Gunnar Hillerdal 1924-2016

I lördags dog docenten Gunnar Hillerdal. Det är också docenter förelagt att dö och varda mull igen. Jag fick beskedet i dag på förmiddagen och bestämde mig för att gå i minnen ett slag. Jag kunde gått till Gunnars bok om kristen etik, en bok jag ibland påpekat var en svår tentamensuppgift. Jag kunde gått till hans böcker om mycket annat, om människors upplevelser av bön och Jesus (ihop med Berndt Gustafson, en annan docent). I stället gick jag till läggen och repeterade Gustaf Dahlbäcks och hans framställning till Biskopsmötet att sådana som tänkte som jag inte skulle prästvigas utan visas på porten. Det var en framsynt hållning. Året var 1978. Det blev som de ville, de två rektorerna från Växjö.

Här är ett drag som jag trots ärendet uppskattar. Det var ingen förställning. Man kunde veta att Gunnar Hillerdal inte åbäkade sig och att han ställde sig fri i sin kritik. Så hade han varit ute efter Biskopsmötets karaktär av hemlig klubb och med Kvällsposten som forum fick han ut sin kritik - och in i Biskopsmötet. Det gillade inte biskoparna. De ville ha det stillsamt utan för mycket uppståndelse, så som det höves Svenska kyrkans biskopar.

Vi satt i samtalsgrupp tillsammans, men efter ett tag lämnade Gunnar gruppen. Han ville inte vara gisslan hos Sven Lindegård och hans försök att skaffa sig rådrum inför den första vigningen av en kvinna till präst. Det var väl i den vevan professor Gustaf Wingren avsade sig prästämbetet av precis samma skäl. Lindegård förmådde skapa eruptioner hos de systematiska teologerna. Man kan anta att det var gamla fakultetsmotsättningar i Lund som också spelade in.

Gunnar blev inte barthian fast han varit hos Barth. Gustaf Wingren konstaterade med viss förnöjelse att Barth inte fick några lärjungar i Sverige. Det närmaste skulle, menar jag, i så fall vara Karl-Menfred Olsson och nu talar vi 1950-60-tal. Däremot läste Gunnar med obändig nyfikenhet också Barth men kom det en ny bok av Gustaf Wingren var Gunnar bland de främsta att förklara vilket mästerverk Gustaf ånyo åstadkommit. Med glad häpenhet konstaterade Gunnar att Wingren också gett sig på att skriva poetiskt som i boken Credo (1974). "Titta!", ropade Gunnar förtjust och läste högt. Vi andra i sällskapet kanske inte var lika imponerade.

Jag hade aldrig Gunnar som akademisk lärare men som samtalspartner och det är väl inte illa det heller. Jan Frithiof hade Gunnar som rektor i Värnamo. Hans beskrivning av skolans rektor står ingen helgonbiografi efter. Några andra repliker avslöjar Gunnar som kompetent skolledare, mån om sin skola och det blev efter Värnamo Katedralskolan i Växjö.

Gunnar kom in i det politiska livet som högerpartist. Där möttes vi inte. Vill man se Gunnar i det politiska är det en artikel i Svensk Tidskrift som gäller. Den är sanslöst rolig. Tråkigt att författarens begåvning inte fördes vidare.
http://www.svensktidskrift.se/namn-att-minnas-gunnar-hillerdal/

Det måste, slår det mig, vara 20 år sedan jag fick ett brev från Gunnar. Han ville att vi skulle skriva dialogbok och hade gjort upp med bokförlaget Verbum. Jag begrep inte varför jag skulle möda mig med sådant. Jag bläddrade i boken, för det blev en sådan eftersom det var svårt att stå emot Gunnars kreativa entusiasm, och boken heter På lärjungasätt (Verbum 1997). Det är Gunnar som tar upp ämbetsfrågan men i övrigt för vi ett samtal med många öppningar. Några år senare fick Gunnar mig invald i det småländska författarsällskapet, men det blev efter Thage G. Peterssons intervention ett kort inspel. Jag skrev om det i boken Den stora berättelsen (2005). Minns jag rätt att vi var tre som lämnade? Ordföranden Gunnar E Sandgren, Gunnar Hillerdal och jag. Gunnar Hillerdal lät inte dribbla med sig och det där att ge utrymme åt dem som tänkte annorlunda, var principiellt viktigt för honom.

Läser man vår gemensamma skriftställning återkommer ett drag. Vi kan tolka och teologisera lite hur som men vi förenas i trons basfakta. Gunnar stimulerades inte av de teologiska metaforerna, om man så säger. Kanske, har jag tänkt, hade vi en gemensam utgångspunkt som läkarsöner. Där dribblas inte. Doktorn söker sanning och sammanhang. Det var så vi tänkte. Tror jag.

Naturligtvis var Gunnar Hillerdal en provokatör. En vänlig sådan.
Jag tror vi tyckte om varandra.
R.I.P.