På tal om svammel

Kommunikationschefen Gunnar Sjöberg bloggar i tjänsten och blottlägger hur tillvaron uppfattas från Kyrkans Hus i Uppsala. Det är lärorikt.
http://blogg.svenskakyrkan.se/minsynpasaken/2016/04/04/svammel-och-humbug/

I sitt inlägg avvisar han en ärevördig Hauptpastor i en kyrka som vi har ekumeniska och nära förbindelser med, EKD, som humbug. På annat sätt går det inte att förstå hans text.

Hauptpastor NN, en slags storkyrkoherde om vi ska förstå läget från nutida svenskkyrklig horisont, avvisar arbete med de fattiga utifrån församlingens profil. Här är det kyrkobyggnad och tornbygge som räknas. Sjöberg blir upprörd och skriver "humbug i Hamburg", och går undan för att slippa känna röken från Hauptpastors pipa. Sjöberg funderar över prästen/företagsledaren som nischat in mot de framgångsrika. Det åstadkom "ett sorgligt stråk" i Sjöbergs inre. Det hedrar honom. Riktigt hur han genom att öka steglängden kommer bort från detta stråk, fattar jag inte. Var det inte inre?

Sjöberg avfärdar också diskussionen i och om Svenska kyrkan som "svammel".
Det är rätt illavarslande. Han vill nämligen inte lyssna in vad människor försöker säga. Det borde höra till själavårdens elementa annars. En präst begär inte att människor ska komma med välövervägda och välformulerade synpunkter utan väntar in vad som kan komma efter det eruptivt känslomässiga och tolkar fragmenten som kan samlas ihop av det människor säger. Men har någon påstått vad Sjöberg påstår: "Att man måste rösta vänster för att vara medlem" -? Jag tror inte det. Timbrorapporten, som tydligen kommit stort buller åstad i Kyrkans Hus, har inte hävdat detta. Har någon annan? Eller förfar Sjöberg nu oredligt?

Gunnar Sjöberg skriver i tjänsten.
Det känns kanske lite onödigt att påpeka förhållandet, men det är av intresse.

Nu tar vi lite hårdfakta, som Sjöberg levererar:
"De tre vanligaste skälen till att människor lämnar kyrkan är: Man dör. Det är för dyrt. Man tror inte. Punkt."

Det sista är det mest intressanta: "Punkt."
Annars har det ju främst brukat vara det sk kvinnoprästmotståndet som varit anledning till utträde. Kyrkopolitiskt har den förklaringen fungerat bekräftande - drakoniska åtgärder är befogade i folkets  och Kyrkans eget intresse. Nu begränsas förklaringarna till tre. Det känns befriande, om nu inte Sjöberg i hastigheten och upprördheten glömt huvudskälet, förstås.
Jag har ju menat att utträdesfaktorn "kvinnoprästmotståndet" var en konstruktion för människor som inte ville vidgå att de önskade ha sina pengar till annat eller inte trodde. Ingen argumenterade för sitt utträde med skälet att vederbörande var död, dock.
Nu kunde man tänka sig, det medges, att åtgärderna mot kvinnoprästmotståndarna burit frukt så att människor inte längre utträder av det skälet.
Men då går det väl att ange en tidpunkt för denna förändring.
Om jag skär med Occams rakkniv i det som Sjöberg kallar "Punkt", blir dock resultatet att Sjöberg alldeles korrekt angett de tre orsakerna till utträde, då nu och framgent.
Hur smärtsam insikten än blir, är den viktig. Några har ljugit och använt sig av den lögnen i kyrkopolitiskt syfte. Sjöberg svamlar inte här.

Varför kan Sjöberg inte förstå alienationen i Svenska kyrkan, det som kallas Entfremdung (jag vågar knappt använda tyska för folk kan tro att det är nazism, men i detta fall är det den gamle Trier-bon Karl Marx)? Kanske därför att Svenska kyrkan är den lilla låda som när den öppnas, visar det svenska samhället men i mindre och på så vis mer hanterligt format.
Som det går till i Svenska kyrkan går det till i samhället - och vice versa.
Ideologiska förändringar genomförs försiktigt, steg för steg, och om någon anar vad som är på gång och försöker formulera sig, är det som sägs helt fel och till sist inte "nämnvärt".
Det föder på basplanet en misstro hos folk, som anar att något är i faggorna, något som inte riktigt är riktigt, om man så säger. Folk? Tja, kyrkfolk då. Och i vart fall en del alienerade präster. De säger föga för precis som i samhället i stort finns det sådant som inte får sägas. Denna omständighet gör tillvaron gåtfull och hotfull. Nyhetsförmedlingen tar inte med den avgörande informationen.

Jag ska sluta med den gamla exemplet, gammalt för säkerhets skull.
Nyheten överraskade. Tre parkarbetare hade en höst i Pildammsparken i Malmö, där de skulle räfsa löv, fått tag på tre igelkottar, som de grillade över öppen eld. Saken publicerades ,men var knappast möjligt att förstå. Var det tre djurplågare som Malmö kommun anställt. Jan Guillou gav omsider förklaringen till det inträffade. Det var parkarbetare från Rumänien som grillat i Pildammsparken och i Rumänien är stekt igelkott en delikatess. När denna lilla omständighet inte kunde nämnas, eftersom det kunde finnas risk för främlingsfientlighet, gick ingenting att förstå.

Tydligare kan väl inte ett dilemma illustreras och det hela bottnar i medieförakt för läsaren. Det måste bli så när dialogen och öppenheten inte värnas, dvs det samhälleliga samspelet. Om inte Svenska kyrkan klarar detta samspel, varför skulle det mångkulturella samhället? Då bryts samhället sönder i enklaver, klaner, grupper. Mothållningen är förstås att lyssna noga för att försöka förstå och därmed kunna agera.
Som biskop Bo Giertz sa: "Meningsmotståndaren har rätt på någon punkt. Uppgiften är att försöka finna den punkten."