tisdag 10 november 2015

Journalistik

Visst är det värt uppskattning om en journalist vill veta och redovisa vad som finns i huvudet på en islamofob. Det gjorde ETC:s reporter och åstadkom ett reportage värt att lära sig något av.

Journalisten Ingrid Carlqvist intervjuades. Till detta fanns flera anledningar. Hon är opinionsbildare och placeras "till höger om Sverigedemokraterna." Det finns anledning att inte intervjua henne också, får vi veta. "Som att hon representerar åsikter som många menar är direkt farliga. Eller att man genom att upplåta spaltutrymme åt hennes tankar legitimerar och normaliserar rasism."

Här vill det till att vi som drillats i de de värderingar som bär upp ett öppet demokratiskt samhälle funderar.
Vilka "många" som menar något är, får vi inte veta. Det behövs kanske inte. Mängduppgiften räcker. Då ska minoriteter hålla käft, eller? Och så där med att "upplåta spaltutrymme" - några äger alltså utrymmet och upplåter åt andra, men inte åt vilka andra som helst. Risken finns att de avvikande legitimeras. Rasism? Definition behövs inte.  Men att Ingrid Carlqvist argumenterar rasistiskt i normal icke-politisk mening, ser jag inte i ETC. Hon är islamkritiker. Nu intervjuas hon. Reportern har träffat henne "för att försöka förstå vad hon är så rädd för". Så kan man skriva. Man hade också med en annan vinkel kunnat beskriva vad hon är så "rädd om". Åsikter som hennes existerar och frodas tydligen bland en relativt stor del av befolkningen, heter det. Belägg lämnas inte.
Nu kastar sig reportern in i uppgiften för att se "om det går att mötas, diskutera och kanske minska polariseringen."
Men det är en vidare uppgift än den att förstå, väl? Reportern är dock "genuint nyfiken".

Ingrid Carlqvist ser att det kommer människor till Sverige som alls inte tycker om Sverige och inte vill anpassa sig. Jag förmodar det handlar om integration. Motfrågan: "Var ser du det någonstans? Du slänger ur dig det som om det skulle vara ett jättestort samhällsproblem." Carlqvist håller emot och nämner de "no go"-områdena, som polisen rapporterat om. 55 var de.  Mer än 60 säger Carlqvist nu men i en parentes rättar reportern. "Det rör sig om en missuppfattning som polisen flera gånger har tillbakavisat." Nu hänger jag inte med. Var inte missuppfattningen att polisen aldrig vågade sig in i dessa områden när det egentligen är så, att poliserna aldrig tar sig in med bara ett fordon. Det behövs en back-up på samma sätt som brandkår och ambulans inte självklart kan köra in i somliga områden utan polis med. Förhåller det sig på det här viset eller är det en missuppfattning, som förts vidare i svenska medier? Jag vill veta.

Nu finns det forskning att ekonomisk jämlikhet är grundbult för hur väl ett samhälle fungerar, får Carlqvist veta. Hon säger att hon gärna läser denna forskning.

Frågan om varför Ingrid Carlqvist, journalisten, är så besviken på traditionella medier får svar: "Att ni sviker journalistiken." Motfrågan blir om det finns en dold agenda ,men så tror inte Carlqvist. I stället för att granska makten uppfostrar media folk. Där är hennes problem.

Någonstans här redovisar reportern sin undran:
"Jag börjar undra om det är någon mening med det här samtalet längre. Är det någon vits att ens börja bemöta de här påståendena?
Men uppgiften var väl att förstå, inte att gilla, om jag läste artikelingressen rätt.

Ingrid Carlqvist har varit gift med en muslimsk man och pekar nu på att en majoritet muslimer i Tyskland vill se sharialagar införda. Carlqvist skickar över källhänvisningar,  men reportern kan hantera detta: "Jag hittar flera andra undersökningar som ger en helt motsatt bild liksom forskning som visar att alla människor i grunden vill bort från auktoritära styren och korruption oavsett ursprung."
Vi får inga källhänvisningar, men jag hajade till inför beskedet om "alla människor".  Hur kan då auktoritära styrelseskick upprätthållas? Några vill väl ha dem?

