Till biskop Evas försvar!

Nu släpper jag Paris för stunden. Det är en stad jag gillar. En gång satt jag med en mycket liten 1686 och en något större bok på en servering. På gatan stannade en buss och folk vällde ut. Då hör jag ett gäng ropa: "Kunde man inte ge sig fan på att den förste vi ska träffa i Paris är Dag Sandahl!"  Jag förklarade med ett leende att det kunde man... Kalmarbor, sålunda.
Nu är fadderbarnet liksom min gamla konfirmand helbrägda. Men frågan hur man drar skiljelinjen mellan islamist och islam liksom frågan om hanterandet av hela Mellanöstern, inte minst Sykes - Picot för 100 år sedan, lever. Jag ägnar mig åt mindre stridigheter nu.

Det kan tyckas vara lite orättvist att Eva Brunne ska dras runt, världen över, för att hon kunde tänka sig ta bort korset i Sjömanskyrkans kapell och sätta dit en markör för riktningen till Mekka. Hon är väl inte ensam om att tänka så? I en av kyrkorna i London hängdes lakan över de kyrkliga symbolerna för att muslimer skulle känna sig bekväma med rummet, när man hade multireligiös gudstjänst. Må vara att personer bär idéer, men det betyder inte att det bara ska handla om personer utan just om idéer, det sammanhang där idéproduktionen sker och de mekanismer som gjort att en person valts till biskop, t ex. Naturligtvis är personer viktiga, men det är intressena också. I någons intresse förs idéer fram på de högre höjderna och i någons intresse förs personer till högre höjder. Biskop Eva är inte ett isolat.

Hennes miljö var en gång KRISS.
Det var den organisation som kommit till med stora paroller som den kristna studentrörelsen. Världens kristna studenter skulle samlas. Här är en viktig insats i det ekumeniska och för missionen. Konferenser för dem som skulle in i kyrkoliv och samhällsliv i olika länder skulle kristna världen "i vår generation", som det hette (Mott).
I Lund och Uppsala fanns ett livaktigt studentarbete och  studentförbundet KSF samlade studenter. Manfred Björkquist hade varit en i rörelsen och trodde nog livet ut att detta  förbund var en viktig kraft. Det blev ekumeniskt, KRISS, "togs om hand" av en liten grupp och lyckades inte längre samla studenter.
Eva Brunnes första merit som generalsekreterare var att hantera en rörelse som allt mindre kom i rörelse, som tappade medlemmar och blev en närmast sekterisk obetydlighet.
Problemet är kanske nu, att själva modellen för hur en rörelse som folk inte vill vara med i ska drivas, är en modell för Svenska kyrkan i stort.
Den lilla KRISS-gruppen har fått ett betydande genomslag i den kyrkliga apparaten, som biskopar och tjänstemän. De har hjälpt varandra fram, förstås. Och de har hjälpts fram. Det har skett mot den mörka bakgrund som kunnat tecknas av högkyrkliga, hatiska bakåtsträvare, som varit ute efter att ta makten och driva folk från Svenska kyrkan.
Mot den bakgrunden kan också det jämngrå se ljust ut.

Eva fick förtroenden.
Hon skulle som generalsekreterare vara i Kalmar och då passade det utmärkt för kyrkoherde Olle Ekman att städsla henne för gudstjänster i Kalmar domkyrka för att visa att i Kalmar gällde normaliteten. Det blev en stor (och förljugen) kyrkopolitisk tillställning med udden riktad mot dekanat och synodplaner. förlagd just till Domkyrkan. 2000 gudstjänstbesökare kom, läste vi i tidningarna dagen efter. Första sidorna. Eva var hjältinnan men lite ljus föll också på kyrkoherde Ekman och komminister Torsten Mårtensson. Eva tyckte jag skulle komma och lyssna på henne. Vi brevväxlade och var vänliga mot varandra. Jag gick inte. De ordnar gudstjänstverksamhet för att markera mot oss och det vi tänker, säger och gör - och så ska vi vara med?!
Inget ont om Eva. Hon utnyttjades förstås. Hon lät sig utnyttjas. Vår brevväxling gav vid handen att hon inte tänkte bättre eller var bättre påläst än vi andra. Så bar det uppåt i Stockholms stift.

