Stockholms domkapitel

Jag har som vanligt varit dålig på dyrkan av anfädernas andar den förgångna helgen. Jag kan ursäktas med besök av ett par av barnbarnen. Det var mer framtid så. Vad vi gjorde? Kollade film på Netflix, en om två robotar som boxades. Hette den Real Steal? Och så en Potter-rulle, förstås.

Jag predikade i Rydaholm och lovade barnen en predikan på 3-4 timmar eftersom jag inte predikat de senaste åren mer än två gånger tidigare. De brottades i kyrkbänken under tiden men gav mig high-five efter gudstjänsten.

I princip, men inte i praktiken, höll vår idé att hälla äppeljuice i en tom bag-in-box (Fumése Blanches) och så servera barnen denna dryck inför de häpna föräldrarna. Nu hade jag inte fått till silvertejpen rätt så bagen läckte, vilket Sigrid, 7, larmade om. Men tipset lämnas vidare. Mer silvertejp så går det. Jag tog ur påsen genom det lilla hålet för pipen och tryckte tillbaka den så. Klipp upp påsen, häll i juicen (eller citrondryck om ni vill), tejpa ihop och låt små barnahänder plocka ut pipen. Praktiken misslyckades, men principen håller.

Jag lärde mig också vad den stora skorstenen sa till den lilla skorstenen. "Du som är så liten ska väl inte röka."
Säg har ni erat glada barnasinne kvar?

Jag sorterade osorterade pappershögar och hittade en lunta med fakta om Stockholms domkyrkoförsamling. Undran! Varför hade jag sparat denna lunta? Här återfanns handlingarna från domprosttillsättningen 1998. Jag beklagar att jag nödgas gå 17 år tillbaka i tiden, men den  som inte kan sin historia, tvingas genomlida den ännu en gång - eller hur det brukar sägas.

Det handlar om SFS 1992:97. 3§ 1 st 3 p. I förordningen stadgas att det ska avges en förklaring inför biskops- och prästtjänster om tjänstgöring, dvs att fullt ut tjänstgöra med andra präster i Svenska kyrkans gudstjänster. Detta förklarade jag mig självklart villig att göra i min ansökan. Domkapitlet ville ha denna förklaring på ett särskilt papper, arkivbeständigt vill jag minnas. Det fick domkapitlet också. Vi skriver den 3 juni 1998. Men det fanns en hake. Domkapitlet hade formulerat en annan text än författningstexten. Domkapitlet var då en statlig myndighet. En myndighet som skriver andra texter än författning, tänk själva! Vad hade domkapitlet tillfogat. "Såväl kvinnor som män". Domkapitlet menade att dess formulering var "i enlighet med kyrkomötets skrivelse och intention".

Det halp alltså icke. att vara författningstrogen. Av elva sökanden förklarades fyra obehöriga. Dessa voro Göran Beijer, Roland Kristensson, Rolf Pettersson och Dag Sandahl.
De sju då? Hade undertecknat en förklaring som inte var författningsenlig när de sökte en tjänst i vilken rättsvård ingår. Dessa skulle rätteligen obehörigförklarats. Bland dem återfanns två domprostar, två som i olika stift skulle bli det och två som i tidens längd skulle bli biskopar.

Tillsättningen hamnade i långbänken men fortgick ändå utan att någon brydde sig om att saken överklagats.

Den 4 februari 1999 kunde Kulturdepartementet sända ut ett pressmeddelande med besked att regeringen avslog överklaganden från de fyra.
"Beslutet är ett viktigt kyrkopolitiskt ställningstagande och en klar signal till alla kvinnor som känner sig kallade att vara präster i Svenska kyrkan, säger kyrkominister Marita Ulvskog i en kommentar."
Brottet? Tja. "Trots upprepade möjligheter har de klagande inte särskilt förklarat sig beredda att tjänstgöra även med kvinnliga präster." Men den explicita saken, anges inte i författningen!!!! Vi skulle självklart vara behöriga. En annan, en helt annan fråga senare i anställningsprocessen, handlar om lämplighet. Men i nitet att göra det viktiga kyrkopolitiska ställningstagandet så...

Att grundlagsenligt befordra utifrån kriterierna förtjänst och skicklighet handlar det alltså inte om.

Caroline Krook var biskop, det var hon som haft domprosttjänsten dessförinnan, och drev en argumentation e silentio.  Genom att inte bemöta allt domkapitlet (Krook) kom dragande med, skulle vi "vitsorda" kapitlets uppfattning. Domkapitlet hävdade t ex att giltigheten av begravningar som kvinnliga präster förrättat ifrågasatts.  Den sortens dumheter var under nivån att bemöta, tänkte jag, men fick göra det i min framställning till regeringen när tystnaden om saken lades mig till last. Jag undrade sålunda som en fråga till regeringen om domkapitlet kunde belägga vad det påstod. Hade t ex en kista grävts upp och en manlig präst gjort om begravningen? Göran Beijer skrev för sin del till regeringen om "grav okunnighet" i domkapitlets yttrande.

Stockholms domkyrkoförsamlings kyrkoråd kunde redan den 9 december 1998, när Guldbrandzén förordades till tjänsten sedan de sju intervjuats i en första omgång och tre en omgång till, slå fast att "oavsett regeringens kommande beslut" ingen av de fyra andra kunde komma ifråga "eftersom de enligt vår åsikt inte kan uppfylla Svenska kyrkans beslut i ämbetsfrågan eller domkyrkoförsamlingens kyrkofullmäktiges policybeslut (juni 1998), där det klart uttalas att
'präster inom Stockholms domkyrkoförsamling skall fullt ut kunna tjänstgöra i gudstjänsterna med såväl manliga som kvinnliga präster. Vidare skall samtliga präster se tjänstgörande biskop i Stockholms stift som sin andliga ledare."

Likabehandling handlar det förstås inte om. Kyrkorådet skaffar sig en åsikt utan att tala med någon av dem kyrkorådet har åsikter om. Men det bästa är nog det sista.
Samtliga präster ska se biskopen som sin andliga ledare. Det står en doft av Tredje riket kring det tänkesättet. Kristligt sett är det än värre. Andligt ledarskap är faktiskt något annat än en formell ledaruppgift. Andligt ledarskap handlar om personligt förtroende. Det kan inte ett kyrkoråd kommendera fram.

Hur gick det med Marita Ulvskog, hon med det viktiga kyrkopolitiska ställningstagandet?
Detta år, 1999, fick hon av KG Hammar Ärkebiskopens Stefansmedalj. Den utdelas "till högt förtjänta medlemmar i Svenska kyrkan för en utomordentlig insats i kyrkan."

Allt detta hände på den goda tid när Svenska kyrkan var statskyrka och domkapitlen statliga myndigheter.
Det är väl att man har sitt glada barnasinne kvar.