Missnöjespolitikern och partipolitikern, en skissartad deskripition

Missnöjespolitikern är en sort för sig.
Visioner saknas. Det mest utmärkande för missnöjespolitikern är förstås att han (oftast en han) är nöjd först när han kan vara lite (eller mycket) missnöjd.
Kan det kyrkliga vara en lämplig arena för missnöjespolitikern?
Obetingat ja. De kristliga står ut med det mesta och vill hellre blommor och ljus än konflikt. Om det nu, förstås, inte gäller frågor där det är konflikt som går att använda - i eget intresse eller andras. I sådana frågor blir missnöjdhetsstrategin en annan. Visa hur färfärderliga de andra är! Dessa de andra är inte bara missnöjda utan hatiska eller sexualneurotiska eller helt enkelt underlägsna i största allmänhet.
Vi bortser från dem just nu.

Missnöjespolitikern ägnar sig gärna åt administrativa frågor.
Det är där odugligheten grasserar som värst. Det gäller att komma åt den genom att jaga handlingar, dvs ringa kansliet och begär fram material. Det får till följd att administrationen 1. måste lägga arbetstid på detta och 2. skräms. Det kan förstås vara något fel begånget, något missnöjespolitikern ofelbart kommer att hitta. Administrationen försöker ligga steget före och eliminera möjliga fel, men det tar både tid och kraft. Administrationens grundhållning heter rädsla.

Missnöjespolitikern klagar alltid.
Den kyrkliga organisationen är så usel att kommunala organ och landstingsnivån med sin av alla insedda och erkända tafflighet framstår som god. Och ändå har kyrkan haft 2000 år på sig för att få ordning på sin organisation, kan det heta.. Missnöjespoilitikern finner detta obegripligt och menar sig offra dyrbar egen tid för att om möjligt reda upp bland missförhållandena. Hotet är att missnöjespolitikern måste lämna sitt uppdrag eftersom det står så illa till. Det går folk i hans närhet på och försöker blidka honom. Han får fortfarande ta tid och kraft.

Nu vet missnöjespolitikern att det försiggår skumrask.
Det är en fråga om tid innan han hittar vad det är, men det tycks som om han har gott om tid och han kan sysselsätta många i sin strävan att avslöja skumrasket. Pengar handlar det oftast om. Kostar något i det kyrkliga måste det vara något fel på det kyrkliga. Missnöjespolitikern har inte hört prosten Olle Ekmans analys: "I näringslivet ger goda idéer pengar. I Kyrkan kostar goda idéer pengar." Missnöjespolitikern tror att de idéer är goda som i vart fall sparar pengar.

Visioner har han inga.
Allra minst visioner som kostar pengar, förstås. För honom är det kyrkliga något som håller till i det lokala. Riktigt vad firman ska tillverka där, är oklart. Missnöjespolitikern går inte säkert till gudstjänsten sön- och helgdagar. Kanske kan, för vi har det valsystemet, missnöjespolitikern hamna i stiftsfullmäktige, i stiftsstyrelsen eller i kyrkomötet. Det ändrar inte genomslaget för det lokala perspektivet. På dessa nivåer brukar missnöjespolitikern särskilt vara sur över att folk reser. Han vill ha klarlagt vad folk på de olika kanslierna egentligen gör. Det har han frågat i det lokala också med misstanken att personalen gömmer sig i församlingshem och expedition på arbetstid. Det måste bli så, tänk inte illa om missnöjespolitikern, eftersom det inte finns någon kyrkovision och inte heller någon framtidsvision. Om missnöjespolitikern vill ha något så är det att det ska vara som det alltid har varit. Frågan om det "alltid" varit så, är förstås omöjlig att ställa. Det fattar alla.

Men finns det ingenting upplyftande som styr missnöjespolitikern?
De enkla slagorden. Paroller som är just paroller och emblematiska paroller. "Kvinnliga präster" och "folkkyrka" är exempel. Till detta kommer den sentimentalitet som är gångbar i en kyrka. Föses barn fram för att sjunga, gillar han det. Och kommer det folk i kyrkan för att höra på ett mediokert  och överbetalt sånginslag i något som kallas "musikgudstjänst" är han för detta därför att det kommer mycket folk. Kvantitet blir i hans sammanhang liktydigt med kvalitet. Han skulle aldrig komma på tanken att kalla ljuständningen vid allhelgonahelgen för "ett upprörande missbruk av ljus". Folk kommer. Folk gillar.

