Präst m/71

Jag prästvigdes den 19 december 1971. Detta år gick 11 040 693 personer i Svenska kyrkans huvudgudstjänster. Året efter, dvs det första år jag var präst hela året, var siffran 11 416 645. Vi ökade med 380 000. Nu kanske inte hela denna siffra skall tillskrivas min så kallade prästgärning det året, men jag ger en utgångspunkt för att fundera över ett prästliv.

Jag gick i pension den 1 januari 2014. Hela 2013 års siffror är alltså relevanta för att beskriva en prästgeneration. Då gick 4 320 456 personer i Svenska kyrkans huvudgudstjänster.

Detta är de relevanta siffrorna. Om folk inte går i kyrkan ,når vi en punkt där de  (folkskollärare Carin Rundblom drev meningen att "folk" var singularis och inte kunde refereras till som "de", men språk förändras...) inte finner det vara rimligt att erlägga sin kyrkoskatt/kyrkoavgift.
Nu är detta inte måndagsfrågan utan en annan.
Jag vill egentligen veta i vilken annan bransch företaget skulle förlorat från 11,4 miljoner till 4,3 utan att saken nämnvärt skulle bekymrat företagsledning och aktieägare. Men är inte detta situationen i Svenska kyrkan? Fenomenet noteras, men mer blir det inte. Bortsett från att utbudet ändras för att hantera situationen och göra Svenska kyrkan mer relevant.

I det lokala kan det se annorlunda ut.
Det finns präster som ökat gudstjänststatistiken och som varit med i skeenden när folk kommit på vad kristen tro handlar om. Men lokalt finns också en väldig uppgivenhet, människor ser den kyrkliga reträtten. Allt annat vore konstigt. Och det är tröttande insikter. Professor Holmberg påstår att det i 80% av Svenska kyrkans gudstjänster är färre än 20 deltagare.Om man tar 4,3 miljoner och dividerar med antalet präster (3000) och antalet sön- och helgdagar (58 tänker jag) så blir det 24,7 personer per präst. Totalt. Så siffran verkar kunna stämma. 1972 skulle siffran legat kring 70. Vi är nere i 1/3 av vad det var. Det måste synas någonstans och åstadkomma något i församlingarna och hos präster och kantorer.

Så här långt i resonemanget brukar det heta att folk kommer till andra gudstjänster. Det gjorde folk 1972 också. 7 837 168. Den siffran var år 2013 hela 4 076 486, i runda slängar en halvering.

1971 visste jag att en uppsättning blivande präster inte var kapabla att bygga församling. Som bäst kunde de förvalta ett arv, men inte förnya det. Somliga framstod som helt odugliga och efterhand visade det sig att de var det också. Men en uppsättning hade läst Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse och PO Sjögrens Att bygga inifrån, dvs första upplagan. Det visade sig att också detta i efterhand visade sig fungera. Fungera och fungera. De blivande cheferna hämtades från kategorin av odugliga, inte från församlingsbyggarnas skara. Jag är inte ett dugg förvånad över nedgångarna. Det kunde inte bli annorlunda. De som gjorde det de skulle - byggde församling (praxis) och reflekterade över detta (teori) kan summera sina livsinkomster och se på sina pensioner samt fatta, att de valde fel! Jämförelsevis, alltså.

Nu då?
Modéus II intervjuas ty han har i ett (1) år utfört sin biskopsgärning. Han möter mycket längtan i församlingarna - och hängivenhet, tror jag han sa. Vad betyder det? Det låter fint och i sak säger beskedet om längtan att det måste finnas gott om folk som vill något annat eller något mera än det som nu är. Förlitar de sig på biskopar eller på stiftsstyrelser? Kanske på kyrkoråd eller församlingsråd? Det kan de göra, men det bistra beskedet från religionssociologerna är detta, att just den strategi Svenska kyrkan anammat, låg profil och relevans, visar sig inte leda till fler människor utan till medlemstapp. Är det inte i varje fall något skrämmande - och föga förvånande? Minns fältmarskalken Haig och hans katastrofala felbedömningar under skyttegravskriget 1915 och därefter.

Ska jag känna delaktighet över den katastrofala nedgången, den ingen vill tala om, under min prästtid? Kanske. Eller kanske inte. Jag skrev böcker och jag såg en församling växa fram. Jag tror mig vara ohågad att sitta ihop med pensionerade präster som alls inte gjorde det. De gjorde karriär. De är belåtna. De bjuds till samling med Modéus II  på Östrabo och de lyfter en, om man så säger, ansenligare pension.  De var noga med att hålla distans till mig då, men envisas att bjuda in mig nu. Jag noterar. Jag har alltid haft bättre kamrater bland hedningarna, tror jag. Men jag kan minnas fel eller i varje fall de betydande undantagen från denna regel. Det finns anständiga präster. Och naturligtvis högst anständiga hedningar.

Men hur kunde det bli som det blev?
Jag trodde inte de odugliga och de måttligt dugliga skulle kunan fortsätta. Folk skulle genomskåda dem. Så skedde inte. Varför? De som brydde sig var få. I kyrkoråden satt andra, de som inte brydde sig. De ville ha det som det var. Och mängderna av beslutsfattare, som sällan eller aldrig firade gudstjänst och som inte på något som helst rimligt sätt var församling när församlingen församlades för att fira gudstjänst, och inte visste vad "Kyrka" var och än mindre "evangelium" hade inget kunnat göra om de ens ville. De visste inte vad firman tillverkade men fattade beslut i allsköns frågor och skaffade sig präster utifrån sitt koncept.

Det blev som det blev.
Så den enkla förklaringen?
Matt 13:24-30 och främst v 28.