Reportern talar om "stora grupper nationalistiska nynazister i Sverige idag" medan Ingrid Carlqvist inte tror att de är så många. Men nationen är viktig för henne. Den är som en familj som tänker ganska lika.
Reportern tycker inte det. "Skillnaderna mellan dina och mina åsikter är väl minst lika stora som mellan någon annan?"
- Ja, men varken du eller jag skulle skära halsen av varandra.
- Det är det väl ingen annan som gör heller ...?
- Jo, det är det.

Efter intervjun skickas alltså länkar för vidare läsning mellan reporter och intervjuad. Förhållandet anges. Artikeln avslutas därefter:"Några dagar senare sker det fruktansvärda dådet på skolan i Trollhättan." Det finns tydligen ett samband, men riktigt hur får läsaren inte veta. Ingenstans i artikeln har frågan om hudfärg aktualiserats.

Jag har inte nämnt reporterns namn. Skälet är enkelt. Hans uppgift var att via tidningen bära Ingrid Carlqvists mening till mig för att jag skulle läsa och värdera. Inte reporterns. Han är bara bäraren med ansvar för att jag får veta vad Carlqvist menar.
Fick jag det? Jo.
Fick jag något mera? Jag fick en stödjande hand genom läsningen så att jag skulle veta vad som var rätt och vad som var fel.
Jag kan inte uppfatta detta på annat sätt än som den gamla vanliga fostrande DDR-journalistiken. Nu har jag humor. Själva artikeln belyser just det Carlqvist ville belysa!

På min tid gällde att reportage korrekt återger. I ledartexter och krönikor kan resonemang skäras upp. Styrkan ligger då i korrektheten och i tilltron till läsaren och läsarens förmåga att vara kritisk. Brister denna tilltro till läsaren, vad ska läsaren då tänka om journalistiken?

http://www.etc.se/inrikes/i-huvudet-pa-en-islamofob

40 kommentarer:

  1. Reportagen var dålig. Ovanligt dåligt,men i sak , om man har läst Discpatch International, då vet man att huvudanklagelsen stämmer mer än väl. Även om reporterns samlade argument var bleka i den här texten.

    Dålig reportage gör inte Ingrid Carlqvist mindre islamofob och på gränsen till rasist.

    Jag som trodde att Dag Sandahl är en teolog och religionsvetare och i och med detta han borde ha en mer nyanserad bild än allmänheten och framför allt som den paranoida yttersta högern ,om vad som händer i den islamiska världen .

    Carlgvists huvud anklagelse är att människor som kommer hit från islamiska länder är i själva verket islamiska missionärer och har en agenda att så småningom överta Västvärlden för islam. Reportern misslyckades att initiera en vettig samtal om detta men trots detta Carlqvists agenda lever och må bra.

    Sandahl skrev till Dichptch en gång och fick mycket stryk för det.Den gången var kanske resultat av en aningslöshet (hoppas jag). Men för den skull, att han anklagades vara anhängare för rasistiska ider alltså guilty by association, behöver han inte försvara Carlqvist genom att dissekera sönder reporterns svaga argument.

    Om Sandahl diskuterar endast om artikeln har han naturligtvis rätt, det var inte bra. Men om han diskuterar om den stora bakomliggande problemet,Carlqvists och hennes gelikarnas propaganda för rasism och islamofobi, blir läget mer allvarlig.

    SvaraRadera
  2. Jag nämnde St Malachy's profetia här (från 1100-talet) och att den säger att detta är den yttersta tiden. Och ställde frågan "Är det otänkbart att Malakias hade rätt? (Eller de gamla frikyrkliga...)".
    - Och på det svarade vännen Antonias "Från vilken inrättning har du fått permission?"
    - Ack ja.
    - Det där med Kristi återkomst - ni tror väl inte på den sortens fabler?
    / SD

    https://en.wikipedia.org/wiki/Prophecy_of_the_Popes

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kristi återkomst tror jag på, men inte "fablernas värld"!
      Antony

      Radera
  3. En som tar sin kristendom på allvar är väl per definition islamkritiker? Det är inte samma sak som islamofob, i alla fall inte om man är påläst och vet vad man är kritiskt och rädd för.

    Tyvärr verkar inte många förstå skillnaden, dvs man kallar alla islamkritiska för islamofober, och sedan tror man sig ha tystat kritiken på rätt sätt.

