Kaplan

Mehmet Kaplan är ett fenomen att fundera över. Jag tror ett enkelt fenomen. Han är beroende av sin turkiska bas. Det är där hans väljare finns. Och en från Turkiet invandrad, röstar hellre på en landsman i ett annat parti och vänslas sedan med honom när han kommit till makten än han röstar på Sverigedemokraterna eller Nationell samling eller vad det kan heta. Dumt vore allt annat.

Vad händer då?
Jag har sett tillräckligt många filmer om politiskt skumrask, filmer om hur skojarna tar sig fram. Min grundläggande syn på politiker har jag dock inte bara hämtat från House of Cards. Kommer ni ihåg Bofors-affären med mutor på 300 miljoner. Det var alldeles självklart att dessa mutor hamnat i utlänningars fickor. Svenskar stod över allt slikt. Jag minns. Jag trodde det inte då heller. Politik är nätverksbyggande och lämpliga smörjmedel används.

Så vad med Kaplan?
En politiker som kommit sig fram, är statsråd i vårt land och håller sig väl med väljarbasen. Han lyftes fram i ett litet parti, som inser att vi behöver folk också från väljare med annan bakgrund. De har först och främst, innan medborgarskap, rösträtt kommunalt och så bärs somliga vidare av och i partierna. Det är politiker som arbetar i nationens intresse - men vilken är nationen?

Mehmet Kaplan avvisade de inledande frågorna med en kommentar om "låg journalistik". Det var en hållning han kvickt fick ompröva. Turkar som vill döda kurder trädde fram - och en av dem var middagsgäst med Kaplan.

Är det inte synd om Kaplan som hamnat i fel sällskap?
Fel? Här är hans väljarbas!

Jag uppfattar det tasom ett problem. Jag uppfattar också att det är ett problem med att politiker inte får möta vilka de vill och att regeringskansliet skulle förhindra sådana sittningar. Skulle Kaplan då få besöka en middag med de som förr kallades "kvinnoprästmotståndare", de s k hesitörerna? Vem bestämmer att ett statsrådsbesök skulle legitimera något? Detta frågat i ett land vars justitieminister gick på ***. Det hade varit prisvärt om just denne minister inskränkt sig till middagsätande, må jag säga.

Journalisternas frågor om middagssällskapet döljer dock de skarpa frågorna om Kaplans väljarbas och frågorna om hans hållningar i frågan om Turkiet. Går det att lita på den mannen? Om svaret är ett ja, hur vet vi det? Det har varit många möten med väljarbasen, ett faktum som antyddes i media.
Det tär  självklart.
Bortom de politiska satser ett statsråd uttalar i tjänsten, vad tänker den mannen i skarpa frågor?
Har vi inte här något som är betydligt värre än statsrådens bostadsproblem? Vad håller Mehmet Kaplan på med år efter år? Är han så otillförlitlig som han framstår?

Nu finns det kanske fler statsråd man inte riktigt kan lita på och vars kompetens det finns goda skäl att ifrågasätta. I en sund kyrklig kultur har de kristna vett att göra det och inte traska patrullo. Men det kräver den nådegåva som handlar om det profetiska, konsten att skilja mellan ditt och datt. Kanske att det till det profetiska också skule höra allvarliga frågor om hur en demokrati värnas mot de totalitära och mot dem som vill bli demokratins entreprenörer?

"Detta ter sig mycket avlägset", skriver pastor L. Kanske. Men Robert Carleson och Sanna Westin var på KGF:s sommar möte på Jämshög 1967, för det fanns kristlighet som kunde vara i sin samtid och ändå vara klar över Kyrkans tro. Dåförtiden. Så höll vi ihop också.

Bland polismännen som jagar demonstranter, ser vi Paul Trossö. Han blev sjuksköterska sedermera och kyrkomötesledamot. Hade jag varit i Stockholm hade jag mött honom batongförsedd!

Programmet om det avlägsna avslöjar dåtidens naivitet, tv-mediet avslöjar! Mycket i det officiella var dumt då också. Jag antar att ni inte orkar se allt, men jag såg och insåg saklig grund till upprördhet. Det var en återupptäckt att se och höra Olof Lagercrantz, beskäftig och fiiiin. Katoliken Sven Stolpe hatade den mannen.  Jag fann honom bara just fiiiin och han talade stockholmska och påminde därvid om Ingmar Ström.

Jag är nog radikalare än ni tror.
http://www.oppetarkiv.se/video/2860411