Paris igen

Det är den bistra logiken som är omskakande. Attentaten i Paris sker efter plan. Högre syften legitimerar. Och jag vet inte mer än någon annan om händelserna i Paris i går kväll utan är beroende av att andra berättar. Är det "a Clash of Civilsations" vi bevittnar? Om rapporterna stämmer så här långt är det ett dåd av islamister. De behöver inte vara så välorganiserade för att ställa till med död och förintelse i vilken europeisk stad som helst.

Jag hamnar i beråd.
Är det islamister som drivs av ideologiska motiv, tanken att kalifatet ska upprättas i ett Europa som saknar motståndskraft mot islam? Så tänker en del. De ser ett ogudaktigt Europa som nu ska läggas under den lydnad som behagar Allah. Och jag vet att det var i de svagaste områdena på Balkan som islam kunde bryta in. Jag har funderat över Nordafrika och nuvarande Turkiet också, gamla kristna kärnområden som sveptes bort. Jag vill egentligen inte tänka religionskrig. Men hur få behövs det för att vi ska få just detta?

Fanons bok Jordens fördömda läste jag väl för mer än 40 år sedan. Är det nu de reser sig och tar hämnd för det som åstadkommits av Västerlandet? Det förvånar mig på ett sätt inte. Afghanistan och Irak, nu Syrien där världen låter tragedierna fortsätta. Jag tog mig med möda igenom Samar Yazbek, Resa in i tomheten. (Ordfront 2015) Det meningslösa och besinningslösa dödandet var plågsamt att följa. Jag brukar kunna läsa böcker i rask takt. Så inte med denna. Det blev för mycket ibland och detta utan att författaren frossar i obehagligheter. Men hur tar den hämnd som förlorat sin familj i de gångna årtiondenas krig? Är detta vad vi bevittna i Paris? En variant av 11 september?

Nu ska det bli nyhetslördag med upphetsad journalistik. I det upphetsade kommer det att frossas i andras nöd och några förståsigpåare ska utlägga hur det egentligen är. Det märkliga skrået av "terroristexperter" ska denna dag säga alla sina vanliga plattityder. De vet inte mer än vi och har aldrig, säger aldrig, sagt något som en normalbegåvad inte på egen hand kunnat räkna ut. De fromsinta ska fram. Har Frankrike stängt sina gränser måste det väl dröja några dagar innan pastor Helle Klein kan åka ner och ha en gudstjänst i Paris. Nu har ju en svensk dödats, så det är än mer motiverat än förra gången.

Just nu innan jag gått till dagens nyhetskonsumtion, besked om saken fick jag via sociala medier av en vän som var på besök i staden, är det väl läge att samla sig och be för denna arma värld. Må nåden komma! Men något nytt har hänt - eller något mycket gammalt.
Och jag kan inte bestämma mig.
Vad vill jag helst?
Att det ska vara ideologisk islamism eller att det ska vara jordens fördömda som slår tillbaka? Vore det inte bättre för oss om det handlar om ren hämnd och inte om den Clash of Civilasations som Huntington skrev om? Hur står vi då för evangeliet i en tid av konvulsioner? Det har vi inte riktigt övat på.
Men det är mycket nu i de stängda gränsernas Europa.
Till det kommer klimatet.
Paris igen.
Brinner Paris? frågade Führern.