    Så för att förstå kommentatorn MArkkus kritik av Sandahl, bör man kanske få veta om Markku anser islamkritik ok eller ej, och vad i så fall är ok eller ej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att kritisera islam utifrån kristen perspektiv kan väl kallas för religionssamtal där olika trosuppfattningar möter varandra om möjligt i dialog. Sådana samtal eller närmande på varandra är motsatsen för islamofobi = Rädslan för islam.
      Men i fallet med Ingrid Carlgvist är det svårt ens med god vilja komma till någon annan slutsats än att hon är och propagerar islamofobi och reportern gjorde dåligt job i sammanhanget.

      Det finns stora problem med islmkritiikken på grund av islams ,i parallell med alla världsreligioner , är så splittrad med tusende olika tolkningar och på brist på en central ledning i stil med stift eller kyrkosamfund eller för den del påve.

      Dom som vill kritisera islam fastnar oftast i sharia-begreppet. I vanligt fall är det okänt att i islam har fyra stora lagtolknings traditioner i relation på sharia vilket gör att det är inte självklart att hävda att islam är si och så.
      Islamofobiskt agerande har mer med psykologi att göra än innehållsanalys av islam.

      Rädslan är en farlig bakgrunds ideologi i en orolig värld.

      Radera
    2. Per-Eric Simma: Hur skulle du reagera om man i ett muslimskt land gav ut en tidning vars ENDA syfte var att kritisera kristna och racka ner på kristendomen? Skulle det inge respekt? (Det görs säkert någonstans dock.)

      Kritik mot kristendomen bör alla som är kristna kunna tåla och svara på, illvillig propaganda mot kristendom är något annat.

      Radera
    3. Kritik mot en religion är väl alltid illvilligt om man samtidigt erbjuder ett annat och bättre alternativ, t ex kristendom?!
      Att man står upp för och propagerar för sin egen religion i muslimska länder är väl inte helt oväntat, och det inger faktiskt respekt! Det inger ju faktiskt mer respekt än vissa kristna ledare i Sverige, som ju propagerar mer för islamvänlighet än för sann kristendom ....

      Radera
    4. Benedicts uppmärksammade citat av den bysantinske kejsaren Michael Palaiologos (1350-1425) i Regensburg för snart tio år sedan är fortfarande träffande och aktuellt:

      °... Zeig mir doch, was Mohammed Neues gebracht hat, und da wirst du nur Schlechtes und Inhumanes finden wie dies, dass er vorgeschrieben hat, den Glauben, den er predigte, durch das Schwert zu verbreiten‘. Der Kaiser begründet, nachdem er so zugeschlagen hat, dann eingehend, warum Glaubensverbreitung durch Gewalt widersinnig ist. Sie steht im Widerspruch zum Wesen Gottes und zum Wesen der Seele. ‚Gott hat kein Gefallen am Blut‘, sagt er, ‚und nicht vernunftgemäß, nicht σὺν λόγω zu handeln, ist dem Wesen Gottes zuwider‘. Der Glaube ist Frucht der Seele, nicht des Körpers. Wer also jemanden zum Glauben führen will, braucht die Fähigkeit zur guten Rede und ein rechtes Denken, nicht aber Gewalt und Drohung… Um eine vernünftige Seele zu überzeugen, braucht man nicht seinen Arm, nicht Schlagwerkzeuge noch sonst eines der Mittel, durch die man jemanden mit dem Tod bedrohen kann.“

      Argus

      Radera
    5. Personligen tror jag att det finns all anledning att "vara rädd" för islam. På samma sätt som man bör vara rädd för alla utopister med stora följarskaror, politiska ambitioner och vapenarsenaler.

      Om någon fortfarande inte läst Houellebecqs "Underkastelse", är det hög tid. Bifogar länkar till två recensioner, en från SvD, och för den inte så rättrogne, en från DI:

      http://www.d-intl.com/2015/11/06/recension-houellebecq-excellerar-i-giftig-kritik-av-islam-och-dess-medlopare/

      http://www.svd.se/houellebecq-om-frankrikes-muslimske-president


      Lars Jensen

      Radera
    6. Islamvänligheten, propagerad av biskoparna, blir en del av samhällets agenda, att söka pacificera och integrera en ny, stor och växande befolkningsgrupp.

      Biskoparna gör alltså endast det de förväntas göra, d v s ta sin del av elitens uppfostran av ett ibland motspänstigt folk.

