än i den världsliga politiken. Jag har mycket svårt att tro att denna negativa utveckling stöds av socialdemokrater, som verkligen har en kristen tro, och inte bara använder sina kyrkliga uppdrag som en plattform i de världsliga politiken.

    Genom hårda angrepp på "mörkermän" i kyrkan håller man ihop den socialdemokratiska gruppen i kyrkan under de falska (s)-profeternas ledning.

    SvaraRadera
  5. Thorsten Schütte9 november 2015 kl. 13:16

    "galningarna i Miljöpartiet" - Jag är ganska trött på detta slentrianmässiga "MP-bashing" Många kristna engagerar sig där numera, se även:
    http://www.sandaren.se/debatt/decroys-inlagg-visar-pa-omma-punkter

    SvaraRadera
  6. Här kommer jag och funderar över om inte Johannes Cassianus utläggningar om de åtta lasterna kan vara en bra utgångspunkt för samtalet med Härnösands stiftsstyrelse.
    Vilka samtal som pågår bakam lykta dörrar i kyrkostyrelse eller regeringskansli finner jag det inte lönt att spekulera i.

    Hur partiföreträdare sållas fram är dock intressant.
    Jag skrev en gång en motion till partikongressen som rönte riksintresse. Om den fått bifall så hade den än idag 15 år senare påverkat regeringsbildningen. Jag vågar t.o.m. påstå att regeringen hade haft en annan sammansättning, då kan ni förstå hur tokig den var.

    Men när det var dags att utse distriktets ombud till kongressen, så var jag som nybliven medlem chanslös mot alla de som kunde ägna dagtid åt partiaktiviteter och därigenom skapat sig ett namn.
    Det är inte de med idéer som utses, det är de som fogligt följer no4mem och kan lägga många timmar som hamnar i partitoppen.
    Arbetslivets karriärselektion funkar bra mycket bättre, åtminstone inom det privata näringslivet.

    SvaraRadera
  7. "Jag vågar t.o.m. påstå att regeringen hade haft en annan sammansättning, då kan ni förstå hur tokig den var."

    Tokig? Kan det bli värre?

    I övrigt kan jag bara hålla med dig. När jag försökte engagera mig i ett politiskt parti slog jag snabbt i taket (och det var inte högt). De gamla premierades för lång och trogen tjänst och de unga (typ 20 år istället för jag som var 35) lyftes fram. Men kaffe fick jag gärna koka...

    SvaraRadera