Paris är värt en mässa, men

Vi nåddes i går av nyheten att klimatmanifestationen i Paris ställts in.
Manifestationen. Inte konferensen. Undantagstillståndet kom i vägen. Det ges inte tillstånd till klimatdemonstrationer eller klimatmanifestationer. 80 klimatambassadörer från Sverige kommer till Stockholm, Göteborg eller Malmö i stället.

Ärkebiskopen och "kyrkokansliets anställda med uppgifter under Paris-förhandlingarna", kommer dock att åka. Ärkebiskopen ska predika Första söndagen i Advent och "sedan vara inne på mötesområdet för att träffa delegater och Svenska kyrkans partners i klimatarbetet. Hon ska också till en ekumenisk gudstjänst i Notre Dame." Det är Tinde Carlbrand, handläggare för påverkansfrågor på kyrkokansliet i Uppsala, som vet att berätta.

Det var för väl att vi fick veta detta.
Kyrkostyrelsen hade annars inte vetat något - mer än att ärkebiskopen skulle till Paris. Är det någon från kyrkostyrelsen, den demokratiska strukturen, som ska med? Det vore intressant att veta. Om det är för farligt, kanske man kunde offra en ersättare?

Jag tror vi ska nysta.
Först 80 klimatambassadörer. Vilka äro de och varifrån komma de? Vad har de gjort? Pilgrimsvandrat och sovit på liggunderlag i församlingshem eller varit klimatets ambassadörer på ett mer pedagogiskt sätt?
Vad har Svenska kyrkan för hållning när det kommer till klimatfrågor?
Jag förstår att de kristliga förstår komplicerade sammanhang som handlar om vetenskap och politik bättre än andra - men kan man få veta hur detta kommer sig? Och hur kan Svenska kyrkan ha en mening i frågan om den är politiskt särskiljande? Om den inte är - kan vi då inte lita på att det parlamentariska systemet hanterar frågorna?

Nu skulle de till Paris.
Hur många skulle egentligen tagit sig dit och med vilket transportmedel? Med flyg, tåg eller cykel? Vad skulle kalaset egentligen kostat? Jag tror kanske inte att det varit så billigt som när de yngre prästerna i Växjö stift år 1973 for med Spies billigaste till Paris för att studera dopet och efter någon tid fattade att de bodde på en bordell. Premiére Etage. Själv bodde jag högst upp och såg föga, men i lobbyn kunde också den som var och är renhjärtad förstå.  En medföljande prästfru utbrast, när hon såg en av de näringsidkande: "Det är den tredje kunden på en timme!" Detta sagt bara för att fastslå min förmodan, att just här ska inte ärkebiskopen och kanslipersonalen bo.

Kyrkokansliets anställda ska alltså dit.
Hur många? Och, handen på hjärtat, varför? Styrelsen har väl inte gett några direktiv för deltagandet  - men bättre upp! Har styrelsen över huvud taget fastslagit några konkreta mål för den påverkan som ska ske i Svenska kyrkans namn? Inte såvitt jag vet.
Jag antar tills motsatsen bevisats att en uppsättning aktivister skaffat sig anställningar och nu på eget mandat agerar i Svenska kyrkans namn.
Rätta mig om jag har fel och gör mig på så vis glad. Tinde Carlbrand vet jag mig eller kyrkostyrelsen aldrig ha mött. Vad som händer på våningarna över sammanträdesrummet i Kyrkans Hus tycks vara förborgat för styrelsen tills det kommer en bunta papper, som tydligen inte är något att ta ställning till. Det kallas information.

Jag hoppas ni fattar att det jag nu beskrivet är rätt otroligt.
Jag borde förstås veta vilka uppgifter som åläggs personalen i påverkansfrågor under klimatmötet när jag är ersättare i det som kallas styrelse. Kallas - för styr styrelsen?

Demokratisk struktur borde väl betyda att de förtroendevalda finns med i sammanhangen.
Nu skickas folk till Folk och Försvar och till olika årsmöten, Sensus, Svenska Kyrkans Unga för att ta ett par exempel. När det handlar om påverkansarbete kunde man tänka sig att styrelsens medverkan var högst angelägen. Frågorna är politiska och naturligtvis känsliga. Så mycket viktigare med en bred representation, som ska göra vad? Jag vet inte. Vad ska kanslipersonalen ha för arbetsuppgifter just i Paris?

I Paris kanske de ditresta samlas i Svenska kyrkan på Rue Médéric.
Jag har varit där, som ni kanske förstår. Jag har hört salig Hägg berätta om vedermödorna som kyrkvaktmästare när han var där en sommar. Det blev en sanslöst rolig berättelse.
En bön i tiden har formulerats i Svenska kyrkan i Paris. Böner ska aldrig recenseras. Jag återger därför endast några bärande tankar och noterar att världen är hotfull, den kan varken behärskas eller kontrolleras, vi är skrämda av terrorns kraft, hatet är ofrånkomligt närvarande i vår värld och i våra egna liv och människors ondska och livets oförklarliga mörker drabbar oss.
Detta är situationsanalysen.
Hur ber man då? "Gud, hjälp oss leva".

Jag undrar i all stillhet, brukar inte Kyrkan be med utgångspunkt i frälsningshistoria och frälsningshändelser? Jag menar, kan det finns ett böneliv som närmast ska uppfattas som självskadebeteende? Jag vet inte. Jag undrar. Hur ber muslimerna i motsvarande situation? Ber de så här, kan man förstå både depression och desperation. Tror jag. Men vad vet väl jag, okunnige.

Jag har bara frågor, Herre!
Kunde jag i mitt töcken av frågor kanske ändå få veta om Helle Klein ska till Paris?

Jag stillar mig med insikten om fallet Flodström.
Det kunde ha varit värre. Det kunde i stället för ett kyrkomöte ha varit 17:e partikongressen i Sovjetunionen.  Vi talar januari månad 1934. Då hade vi inte talat uteslutning. Då hade vi talat avrättning efter Moskvaprocesser. Flodström eliminerades 2015 som bolsjevikkamrat för att mensjevikerna inte skulle irriteras. Jämförelsevis kan det som skett ses vara en framgång. För Flodström i vart fall.