      J

      Radera
  4. Ang. resonemanget om no-go-områden. Under min tid som informationssekreterare på Svenska Kyrkans Mission hade vi en gång ett seminarium med en välkänd radioreporter. Han berättade att en tidning i Örebro hade haft en artikel om en vild strejk på en skofabrik i Kumla (det fanns sådana en gång i tiden!). "Kl. 14 bröt en vild strejk ut …" Ägaren klagade över att artikeln var osann och tendentiös. "Strejken började först kl. 15"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det påminner mig om ett tvistemål där en av parterna var mycket upprörd över att motparten påstått att han suttit i fängelse vid en viss tidpunkt. Det hade han nämligen inte alls - eftersom han hade muckat vid det laget...

      Radera
  5. Gustav Natt och Dag10 november 2015 10:50

    Svag journalistik går att hitta lite här och där. Som den intellektuellt hederlige debattör DS är kan vi kanske också vänta oss kritisk läsning av de så kallade sanningssägarna i det andra diket. För att inte tala om den retorik som sprids i sociala medier av Sandahls frimodiga kyrk-vän Sjögren.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För den som inte är så upplyst att man följer den retorik som sprids i sociala medier av Sandahls frimodiga kyrk-vän Sjögren, kan man få en sammanfattning?an.

      Radera
    2. Det handlar om ett kontinuerligt delande av invandringskritiska artiklar med tendentiösa kommentarer utan att ta ansvar för den ofta gravt radistiska svans av kommentarer som följer i dess spår.

      Radera
    3. GND !

      Jag tror inte svansen kommer att vifta med hunden.
      Den nuvarande pågående höga svansföringen
      orsakar en katastrof.
      Viftar svansen med hunden kanske katastrofen
      blir mindre än total.

      Karl-Alfred
      .

      Radera
    4. DS har i sin bloggpost kritiserat en undermålig artikel. Det är bra. Förtroendet för bloggaren skulle öka om han därtill grep sig an någon av de artikelförfattare som omnämns som sanningssägare av sin fan-club. De är som regel högeryttrarna på den politiska spelplanen. Bara anspråket "sanningssägare" (givet av fansen dock) borde få det att vattnas i sandalen. En som med stor iver delar artiklar och kommentarer som sammantaget ger en kraftigt vinklad negativ bild av invandringen och som själv skriver krönikor i samma anda tillhör samma nomineringsgrupp som bloggförfattaren. Det gör det hela lite mer intressant. På nära håll finns alltså utmärkt material för kritisk granskning av vinklad journalistik. Kom igen DS, ge oss en uppföljare till gårdagens bloggpost.

      Radera
    5. Avser Natt och Dag (Skymning?) möjligen Heléna Edlund, en mörkerkraft så värd avståndstagande, att Svenska Kyrkan Malmö två gånger tvingades omplacera henne och hon mobbades bort från sin arbetsplats genom hotelser och trakasserier. Troligen med ledningens i Svenska Kyrkan Malmö goda minne.

      Döm själv:

      http://detgodasamhallet.com/category/helena-edlund/


      Lars Jensen

      Radera
    6. Nja mest är det väl Nasrin Sjögren åsyftas. Även där bör man läsa själv för att bilda sig en uppfattning om de godas och civilreligiösas unisona fördömanden av den som utmanar deras normalsvenska världsbild. Nasrins krönikor finns kronologiskt om man bläddrar nedåt i länken:

      http://samtiden.nu/sub/opinion/kronika/


      P

      Radera
  6. Viktigt från Anna: "Kritik mot kristendomen bör alla som är kristna kunna tåla och svara på, illvillig propaganda mot kristendom är något annat."

    En anonym en

    SvaraRadera
  7. Sedan vill jag också lägga till när det gäller kritik och hånfullheter mot politiker, kyrkan och inte minst ÄB för att "de flirtar för mycket med islam". Jag tror att allt detta "flirtande" är ett annat sätt att handskas med samma rädsla och motvilja som Dispatch Int. hyser. Man blir rädd för de känslor av obehag som den främmande religionen väcker, men tänker då att man ska undvika att ta fram grottmänniskan i sig för det vet man inte vad det slutar med. Eller snarare, det vet man. De försöker aktivt välja en annan väg vilket nog kan vara rätt så smart, även om det blir fel ibland.

