Frimodig kyrka

Varför siffran för deltagare på Frimodig kyrkas årsmöte efterfrågas är uppenbart. I jämförelse med Svenska kyrkans 6 miljoner medlemmar är detta ett fåtal, kanske till och med ett patetiskt fåtal. Jämförelser blir konstiga. I jämförelse med Svenska kyrkans pengar på nationell nivå, 6 miljarder, är förstås 6 miljoner inte så mycket. T ex. Och Kyrkomötet räknar in hela 249 - vad nu det egentligen är? Jämförelsevis.

Nå, detta sagt så är antalet valda ombud till årsmötet 31. Därtill kommer lite styrelseledamöter, som inte är ombud. Ordföranden för styrelsen, Jan Erik Amilén, ska ju redovisa, revisorerna ska säga sitt, en mötesordförande ska få det hela att fungera och sekreterare behövs också. Dessutom kommer en del intresserade. Min bedömning är att vid årsmötet var det 50-60 personer och vid föreläsningarna som föregick någonstans mellan 100 och 120. Lokalen var välfylld. För en som var med när kyrkomötet var 96 valda stort, var det inte så illa att en enda nomineringsgrupp drog ihop allt detta. Mycket var formalia, en del sakfrågor hade avhandlats utanför årsmötets ram, dvs på årsmötena i stiftsavdelningarna och vid en ordförandekonferens. Idédebatten hålls vid liv och en del viktiga initiativ i det världsekumeniska svarar Frimodig kyrka för. Det är ett faktum som inte tillåts prägla bilden av FK men var lugna. Där kyrkosystemen misslyckas, griper FK in.

Kyrkosplittring?
Nej, Sverige har aldrig upplevt någon kyrkosplittring, tror jag mig förstå. Inte på 1500-talet, inte på 1800-talet och alls inte nu. Men vad hände då när det var 1500-tal och varifrån kom samfunden på 1800-talet? Är kyrkosplittring för övrigt bara detta att man köper tramporgel och startar eget eller detta att delar av Kyrkan avsöndras/avsöndrar sig, dvs slutar leva samman? Det har väl i högsta grad hänt i vår egen tid när somliga som idogt kommit till gudstjänsterna plötsligt konstaterar att de inte längre hör dit sådana som de är eller konstaterar att de inte vill bidra med en en enda krona till detta kyrkosystem. Kyrkosplittringen i Västeuropa har kunnat följas under många år och analyserats inte minst av Paul Zulehner. Varje gång som människor slutar engagera sig eller uppfattar att de inte riktigt hör hemma i den kyrka där de levat, är det kyrkosplittring och dränage av kraft. Så har Svenska kyrkan obekymrat levt väldigt länge.

Skulle vi då frimodigt med politiserande högerkrafter ställa upp för en kampanj i lagiskhetens tecken till värn för hut och hyfs eller vad det kan vara och låtsas att detta skulle vara evangelisation? Jag tror inte det. Det är lika illa med människor som vill utnyttja Svenska kyrkan för sina syften oavsett från vilket politiskt håll de kommer. De som tror på tvåenigheten (Gud och Jesus) omfattar knappast Kyrkans tro, inte ens arianernas.