Pissande hundar

Det var lika bra att vara tydlig i rubriken så att känsliga personer kan undvika att läsa.
Det är inte ordet "hundar" de stör sig på. De vill eufemismer när det handlar om fenomenet att överskottsvätska ska ur kroppen. De känsliga vet inte att vara bibliska. Sålunda läser de i god ordning 1 Kung 16:11 "inte ett enda manfolk" men så läste inte deras fromma förfäder. I Carl XII:s bibel ser vi att Simri lät "intet qvart blifva, icke den som på väggena pissar". Och vi bibelsprängda kan också gå till 1 Kung 14:10, 21:21 och 2 Kung 9:8. King James inte att förglömma. Allt detta för att demonstrera en stor bibeltro, förstås. Det är inte helt säkert att de som talar fiiint är de mest bibliska.

Då kan vi äntligt ta oss vidare i framställningen.
Jag promenerar, fast inte denna stormiga dag anar jag, med två hundar. Grynet, en foxterrier med namn efter en dåförtiden känd tv-personlighet. Hon fyller 13 den 3 januari. Lovis är en kooiker, 3 år den 10 april. Promenad betyder ett par bajspåsar i fickan och uppmärksamhet så att hundarna är kopplade, för det finns en kanin i grannskapet för att inte tala om ett par eländiga och mycket provokativa katter. De är provocerande bara genom att vara, kan jag förtälja er. Man lär sig mycket av hundar. Inte bara så att de måste "respond to the call of the nature". De pissar små skvättar här och var för att signalera "Kilroy was here".

Det går så till att Grynet, som är äldst, gör sitt avtryck och därefter ska Lovis fram till platsen och göra sitt. Jag följer verksamheten och frågar då och då "Ska detta vara så nödvändigt? Kan vi inte bara gå vår runda - skogen, fårrundan, Blåsåsen eller Lantegendomen?" Jag får inget svar. De fortsätter som vanligt. Än här, än där. Men om Lovis får för sig att pissa någonstans, springer inte Grynet dit. Det är henne helt ointressant. Det är Lovis som uppenbarligen vill säga "jag är också här""

Det var då det slog mig.
Här har ni det kyrkliga beteendet. Där världen först pissar, pissar vi också. Lika glatt. Det var en deprimerande insikt. Världen pissar inte där Kyrkan har varit. Rollerna är helt omvända. Risken är inte att världen ska förkyrkligas, alltså. Risken är att Kyrkan förvärldsligas - och detta med sällspord entusiasm. En skvätt här, en skvätt där.

Ta flyktingfrågan. Nu ränner sttasråden till Kyrkans Hus om inte folk från Kyrkans Hus tar tåget till Stockholm för att få sitta med i regeringskansliets överläggningar. Den Morgan Johansson som med löje sett de kristnas tro, och markerat det alldeles öppet, är nu den som bjuder in. Och de kristliga kommer. Glada över att  plötsligt få duga.

Med hjälp av flyktingfrågan blir Svenska kyrkan relevant - och varje personligt öde blir en tillgång för de hjälpande. Det kyrkliga kan varken hålla på sig eller hålla sig i lägen som dessa.

Jag hör till dem som menar att det finns ett kristet ansvar att hjälpa flyktingen och den som lider nöd. Jag har på Frimodig kyrkas uppdrag motionerat i Kyrkomötett i ärendet. Resultatet blir 75 miljoner. Det går att göra kloka insatser i församlingarna för de pengarna, bara man inte glömmer att sköta det som är församlingens vanliga (och det tror jag just nu är faran...)

Samtidigt måste det vara ett kristet ansvar - vi kallar detta ansvar "politisk diakoni" - att ställa de kritiska frågorna om hur ett integrationsarbete ska gå till. Det betyder att också fråga vad det svenska samhället ska göra om betydande befolkningsgrupper vill skapa parallellsamhällen som inte integreras. För att inte tala om vilka kraftfulla åtgärder som måste till för att förhindra uppkomsten av utanförskapssamhällen, där människor lever utanför systemen och livnär sig så gott det går där. Vi kan inte ha förbryterska gäng som plockar till sig vad de behöver genom tjuvnad och våldsbrott. Och här har de kristna ett särskilt ansvar att tala människosyn.

Företrädarna för snällismens livshållning tror inte att det finns onda människor. Det vet vi att det gör. Snällismen är därför oförmögen att bygga samhälle. Det är inte de kristna. De vet att samhällsbygge sker realistiskt med hänsyn tagen till att världen har fallit i synd och blir därefter. De vet kanske också att integration är att ta in nya delar i en bestämd helhet, om man kan förstå saken så. Vi ska skapa ett Sverige som är Sverige om än på ett något utvidgat sätt. Men Sverige. Annars är det inte integration utan omskapande. Konstruktion av något annat. Är det konstruktion i stället för integration saken gäller, ska det sägas så att medborgarna kan ta ställning till om det är detta de vill. Det är inte och ska inte vara självklart att de vill det.

Tänk vad mycket man kan tänka när man går ut för att hundarna ska få göra sitt. Och det var en eufemism.  "Göra sitt" -! Jag är tydligen påverkad av Bibel 2000 och har blivit undanglidande i språket. Tillstånd i världen blir så lätt tillstånd i själen, uppenbarligen.