    SvaraRadera
  8. I vilket fall tycker jag att denna "tant" från kyrkans syförening borde vara en förebild för oss alla när hon berättar om sin syn på invandringen. Om hon inte redan är det för en del här inne:

    https://www.youtube.com/watch?v=OWC2NzwU3y8

    SvaraRadera
  9. Det är nånting här jag inte får ihop logiskt; Hur kan man påstås vara rädd för en sak man kritiserar? Om man vore rädd för muslimer skulle man väl passa sig noga för att kritisera deras tro? Eller för att använda på denna blogg aktuella metaforer; Om jag vore rädd för hundar vore det väl ganska korkat att springa runt och jaga dem?
    /Per H

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har alldeles rätt, Per H. Om man är rädd ligger man lågt. Att påstå att någon är rädd för något denne kritiserar är ren och skär härskarteknik.

      Radera
    2. Obegripligt att någon kan tänka att rädsla INTE ligger bakom mycket av det vi ser av s k islamkritik. Man är rädd för att muslimer ska förändra vårt samhälle i grunden, för att kyrkklockorna ska bytas ut mot minareter med utrop, för att någon till skillnad från terroristen på Drottninggatan, kommer att lyckas med sitt uppsåt (det kommer någon att göra någon gång, jag är själv rädd för detta tillfälle).

      Rädslan finns där och göder illviljan är min åsikt. Och rädslan kan vara befogad ibland, t ex när det gäller terrorister - vi kommer att drabbas av terrorism även i framtiden. Det betyder dock inte att de handlingar man gör i rädslans och illviljans namn är okej.

      Radera
    3. Konstaterar att Anna sannolikt missade min poäng.
      /Per H

      Radera
    4. Per H: Sannolikt har jag inte det, konstaterar jag. Du menade att de som kritiserar islam inte känner rädsla för islam för då skulle de inte våga kritisera. Jag skrev att jag tror att du och Elisabeth har fel i detta. Jag tror att många känner rädsla, även de som kritiserar. Inte enbart, men som jag skrev, att den göder illviljan och även osaklig kritik. Man är rädd för att islam ska få för stort inflytande över vårt samhälle och förändra det, och därför kritiserar man.

      Jag kan hålla med om att rädsla inte alltid måste vara drivkraften (vet inte om Hitler var rädd för judar t ex) men just när det gäller islam tror jag att många är just rädda, både de som "springer efter" och kritiserar och de som "bjuder in till dialog". Många. Det betyder inte alla.

      Radera
    5. Per H: "Om man vore rädd för muslimer skulle man väl passa sig noga för att kritisera deras tro?"

      Jag erkänner att jag är lite grann rädd för t ex både muslimer och judar och skulle inte våga skriva på deras kommentarsfält på samma sätt som jag skriver på kristna bloggares. Å andra sidan har jag inte någon personlig relation till dessa religioner heller så det skulle inte vara lika interessant. Muslimer vet man aldrig vad en del av dem kan ta sig till och judar, upplever jag ibland, tenderar att vända all kritik till antisemitism. Kristna kan man känna sig trygg med i detta avseende. Misstänker att vår gemensamma nämnare, den förlåtande och kärleksfulle Jesus, har en hel del med detta att göra.

      En anonym en

      Radera
    6. Men förklara också för mig i så fall varför det inte finns någon tidning som är anti-buddism eller varför inte ett bygge av "Rikets sal" leder till samma protester som ett moskébygge.

      Radera
    7. Man vet att Rikets Sal och Buddhism inte är del av ett politiskt projekt för att ta makten i samhället. Vittnena delar ut sin tidning, so what?

      Buddhister har sin trädgårdsbuddha i stället för en trädgårdstomte. Det finns lika liten anledning att hetsa upp sig för buddhan som för tomten. Lite tomtar eller buddhor på loftet har aldrig skadat. So what?

      Men försök att börja sälja eller ställa upp trädgårdsmohammedar eller restaurangmohammedar. Då skall ni få se på ...!

      J

      Radera
    8. J: Exakt så. Man misstänker inte att Jehovas vittnen och buddister vill ta makten i samhället. Man tror att muslimer vill göra så. Därför är man RÄDD för dem och inte för Jehovas vittnen och buddister.
      På andra ställen på jorden har man dock anledning att vara rädd för just buddister, de kan tror det eller ej också vara brutala i sin religions namn.