Jag mötte Eva Brunne som stiftsdirektor när jag inte skulle bli domprost.
Biskopen Krook skulle intervjua oss i frågan om behörighet och jag höll till skillnad från domkapitel och regering på vad som stod skrivet i författningen.
Eva Brunne var med ,men fattade inte distinktionen mellan "behörig" och "lämplig". Det gjorde Caroline Krook. Jag tyckte inte att Eva riktigt imponerade. Men det finns väl fler stiftsdirektorer i kyrkohistorien som inte alltid imponerat? Ingen stor sak i det. Det finns å andra sidan  stiftsdirektorer som imponerat. Sådana vi gillar. Ingen stor sak i det heller.

Så blev Eva biskop, vald i den ordning vi har.
Min poäng är att de som valde, visste vad de valde och ville ha. Eva levererar konsekvent det hon stått för i alla tider. Vilka förde fram henne? Vad ville de främja? Jag vet inte. Men Eva ska väl inte ensam kritiseras?

Hon prästviger inte kandidater som säger nej till enkönat äktenskap.
Jag antar att kandidater av det slaget inte uppsöker henne. Det betyder att Stockholms stift kommer att avvika på ännu en punkt från det som är normalitet i Svenska kyrkan. Detta uppfattas inte som ett problem. Stockholmare är smartare än lantisar, ni vet.
Så var det det här med Sjömanskyrkan och Mekka.
Säger hon något annat än vad religionsteologer menar? Nej, egentligen inte.

När saken kom att diskuteras, vändes hennes irritation mot Patrik Pettersson, som hon på twitter menade fört ut ett samtal i ett slutet styrelserum. Det var skickligt skrivet. Läsaren kan få för sig att det just var ett sammanträde. Så var det inte. Patrik Pettersson har inte brutit några förtroenden. Men biskop Eva kanske har, när hon för vidare ett samtal hon som biskop haft med pastor Pettersson den 6 oktober. Ett samtal "bara mellan dig och mig" hör nog inte hemma på twitter. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om Eva Brunne anmäls till Ansvarsnämnden för denna sakupplysning. Min poäng står likväl kvar. Det var andra som lyfte Eva till den plats där hon nu står. Hon ska inte ensam bära kritiken.  Och de som kritiserar henne borde tydligare styra på de grundläggande tankar som styr och styrt henne. Det kan kallas "ideologikritik".

Näthat fick hon utstå även om hon mer talar om det hat mot muslimer som visats. Då tänker jag på Kringlan Svensson, som i podradio  deklarerade (och jag citerar korrekt) att han ville "sätta en yxa i fittan" på Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg och han skulle tydligen "munk-nulla" henne också, vad detta kan betyda. Eva kallades "muslimhora", tror jag. Mansgriseri i två tappningar.
Nu uppstår frågan hur det är med Kringlan Svensson. Är han kvinnoprästmotståndare? Är det hatet från en sådan red Lindeborg utsätts för? Eller är det så illa att kulturpersonligheten Svensson, den som kallar Eva vid tillmälen men också de kyrkopolitiska gubbarna som använde sig av Eva Brunne i Kalmar  domkyrka är misogyna på ett helt annat sätt? I Kalmar alls inte så att man slog vakt om de kvinnliga kyrkoarbetarna. De använde Eva Brunne i eget intresse. Har det fortsatt så? Borde de s k kvinnoprästmotståndarna gå fria?
Är Eva Brunne egentligen det offer för omständigheter som skapar förövare? I så fall måste hon också försvaras, inte bara kritiseras.

Två nedslag för vidare läsning finns förstås hos Patrik Pettersson på http://kyrkligating.blogspot.se  och då söker man #343 och hos Lilly Sofia Jönsson på http://tidskriftenevangelium.se/blogg/laglost-land/

I dag gäller det att ta sig till Uppsala, möta kyrkomötesgruppen och så gå till Kyrkostyrelsen för att avsluta kvällen med middag. Peppar, peppar. Hoppas allt fungerar.