Söndagskris

Söndag igen! Det får bli en söndag i siffernisseriets tecken.
Åke Bonnier har utlagt sin nya lära i tidningen Dagen. Om detta tycker en 3-400 personer något. 78% tycker att Bonnier har fel!
Bo Brander skrev mot Bonnier. Då tyckte 950 personer något och Brander fick 1005 gillanden. Det är 91%.
Vad händer då?
Mikael Mogren rycker ut och skriver mot Brander. Han får 25 gillanden.

Nu sätter vi ihop prislistan.
På första plats med 1005 gillanden BO BRANDER.
På sista plats med 25 gillanden Mikael Mogren.
Svårbedömd, men klart efter Brander kom Åke Bonnier.
Ska han räknas som topp på minuslistan? Jag menar, 78& fel är aktningsvärt om man ska se det hela som en opinionsundersökning.

Vem är denne Brander?
Han är präst, men har på mer än 20 år inte haft lön från Svenska kyrkan. Han får köpa oblater till S:t Ansgar själv. Detta är det yttersta tecknet på utanförskap för en präst, kan man förstå. Oblater ska de, som är medlemmar i Svenska kyrkan men går till S:t Ansgar, inte få inom ramen för kyrkoavgiften. Ni förstår hur detta känns för en smålänning.
Vad får de konkret för sin medlemsavgift, om de tänker efter?
Likväl får denne Brander en massa gillanden.

Det är något som måste vara fel någonstans.
Bonnier får 78-procentigt motstånd. Mogren endast 25 gillanden.
Är det kris för makten eller är det kris? Mäktig kris?

Skulle jag meddelat detta en söndag, när Bloggardag bara ska vara snäll?
I grunden är det väl snällt, tänker jag. All reklam är god reklam och det gäller Bonnier och Mogren också.
Nu kan det visa sig att verkligheten skiljer sig från bilden av verkligheten. Det kan väl uppfattas vara snällt och omtänksamt att ge material för en sådan fundering? Och med begreppet söndagskris anges något viktigt. Söndagen är uppståndelsedag.

För en pensionär har det varit lite mycket. Öland - Umeå - Stockholm - Wien - Addis - Rom - Stockholm - Moheda - Göteborg - Moheda - Öland är programmet från fredag till söndag, tio dagar sålunda. Jag har vid några tillfällen tjänat mycket pengar på att inte åka dit för fortkörning. När det gick som fortast körde dock inte jag. 1002 km/tim eller så. Det var en Boeing 787 Dreamliner.

Ingen behöver gnälla för att alla kommentarer inte tas in. Kommentarerna är till för att kommentera det Bloggardag skriver. Nu tycker jag det är av intresse med debatter som drar vidare, men detta kan inte fortgå utan tuktan för då blir det en självgående blogg och det var aldrig avsikten. Ingen ska känna sig blockad när jag inte tar in allt som skrivs. Censur? Nej, men bloggen är min. Det är grundvillkoret. Det betyder att någon är ordförande, helt enkelt. Jag vill gärna se namn  men inser att det för somliga skulle kosta rätt mycket. Signaturer vill jag då se användas.

Jag körde hem från Frimodig kyrkas årsmöte i går eftermiddag, föregått av ordförandekonferens på Lärjungagården. Proffsigt genomförd konferens med trevlig fredagsafton - rorsmannen Amilén hade förberett, genomförde och dukade fram både det ena och det andra. Ost, choklad, lakrits, vatten och jag vet inte allt som vi provade. De som bär på bilden av snipiga frimodiga skulle skämmas om de såg överdådet och hörde skratten. Årsmöten är årsmöten och på sådana har väl ingen kristen skrattat ihjäl sig, men före klubbandet var det en intressant förmiddag på temat 150 år mission och workshop med frågor som satte igång samtalet.

Min vän kyrkoherde Leif Nordlander i Vara talade i vår workshop lite om de viktiga mötena med sörjande, så jag fann anledning berätta om Greta, som vid morgonbönen kom just till Nordlander  och berättade att hennes man oväntat avlidit. Kyrkoherde Nordlandet var självfallet deltagande. "Gick det fort", sa han. Det gjorde det. "Hann han säga något innan han dog?" "Jo", svarade Greta, "det hann han." "Vad sa han?" undrade kyrkoherden. "Han sa: Greta, lägg ner geväret."

Jag funderar på att handleda en doktorand som skriver avhandlingen Tramsets betydelse i och för kyrkolivet.

Jag vet inte varför jag likväl blev moloken på hemvägen.
Väster om Borås planläggs ett industriområde. Urberget ligger blottat och ska malas ner för att bli plan yta. Jag såg berget avklätt skog, buskar och humuslager, alltså som det såg ut när inlandsisen  just dragit bort. Nu är dess tid ute. Stenkross fanns på området och mycket hade redan krossats.
Jag genomfors av vemod utan att jag riktigt förstår varför.
Människan får lägga skapelsen under sig och ett berg har inga känslor. Jag ska bevara min känsla dock, känslan att urbergets majestät mals ner till något prosaiskt. Är det en äldre herres existentiella funderande? Men varför tänker jag alls kring frågan? Jag vet inte. Är det en ecklesiologisk fråga som tynger? Eller en kristologisk?

På hemvägen kunde jag också räkna in fyra döda grävlingar på och vid vägen. Det är den tiden nu. Sorgesamt likväl. Insikten om alltings förgänglighet ska vi väl bära med oss, kanske för att utmanas ta all glädje till vara och krama sista droppen ur den!