      Radera
    9. När så gäller vad "muslimer vill" så tror jag att vi ska skilja lite på vad manliga muslimer vill och vad kvinnliga muslimer vill i många fall. Fast här gissar jag, erkänner jag. Men liksom alla andra religioner ger islam mannen privilegier över kvinnan.Liksom alla religioner förnekar männen detta, de säger att "vi har olika roller men är lika mycket värda". Männen vill INTE bli fråntagna dessa privilegier, som de ju delvis blir i en västerländskt, jämställt land. De vill inte bli av med makt och hänvisar till Gud.

      Men nu får ni kvinnoprästmotståndare absolut inte dra några paralleller till era egna drivkrafter. Absolut inte.

      Radera
    10. Nyomvändna kristna i Nepal är många gånger bokstavligt talat livrädda för buddister och har skäl för att vara det.

      Radera
  10. EN allvarlig sidoeffekt av den postmodernism är allting är lika lite eller mycket sant, och det enda som gäller är hur det känns. Då blir det minst lika viktigt hur jag reagerar för information som informationen själv. Ett stort steg tillbaka till den ostrukturerade jordgegga av vilken vi formats....

    SvaraRadera
  11. Vad kan man vänta när en extremist interjuar en extremist av motsatt slag? Kommer den andres extrema böjelser i dagen, utan bara sådant som den första extremisten finner klandervärt?

    Och vad är så chockerande med att muslimer tycker att deras tro, kultur och lagstiftning är överlägsen vår? Skulle vi inte kunna kosta på oss ett halvt erkännande att de kanske har rätt. Muslimer berättar att de ogärna drar sina interna konflikter inför svenska domstolar, för det leder bara till mer konfrontation och mindre samförstånd. Sharia är mer inriktade på att skapa win - win -lösningar, säger de.

    Må vara som det är med detta, men är det inte en naiv tro att muslimers högsta önskan skulle vara att förvandlas till sekulariserade helyllesvenskar, som älskar sursströmmning, sjunger små grodorna, och har gjort Anders Lindberg på Aftonbladet till islams nya profet?

    SvaraRadera
  12. Det förvånar mig alltid lika mycket att kristna kan så lite om islam. Tror ni på fullt allvar att vi tror på samma Gud? Först låter Gud sin enfödde son komma till jorden för att frälsa människorna och 600 år senare talar han till Muhammed och förklarar för honom att han och hans efterföljare ska döda alla kristna och lägga hela världen under islam? Låter det troligt?

    Här kan ni höra mig och Conrad diskutera ETC-artikeln. Gör gärna det!

    https://soundcloud.com/ingridochconrad

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid Carlqvist är ett rött skynke för många. Även bland de många goda och snälla inom Svenska Kyrkan. Några kanske skulle säga aningslösa och korkade?

      Hur som helst blir jag alltmer övertygad att vi har en carlqvistofobi här i landet. Och givetvis en motsvarande birrofobi, sjögrenofobi, sanandajifobi, danskofobi, ja en fobi mot allt och alla som avviker från den föregivet svenska, goda, lagoma och förnuftiga agendan?

      Svenska Kyrkan lider dessutom bl a av sandahlofobi och israelofobi. Beröringsångesten blir stor, när man riskerar kontakt med företeelser som kan förmodas avvika från de egna snällhetsföreställningarna?

      Ett folk av fober med hyperfobisk elit? Verkligheten lär krossa de många folkhemska vanföreställningarna.


      GG

      Radera
  13. Chefredaktören på Neu Zürcher Zeitung lär ha sagt följande till alla som arbetade på tidningen: "Meningar betsår av substantiv och verb. Varje adjektiv eller adverb fordrar mitt personliga godkännande!" En sådan tidning är det lönt att läsa. Pressens kris är inte bara orsakad av internet: det är en kvalitetskris, om vi rätt mycket kan tacka 68:orna för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu kanske det är en lite för välvillig syn på journalisters kompetens att förutsätta att de kan identifiera och särsklija just de fyra ordklasserna?
      Eller är det att dra alla journalister/musllimer/kristna över samma kam?

      Radera
  14. Om alla artiklar i en tidning ska betraktas som kulturjournalistik, vart ska man då söka sig för objektiv rapportering?
    Har journalister av idag inte gjort lumpen och lärt sig 6S?
    Inför varningstext på ledarsidor och kultursidor men låt nyhetssidorna vara objektiva.
    Jag utgår dock från att den aktuella artikeln var kulturjournalistik för att utröna drivkrafterna hos en opinionsbildande kulturarbetare.

    SvaraRadera