Nu går vi över till partipolitikern.
Partipolitikern kan vara en missnöjespolitiker men inte säkert. Det kan också vara en resultatpolitiker, buren av det S-tora partiet. Det partiet är så stort så gruppmötena måste hanteras av ett litet fåtal, en ordförande, en sekreterare och så några till. När det är tid för gruppmöten hinner inte alla yttra sig. De får anteckna vad "gruppen" beslutar och rösta därefter. I pelnardebatterna uppträder de sällan eller aldrig. De försöker minimera den sortens excesser som debatt i plenum. Ordföranden är en ombudsmannatyp som uppträder leende och belevat. Att något är fel, anar de till röstboskap minimerade gruppmedlemmarna, men de hinner aldrig försöka utröna vari felet består. De kan som bäst vara nöjda med att kyrkliga pengar kommer fackliga eller partipolitiska institutioner till godo. Resande i det ekumeniska får de nämligen aldrig vara med om.

Partipolitikern vet att dra en slipsten.
Med en liten position, och sådana skaffar sig partipolitikern en masse, kan partipolitikern ta itu med organisationsfrågor. Stiftsfullmäktige placeras med kommunfullmäktige som förebild och kommunala arbetsformer införs. Revisionen blir viktig men viktigast att uppdrag fördelas efter proportionalitet. Det betyder, ursäkta klarspråket, att kompetens i en partipolitiserad kyrka blir en underordnad komponent. Organisationen får helt enkelt hålla till godo med vad partiorganisationerna kan leverera. I lyckosamma fall blir det bra. Annars ser det mest ut som en samling från PRO eller som ett resultat av en utrymning av ålderdomshemmet vid brandlarm.

Partipolitikern förnyar inte Kyrkan.
I någon mening är partipolitikern inte Kyrkan, dvs är trots allt inte med och gestaltar Kyrkan där hon gestaltas. I gudstjänsten. Partipolitikern är som den där vatteninsekten, Skräddaren, som rör sig på ytan. På ytan förnyas inte. Det kan förändras i meningen skifta utseende. Inget mer. Och då uppstår problemet att partipolitikern som inte förmår förnya, upptar en plats där någon annan som kommer inifrån Kyrkans liv, bättre skulle passa. Som bäst försenas förnyelsen. Som värst förhindras den.

Partipolitikern driver självklart Partiets intresse.
Partiet är politisk bas. Partiet kan tänkas vilja konstruera sig en religion som blir den religiösa överbyggnaden för samtidsideologin. Vi brukar kalla företeelsen "synkretistisk civilreligion". Den kan se ut på olika sätt men det gemensamma är att den inte är kristendom. In God we trust, heter det i USA. Gott mit uns, hette det i den tyska krigsmakten.

Partipolitikern har svårt att hålla reda på vilka de vanliga tjänstemännen, dvs prästerna, är. Jag såg en gång en kvinnlig komminister vandra i staden och möta en ledamot i församlingens kyrkoråd. De tycktes främmande för varandra, så främmande att jag måste fråga komministern om hon visste vem det var hon mött. Det visste hon inte. Då begrep jag att partipolitikern i vart fall inte var frekvent gudstjänstbesökare än mindre regelbunden gudstjänstfirare.

Men hoppsan!
Nu blev det fel. Jag hade satt mig i sinnet att fabla fritt, novellör som jag blivit, och så hamnar den helt fabulerade berättelsen i autenticiteten. Jag får sluta nu. Detta är nämligen och ska vara en liten novell som är fritt uppdiktad. Den har ingen koppling till verkliga händelser. En hedning skulle på sitt karaktäristiska tungomål kunna avfärda den som "djävla lögn och förbannad dikt".

Ni blev alltså lurade. Detta var ingen deskription, inte ens en skissartad. Det som nu berättades var en illusion helt enkelt. Verkligheten är en helt annan.