Negativa klerikala krafter

Lugn, det är söndag och då ska det bli snällt.

Jag ska förresten gå i barndom i eftermiddag. Hembygdsföreningen bad mig berätta om min barndom och ungdom i Moheda. Så gammal är jag. Å andra sidan skrev jag berättelsen I väntan på memoarer från Moheda år 1994 (serien Memoria nr 8 1994) - också det på begäran, men då var det Kulturföreningen Memoria och Willy Jönsson.  Ska jag upprepa mig eller kan den som skrev något för 22 år sedan upprepa sig? Omslagsbilden på min berättelse är ett flygfoto över Moheda från 1957. Samhället har blivit annorlunda. Torkeplan är borta. Det var där hemmafruarna sommartid torkade tvätt. Vid Fårakullen finns hus, och kullen är alls inte så skrämmande hög som den var när vi åkte skidor där.

Nu ska det vara snällt, men det är uppenbart att det fanns ett Moheda och finns ett annat nu. Ungefär som med Svenska kyrkan. Det gäller att förstå vad som är livets variationer och vad som är det dödsmärkta och varför det inte kommer att överleva ens med konstgjord andning.

Nu kommer Stasifrågan upp i tidningen Dagen. Biskop före detta Johansson kan inte riktigt svara på frågan om stiftets symposium gick till botten med ämnet fast rapporten Som i en spegel, Växjö stift  gavs ut 2015. Det gjorde det förstås inte. Ett forskningsarbete pågår i Kyrkans Hus. Det kommer inte heller att ha fått "hela bilden klar", för att använda ett uttryck biskop Sven Lindegård ofta brukade. Men ämnet är forskningsbart: hur var det med Stasi-infiltrationen i Svenska kyrkan?

Nog kan en del överraskningar dyka upp. Som när det nu visar sig att Christoph Ehricht, som medverkade vid symposiet i Växjö var IM Ingolf Seidel. Ehricht är född 1950, reste till Växjö med de östtyska grupperna och blev Stasiagent år1985. Visste inte stiftet det? Hade ingen läst Ehrichts akt hos Stasi? Nej, naturligtvis inte. Stiftet började en kartläggning med detta symposium. Jag tror förresten inte att Kyrkostyrelsens beslut att begära kopiorna om Radler från Stasiarkivet, bortemot sju kilo, någonsin effektuerats, men det kan efterfrågas. Byråkratin vet att understundom tappa bort styrelsebeslut.  Jag säger inte mer. Det är söndag och bloggen ska vara snäll. Men det finns en risk att det finns intressen som inte lockas av att det forskas i ämnet. Kommer Aleksander Radler verkligen att skriva sina memoarer? Eller var intresset för Stasi något som flammade upp några år och så blev det egentligen inte så mycket klarhet, allra minst klarhet om det som styr in mot Svenska kyrkan?

Biskop före detta Johanssom säger att han verkligen skulle vilja sätta sig ner och prata med Ehricht. Vad ska man säga om det? "Åk och hälsa på då!"Jan-Olof Johansson skulle kunna lägga några viktiga pusselbitar, han som var ansvarig för kontakterna med Greifswaldstiftet. Jag var aldrig med men listorna på resenärerna till DDR kanske vi skulle ta fram. Det enda jag kan berätta är att jag en gång ringde stiftskansliet och i växeln bad att få bli kopplad till "Stasi-Johansson". Jag kopplades just till Jan-Olof. Det hade några av oss glädje av länge. "Glyttigt" säger man om ett sådant beteende.

Nu kan det sägas att det inte bara var i DDR som det fanns "negativa klerikala krafter" och sådana krafter som "potentiellt" var detta. Delegationsbesök från Sverige. Men jag gillar uttrycket. Smaka på det: "Negativa klerikala krafter". Det sätter ord på kyrkosystemets sätt att se på somliga präster också här i Sverige. Hur ska man få stopp på sådana? "Beruftsverbot" är utvägen, några nya ska inte komma och de gamla ska trängas tillbaka och politiskt-negativa grupper ska förhindras från att få fäste i kyrkan, som det hette i DDR. Detta var Ehrichts uppgift. Vad ska vi säga om Svenska kyrkan? Ett stillsamt: "Es gibt Ähnlichkeiten." Det finns likheter. Men det ska jag inte skriva om nu. Söndag, ni vet!

Det gäller att ta vara på berättelserna i tid, dvs när de fortfarande kan berättas. Annars blir det möjligtvis ett framtida historieskrivande på annan nivå med färre möjligheter till inblickar men kanske med bättre möjligheter att förstå perspektiv och upptäcka mönster som var svåra att se i samtiden. Vad vi gör nu, när vi berättar och lägger i arkiv, blir resurser för dem som i framtiden vill reflektera över det som blev.

Jag ska kanske ge ett söndagsexempel.
I Svenska Dagbladet fördes en debatt om "Fädernas kyrka" och i inlägget "Skilsmässa - och kyrkan försvinner" (SvD 1/2 1988) beskrev Kyrkonämnds- och kyrkofullmäktigeledamoten i Norrköping Bengt Olof Dike hotande konsekvenser. Frivilliga insamlingar skulle inte räcka för att avlöna personalen. "Inget annat än beskattningsrätten kan ge och garantera den framtida existensen av en folkkyrka från söder till norr och från öster till väster." Hade det inte varit söndag, hade man kunnat fråga om den lösning som blev då var den kloka? Kyrkoavgiften tas upp med skatten. Alla glada? Vill ni ha ett exempel till?
Samme skribent beskriver i Smålandsposten den 3/3 1984 hur införandet av ett ombudsmöte vid sidan av kyrkomötet innebär att en skilsmässa mellan stat och kyrka "plötsligt är genomförd". Detta skedde mot församlingarnas vilja och "församlingarna utgör ju svenska kyrkan - är kyrkans verkliga huvudmän!"
Ledsen, Jesus. Så kan det gå!
Arkivstudier ger insikter. Också om de negativa klerikala krafterna. 1984 var det bland andra synodanhängarna, kvinnoprästmotståndarna och vissa centralt placerade lekmän och tjänstemän.